Herre Gud

Ja, jag erkänner - jag tror på en Gud...Väderguden. Och han finns till för att sätta käppar i hjulet. Ska man ut och åka så är det ishalka eller brännhet sol. Ska man ut på långpromenad så blir det ösregn eller snöstorm. Jodå, så är det. Hela tiden. Nästan. Det är således ingen snäll gud det handlar om. Men då undrar jag - finns det någon riktigt snäll gud?

Jag är uppväxt vid en kyrka. Jodå, jag bodde i skolhuset alldeles intill kyrkan. Kyrkogården var min lekplats och där mina föräldrar jobbade som kyrkvaktmästare. Aha, kyrkliga, gudfruktiga föräldrar i alla fall, kanske någon tänker. Men ack nej, jag måste göra er besvikna. Min far är den som har lärt mig alla svärorden jag kan och de är inte få. Den inlevelse som han hade i ett så litet ord som "Ääh" när det gällde inställsamma kyrkobesökare, har jag aldrig hört någon annanstans. Vi barn fick lära oss tidigt om kyrklig hyckleri. Inte så att han lärde oss precis, men det gick ju inte att undgå att höra. 

Faderns största intresse var att hålla reda på vem som kom och gick, så vi hade full insikt i vem som besökte kyrkogården, i vad för ärende och hur länge. Särskilt om prästen som hade möten med en och annan kvinna i kyrkan. Ja, det är ju klart att han kunde ju ha gett dem nattvarden på tu man hand, men det var nog någon typ av handpåläggning enligt fadern.Kanske fick han kvinnorna att tro på evigt liv eller kanske fick de någon speciell välsignelse.En riktig kvinnokarl var han denna präst.

Men det jag funderade på var ju ifall Gud som alla talar om, är snäll eller inte. Trots närheten till kyrkan gick jag, av förklarliga skäl, sällan i kyrkan. En gång jag dock gick dit, var på en julotta. För övrigt min enda julotta jag någonsin gått till. I predikstolen stod prästen och orerade för glatta livet med hög stämma. Det var som en far som förmanar sina småttingar som varit och bränt ner grannens lada. Men det han talade om var abort!
Kan ni tänka er. Här hade jag gått ur min varma säng och traskat iväg till en julotta för att "på julottan kan det vara så vackert" som min moder sagt. Och där stod prästen och talade om för oss att vi skulle tänka på, att abort var en okristlighet utan dess like, för det kunde ju vara ett nytt jesusbarn som var på väg! Vackert var det inte, glatt var det inte heller. Riktigt obehagligt faktiskt. 

Präster har under min uppväxt alltid tillhört överheten. De var som något högre väsen med direktkontakt med sin herre uppe i det blå. Jag hoppas att dom mjukats upp. Redan när jag som riktigt liten gick i söndagsskola (nej, det hjälpte inte heller) så fick jag den där obehagliga känslan, att om jag inte gjorde som Gud sa, då skulle det inte gå bra med någonting. Man kunde minsann hamna i helvetet. För det är Gud som väljer ut vilka han vill ha hos sig i himmelriket och resten skickar han ner i källaren. Ja, det är inte svårt att veta vart jag hamnar i så fall. Jag blev alltid sist vald på gymnastiken också.

Jag hade en lärare i tredje klass som var "tvångsreligiös". Hans far var nämligen präst och varje morgon skulle det sjungas psalm. En riktigt obehaglig typ var han. Varje fredag skulle han läsa ur någon religiös text. Vid ett tillfälle (såsom jag minns det, med obehag!) läste han om hur bekvämt vi har det:

"Vi behöver bara trycka på en knapp så får vi belysning". Plötsligt hördes en röst från en av mina kamrater: "inte om en propp har gått". Från att ha varit normaltyst i skolsalen blev det nu dödstyst. Vi satt i flera minuter och höll andan medan läraren stirrade på eleven som  fällt kommentaren. Så reste sig läraren plötsligt, tog boken han läst i och gick fram till eleven och drämde den i huvudet på honom så det brakade om det. Boken for i golvet, Eleven höll sig om huvudet och läraren rusade ut ur klassrummet. Vad jag kommer ihåg så sa aldrig läraren något, men det kan ha varit för att jag var i chock. Efter ett par minuter kom läraren in igen och gick fram till eleven igen. Böjde sig ner och tog upp den nu trasiga boken, och slängde den på hans bänk. "Nu tar du hem den här och lagar den" sa han och återgick till katedern. 

Vad som sen hände har jag ingen aning om men förmodligen förflöt lektionen på sitt vanliga sätt. Med tanke på hur denna religiösa lärare var, så hade han nog en hel flaska med välsignat vin som han fick ta en slurk ur varje dag. Usch vad jag avskydde den läraren. Jag skulle kunna berätta mycket om honom men eftersom jag fortfarande får ont i magen bara av att tänka på honom, så skiter jag i det. 

Jag bryr mig inte om ifall människor har en tro, bara de inte försöker övertyga mig. Var och en blir salig på sin fason brukade min mor säga. Tanken med bibeln och de som där figurerar är säkert menat på ett bra sätt med kärlek och omtanke osv, men på vägen har människors egna tolkningar gjort det svårsmält. Själv är jag agnostiker. Man kan ju aldrig så noga veta. Men någon elak vädergud finns det alldeles säkert.

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Religion, Kyrka, Präst, Välsignelse, Vädergud, Dave Allen