Träna med möbler

Jag känner mig som en myra. Lyfter alldeles för tunga saker och springer hit och dit för att ordna till det i stacken. Ett granbarr hit och en kvist dit. Ja, det är möblering jag talar om.
Två rum uppe och ett rum nere har bytt plats med varandra. När skåp skulle upp för trappen, fick Gubbe faktiskt rycka in. Jag bar ett skåp upp på ren envishet men insåg att jag skulle kollapsa om jag fortsatte med fler på egen hand. Annars sprang jag som en lämmel upp och ner, upp och ner. Jag skulle ha haft en stegräknare igår, men den hade säkert exploderat. Jag vet inte vad det är som gör att jag börjar fixa med såna här saker en av dom varmaste dagarna på året!? Jag har ju även inbyggd värme så kokpunkten var nära många gånger. Men... när lusten faller på är det bara att hänga med så idag känner jag av väldigt många muskler som jag inte visste att jag hade.
Det är när man möblerar/byter rum som man upptäcker glömda/gömda saker (för att inte tala om all skit längst in  i hörnen). Så blir man inte nöjd med ommöbleringen så kan man vara nöjd med att det är städat ända in i minsta vrå.
För att glädja Gubbe sa jag: "om det inte funkar, så flyttar vi tillbaka allt igen". Jag tror att han svarade med ett "humpf". Möblering är inget han lägger sig i. Ibland kan han dock komma med ett och annat förslag vilket jag inte bryr mig det minsta om, eftersom jag inser redan när han säger det, att det inte kommer att fungera. Men jag säger "mhm" och sen fortsätter jag som jag tänkt. Blir det inte bra så flyttar jag om allt en gång och kanske ännu en gång. Oftast behöver Gubbe inte hjälpa till. Jag flyttar själv, bara jag inte behöver passera trappen med allt för tunga grejer.
Men jag är så nöjd med att han inte lägger sig i. Han tycker alltid att det blir bra. Därför får han härja fritt i köket med sin renovering. Ibland frågar han mig underliga saker och jag säger alltid: "det där vet du bäst". På detta sätt infinner sig en frid i huset trots full effektivitet.
Nu har jag till och med fått tillstånd att börja flytta in saker i köksskåpen. Inte i alla, för det är inte klart med "spottarna" under skåpen. Det är dessutom lite special i ena änden där vi behållit vårt stora skafferi. Där ska det fixas med passbitar, flyttas några millimeter hit och dit, samt målas. Han är perfektionist emellanåt Gubbe och han pillar i det oändliga med vissa småsaker. Men jag känner igen det där i mig själv. Även om det är småsaker så kan man ju irritera ihjäl sig på det efteråt. Alltså lika bra att göra ordentligt från början. Får vi sedan bara ett golv också så allt blir klart, då kan man börja koka sin ärtsoppa igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Möblering, Stegräknare

Unplugged - del fyrtiotretton

Internet..... stön! Det har varit rena rama flipperspelet på min router de senaste veckorna. Ibland har man kommit ut på nätet, ibland inte. Lika irriterande som kamikazeflugor. (Ni vet dom där som flyger som tokiga och studsar mot väggar och fönster.) Eller faktiskt mer irriterande. Man behöver ju kolla något hela tiden och är och krafsar på datorn. Det är precis som när man stänger av vattnet. Då är man hela tiden och rycker i kranen. Det ska ju bara fungera! Usch, vad bortskämda vi är.
Nu har jag fått ändan ur och ringt runt och resultatet blev att det är routern som lagt av. Så nu blir det 4G trådlöst istället. Får se hur det kommer att fungera här i skogen. Men just nu surfar jag på trådlös lånerouter. Funkar bra än så länge (sa den skeptiske). Man får lite lätt låsning i käkarna när man sitter i väntkö på supporten. För att inte tala om allt pladder man ska igenom innan man ens kommer fram till kön. Detta tuggande om; vill du... tryck ett, osv. Samt att dom påpekar en massa elementära saker redan i telefonsvararen. Kan dom inte istället ha ha tre val: Kan du inget - tryck 1. Kan du lite - tryck 2. Kan du mycket - fixa själv.
Dessutom vill dom ofta att man svarar på en undersökning efter samtalet. Sånt där stressar mig så jag blir galen. När jag däremot ringde för att skaffa ny router = handla, då kom jag fram direkt! Jag kunde inte låta bli att skratta och säga: "här gick det minsann snabbt att komma fram till skillnad från supporten". Killen kom av sig lite, men stammade sedan fram "eh... öh... vad kan jag hjälpa dig med". Men alla jag pratat med den här gången var trevliga och hjälpsamma.

Nu blir det ommöblering också eftersom jag inte är fast i en hörna med nätet. Kul tycker jag, som förr möblerade om så där var fjortonde dag. Särskilt i vardagsrummet. Men eftersom jag även flyttade om tavlorna varje gång, började Gubbe irritera sig på att väggarna såg ut som om vi hade termiter. Då fick jag lugna ner mig med möblerandet och nu har det varit otroligt lugnt på den fronten.
Köket växer fram mer och mer. Fint blir det. Nu har vi bestämt golvet också men det var inte lätt och inte fick vi någon hjälp heller av den tråkiga försäljaren. Vi har bestämt oss för ett klickgolv av linoleum. Det var lite svårt med färgerna och jag försökte få någon hjälp men icke. Det blir lite på chans måste jag säga, eftersom det inte fanns några bra prover på golven. Det ska vara grått men jag tyckte att det gick åt blått. Nåja, jag får väl täcka golvet med trasmattor om det blir fel. Eller måla över. Nej... nu har jag inte tid längre. Jag ska möblera.

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Internet, Router, Trådlöst, Support

Kattklösforskare

Nu är det dags igen... att förflytta sig in i AF:s, FK:s och AK:s värld. Jobbet jag har haft i 2 år har gått segt och nu är jag den sista som måste lämna skeppet. Framtiden är inte direkt ljusblå. Vi femtiofemplussare har ju inte så goda utsikter heller. Jag, som inte har utbildning som lärare, läkare, chef, sjuksköterska eller ens städare (vilket tycks vara de vanligaste jobben på arbetsmarknaden) har inte mycket att hämta. De jobb jag haft som kanslist/marknadsassistent innefattar tydligen nu för tiden att man ska ta hand om ekonomin också och det är absolut inte för mig som tror att 2+2=5 om jag inte tänker efter riktigt länge.
 Jag är dessutom en autodidakt person. Sådant får man inte något betyg i. Mer än från arbetsgivare då i bästa fall, men det räcker inte så långt. Nuvarande jobb (än så länge) har ju inneburit en del kontor, men för det mesta matlagning, umgänge med boende missbrukare samt loppisförsäljning. En underlig kombination i sig, men varierande. Det passar mig. 
Men som sagt. Nu är det slut med det. Kanske man ska slå sig på forskning. Där tycks man komma undan med det mesta. Läste nyligen om några forskare som kommit fram till att bananflugor är gubbsjuka. Det är bra att veta. Själv tänkte jag forska på varför katterna gärna vässar klorna på min soffa men inte på en klösbräda. En klösbräda är ju ändå gjord för att katten just ska klösa. Varför gör man inte klösbrädor på samma sätt som kortsidan på en soffa? (Varför återvinner man inte gamla soffor till klösbrädor?) Det finns mycket jag funderar på som jag skulle kunna forska i, men... frågan är om någon vill betala. Vem betalar för bananflugsforskningen? Kan man göra en insamling? 
Uppfinnare är något man skulle kunna slå sig på för jag har många idéer. Tänk om man kunde komma på någon grej som förändrar livet för folk. Som TV-dosan. Tänk vad livet var jobbigt förr när man fick lov att gå fram till TV:n och byta från 1:an till 2:an. Nu kan vi sitta lugnt i soffan och bredda våra skinkor istället. 
Jag är inte en sån som funderar på "vilket kom först, hönan eller ägget?" Jag är mer "vilket kom först, konservburken eller konservöppnaren?" Gjorde dom konservburken först och sen stod dom där och funderarde på hur fan ska vi öppna den här? Eller gjorde dom en konservöppnare först och funderade på vad dom skulle använda den till? Sånt går jag och tänker på. Det kan inte vara bra. 
Men just nu har jag semester. Det regnar för det mesta men det stör mig inte. Jag tycker det är skönt. (Sol är överskattat, man får cancer av den). Släkten från Småland är på plats och det babblas å det värsta långt in på nätterna. Vi träffas bara ett par gånger per år, så vi har en del att babbla igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Trött, Jobb, arbetslös, Forskning, Uppfinnare

Varför dör man, mormor?

Döden är fascinerande på många sätt. Det tycker i alla fall Pytte (3,5 år). Hon funderar mycket på det där med "när man dör". Det senaste är att prata om min exmake, hennes morfar Lasse, som dog för många år sedan. Hennes mamma har berättat om att han blev sjuk av att ha druckit för mycket alkohol och det berättar hon glatt för folk hon möter. "Min morfar Lasse är död, för han drack för mycket öl och sprit" kan hon säga.
"Berätta för morfar Lasse" säger hon till mig. Hon menar naturligtvis - om morfar Lasse - och då berättar jag om honom hur han var och vad han gjorde. Då säger Pytte: "Nej... berätta om när han dog". Då berättar jag det, men det är ju så svårt att förstå. Att man lever och så plötsligt dör man och läggs i en grav. Konstigt.
Vi gick till morfar Lasses grav häromdagen. Läste på gravstenen och pratade lite medan jag plockade lite bland blommorna. Hon var lite fundersam över att vi stod på graven för det skulle man inte göra. Hon ställde sig ordentligt vid sidan om.Var nog rädd för att trampa på morfar kanske.
Sen ville hon titta på gravstenar och jag skulle läsa vad det stod. Vid en grav hade någon ställt en stenfågel som hon reagerade på och bredvid den låg en liten vit sten. Jag läste på stenen "saknar dig". "Det är någon som saknar den som ligger där" förklarar jag. "Varför gör dom det" frågar Pytte. "Jo, för om man tycker om någon och den försvinner så längtar man ju efter den och då saknar man" svarar jag. På väg till bilen säger Pytte: "Jag saknar morfar Lasse".

"Min" kyrka/lekplats i Lunda

Här till höger en kalla. En blomma som för mig för alltid är förknippad med gravar. Jag växte upp intill en kyrkogård och föräldrarna var kyrkvaktmästare under en tid. Då var det vanligt med kransar som hade plastblommor fastsatta. När dessa hamnade på tippen var det vi barn som lekte med dom. Plastkallor, levande kallor, alla kallor... för alltid förknippat med kyrkogården. Men jag gillar dom ändå. Dock inte i plast!

Pytte har ju full koll på att min mor, (88 år och kallad Mormis) är sjuk och ska dö när som helst (har modern själv hoppats på i sådär 10 år minst). När vi hälsade på modern en dag när hon inte kommit upp ur sängen än, utan hade håret på ända och inga löständer i, då sa Pytte viskande till mig "nu dör nog Mormis snart". Ni som läst här om modern förut, vet att hon skrattar och skämtar åt det mesta. Hon tyckte det var hur roligt som helst. Vid nästa träff sa hon: "bäst jag sätter i tänderna och kammar till mig så inte den här fula kärringen skrämmer slag på ungen". Men Pytte är inte rädd för Mormis alls. Hon är bara fundersam.

Ibland är Pytte väldigt pratsjuk och säger: "Mormooooor...... Veeeet duuuu...? Så där 320 gånger efter varann.  Men det är så roligt att lyssna på hennes funderingar. Eller så säger hon "Vaaaarfööör? Och det är ju inte alltid man kan svara. Som när jag t ex säger "titta, där kryper en snigel" och hon säger "vaaaarföööör?" då kan man ju inte riktigt svara, för man har ju inte en aning om varför snigeln kryper där. Men jag kanske drar till med "för att han inte har något annat för sig" och då säger hon "vaaaarföööör?"

Läs även andra bloggares åsikter om Döden, gravar, barnbarn, Lunda kyrka, Kalla

Halelujamoment in the syrum

Plötsligt hittade jag till syrummet! Just när solen lös som bäst. Men så mycket värme var det inte ute direkt för här hos mig har det blåst så ögonbrynen fladdrat. Jag gillar inte att bli blåst!

Så... jag klev in i syrummet och stod där och glodde ett tag. Jag hade dagen innan börjat sy och naturligtvis vänt en del fel så det åkte i soporna alltihop. Så där har det hållit på väldigt länge nu. Jag försöker och försöker och försöker och det slutar med att jag står i ett hörn och skriker och bankar huvudet i väggen. Nej, det gör jag inte alls det. Jag önskar att jag gjorde det, för jag är mer sån som suckar och blir alldeles tom och ledsen. Jag skulle nog må bättre om jag fick rediga utbrott istället.

Jag börjar bli som modern. Hon säger "jag kan ingenting längre". Det har hon sagt i cirka tjugo år tror jag. Jag är lite före min tid. Eller hennes tid, men på sista tiden (läs ett gäng månader) så har det stadigt varit två steg fram och ett tillbaka. Ganska ofta två tillbaka. Då tappar man fullständigt lusten och vill till slut inte ens försöka. Man vet innan att det bara kan gå åt ett håll. Åt helvete.

Men - haleluja - idag har jag sytt en hel klänning till Pytte! Envis som jag är. För det har jag ju lovat henne länge. Det ska ju vara en lååååång klänning som inte finns att köpa. Så där prinsesslång. Nu blir den inte i rosa utan rödblommig på vit/beige botten så jag får hoppas att den duger ändå.

Jag har även börjat sy ett par klädesplagg till Parvel och ännu har inget hänt. Mer än att det har gått bra. Men det skulle inte förvåna mig om jag, när jag går upp till syrummet imorgon, ser att jag har vänt något uppochner eller bakochfram. I så fall, mina vänner, är det färdigsytt för min del. Då låser jag nog dörren till syrummet och slänger bort nyckeln.

Men jag vill bara säga, att när man har lyckats sy fem knapphål utan problem, då blir man glad! För det är liksom bland det värsta, att när man nästan sytt klart ett plagg, så ska man ge sig på knapphålen. Man kan hålla sig för skratt om man gör fel i det läget.

Så... just idag är jag stark, just idag mår jag bra... som den gode Kenta sjöng. Vem vet, kanske jag kan komma igång och sy alla dom där kläderna jag tänkt, av alla dom där tyghögarna jag har. Tummar hålles!

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Sömnad, Knapphål, syrum

Renovera mera

Vi har inget kök. Inte sedan den 19:e juni faktiskt. Men det går rätt bra ändå. Vi har ju utrymmen, så nu har vi provisoriskt kök på övervåningen. Det funkar, men det är ett jävla letande hela tiden. Steka är ju inte att tänka på då det saknas fläkt.
Nedan syns Gubbe = "den händige" i arbetstagen. Här har alla skåpen åkt ner och skivor på väggarna har sågats och bytts ut mot gips och eldragning har utförts. Han ser lite sammanbiten ut på bilden, men det är nog mest för att den maskin han just där använder väl inte tillhör favoriterna - dammsugaren!

Fyra dagar senare har han kommit så här långt. Ja, dagar är ju fel, för då är han på jobbet. Det här är kvällsarbete. Själv får jag hjälpa till med att bära, hämta, hålla och laga mat. Även om  jag skulle kunna skruva i en skruv så gör (får) jag inte det för det blir säkert fel. Bor man med en snickare så låter man bli.

Sen kan det ju hända att det blir uppehåll i köksrenoveringen eftersom vår trädgårdsgång - nu lergång - ska snickras ihop så fort plankorna/brädorna anländer. (Varför göra en sak när man kan göra fler på samma gång?) Bara han kommer igång - den händige - så går det undan. Han har bara lååååång startsträcka. Och för alla som undrar - det är inte JAG som hittat på det här med trädgårdsgången. Bara så ni inte tror att jag står här med piskan, för sån är inte jag.

Och titta där - där är ju Frazze med också. Katter på lerigt underlag är ju faktiskt något man vill slippa. Det räcker med att dom drar in möss. Nu drar dom in lera också. För att inte tala om att vi gör det. Det händer ju liksom att det regnar den här sommaren. Så... det är härligt med semester!

Läs även andra bloggares åsikter om Kök, Renovering, Snickare