Asfalt och grisar

Igår slog jag omkull rätt ner i asfalten. Snubblade på en stenkant vid en parkering. Föll handlöst. Varför heter det så? Jag hade mina händer med mig. Det var dom som tog emot mig. Sen satte jag mig upp och svor. Men det enda som hände var att jag slog upp en skinnbit på vänstra handflatan och skrapade knät lite.
Inget brutet alltså. Än så länge har jag inte brutit någonting (peppar, peppar...) Men de här stackars knäna jag har. Dom har fått sin beskärda del av smällar i sina dar. Jag kunde cykla som ett jehu på grusvägarna när jag var liten. Tills jag kom till asfalten. Då for jag ofta i backen.
Jag är alltså allergisk mot asfalt! Det har jag märkt när jag går också. Satan så ont i fötterna jag får av att gå på asfalt. Tror jag det. Är man född i skogen så är man.

Jag har gnagare på besök. Nej, inte såna där som Gösta släpar in. Utan marsvin. På engelska heter dom  guinea pig. Vilket är konstigt eftersom dom inte är svin och inte från Guinea.
Dom är inte särskilt sällskapliga av sig. I alla fall inte dessa tre. Så fort man visar sig drar dom iväg in i sina hus. Otrevligt kan jag tycka, särskilt som jag kommer med mat. Vill man gosa på dom så står dom ut. En stund. Ungefär som värstingkatten.
Apropå det. Inte ens katterna bryr sig om dom. Undrar bara vad det är för konstiga djur som bara luktar hö. Som en sorts levande höstack.

Snart kommer en kanin också. Det här artar sig till en djurpark. Funderar på att sätta upp en skylt vid vägen och ta betalt. 10 kr/titten. 50 kr/1 kopp kaffe. Ja, det är ju så man gör. Billigt för barnen, dyrt för vuxna. Kanske jag ska låtsas som att fåren och hästarna i hagarna är mina också och ta 20 kr.

Läs även andra bloggares åsikter om marsvin, djurpark