Lucia utan bulle

Apropå baka. Idag är det Lucia och jag har inte en endaste tillstymmelse till lussebulle hemma. Det ligger några kokosbullar i frysen sen förut och köpta pepparkakor. Gills det ens?

Jag har inte tvättat fönster och inte hängt upp nya gardiner. Jag har inte ens lutat fisken. Ha, ha! Stor risk. Jag har släckt ner och hängt upp ljusslingor. Ingen kommer att se skiten i hörnen. Möjligen kan man se det på sina strumpor, men det finns ju tvättmaskin.

Tänk som min mamma - och alla andra mammor i den generationen - höll på till jul. Skinkan var alltid extra salt på grund av alla tårar som gräts över den och allt annat som bara MÅSTE göras. Allt skulle ju göras från grunden. Allt skulle finnas vare sig någon ville ha det eller ej. Jag hade önskat att mamma kunde ha suttit med oss och tittat på Kalle Anka & Co och skrattat istället.

Far i huset fixade (snodde) en gran i skogen. Den beklagades ljudligt av min moder varje år. Ett år brann den till och med. Det var ju levande ljus i granen! Han i sin tur beklagade sig över någon mat eller ungar som störde hans TV-tittande.

Vi hörde talas om julefrid men vi märkte den aldrig. Så det blev många jular efter att jag flyttat hemifrån innan det blev något julfirande igen. Tänk så tragiskt med alla måsten som fanns. Det var ju ändå bara vi i familjen som var samlade. Det hade dugt bra med en skinkmacka.

Men det hängde i länge det där. Med att göra som mamma gjort. När jag fick mina barn. Då var det full rulle igen. Och även jag har gråtit till julen, mest för stress och för alla dessa sladdar till stjärnor som alltid trasslat in sig i varandra. Numera gör jag som jag vill. Ibland gör jag också för mycket. Men bara för att jag vill. För... det går lika bra med selleri!

Apropå sladdar. Har ni märkt att om man lindar ihop två sladdar var för sig, snyggt och prydligt, och lägger dom i en låda; så har dom knutit ihop sig med varandra när du ska ha dom! Det är väl jävligt märkligt!

Läs även andra bloggares åsikter om Lucia, julstress