Bortstädat, träning och bebis

Men jävlars och anåda! Hela min lista med bloggar som jag följer är borta! Fan, fan, fan! Det måste ha hänt igår när jag gjorde om layouten. Fast jag rörde ju aldrig den delen. Jaha, ja. Murphy har varit framme igen. Då får man gnugga hjärncellerna nu då och leta reda på de bloggar jag kommer ihåg.
Eller så får ni lov att kommentera så jag får era länkar. Det var väl en bra idé?! Nåja, några ska jag nog komma ihåg (tänkte den halvsenila kärringen).
Dessutom får jag meddelande om att min sida inte är säker. För att jag stökat om i layouten. Därför har jag försökt städa upp, men inte heller det hjälpte. Men efter att jag letat som en galning verkar det som att man ska ha en egen domän för att kunna ha https. Vilket jag iofs har, men orka!

Image courtesy of Stuart Miles
at FreeDigitalPhotos.net

Idag har jag varit på ryggträning hos min sjukgymnast. Två gånger i veckan och jag är sååååå duktig. De andra dagarna tränar jag hemma. Allt för den sura ryggens skull. Men jag är så glad för jag har hittat världens bästa sjukgymnaster! Så många kiropraktorer, naprapater, osteopater och sjukgymnaster som jag passerat i mina dagar och nu äntligen! Så jag kämpar för att bli rörligare.
Artros och Intervertebral Osteochondros (tänk så fina namn på nåt som gör ont) ska nu bli bättre av rörelse. Jag kämpar och hoppas. För nu är det fanimej stört omöjligt att sova.

Men det skall också inhandlas ny säng. Det spelar stor roll för ryggen och den vi har, har gjort sitt. Vi är ju så urgamla nu så vi får tänka på hur vi ligger. I alla fall jag. Gubbe tycker att han är 23,5 fortfarande. (Även om han också gnyr över ond rygg).

Men så över till något roligare! Nu har Gubbes dotter fött sitt 2:a barn. En liten dotter som ska heta  Adele. Välkommen till världen säger vi till henne. Och bra kämpat mamman, som fick gå ganska så länge över tiden. Så fort jag hörde nyheten så sprang jag och köpte söta babykläder. Det har man inte gjort på tre år nu.

Så hur många barnbarn är det nu då? Jag har 4, Gubbe har 9 + 4 bonus. Summa 17 st. Och snart är det dags för julklappar. Undrar om alla nöjer sig med varsitt par strumpor?

Läs även andra bloggares åsikter om Träning, Layout, Bebis, Bonusbarnbarn

Jävlaranamma i köket och utflykt

I brist på blixtlås har jag inte sytt något. Istället har jag bakat. Eller rättare sagt; slagits med deg. Igår lyckades jag åstadkomma fem limpor med hjälp av surdeg, helvete, mjöl, fan, salt, jävlar och vatten. Det är ungefär så det går till. Lika delar av varje. Det är fullt slagsmål i köket och efteråt ser det ut som om något exploderat. Förmodligen är det jag.
Jag skulle nog behöva utföra yoga samtidigt som jag mäter upp ingredienserna: 275 g surdeg... "kobran"; 20 g jäst..."hunden" osv. Och efter utbakning så kör man "krigaren". Kan fungera! Sen kan man sitta i lotusställning och vänta framför ugnen.

Men det som får mig att gå i försvarsställning gentemot degen, är när den inte beter sig som jag tänkt mig. Idag var det frågan om för lös deg. Som jag var tvungen att lägga i formar för att den inte skulle flyta ut på golvet. Kunde du inte haft i mer mjöl, säger ni då förstås. Nä, för det stod att degen skulle vara lös! Men den var helt ohanterlig, kladdade fast, flöt iväg och jag är säker på att den försökte kväva mig! Men... jag vann! Men nu får det räcka med surdegsbakning för ett tag.

Surdegsbröd. Tv: Gregiskt lantbröd  Th: Plommonbröd

Det är ju ett aber det här att baka efter recept som bagerier ger ut. Dom är lite väl stora och det är inte alltid som recept bara går att dela sådär rakt av på hälften. Den till höger i bild fick knappt plats i assistenten. Så det var ju lagom kul att göra ren den med fastkletad deg ända upp på armen (på maskinen alltså! Inte på min arm) Surdeg som inte innehåller något fett blir som lim!
Sen kan ni ju tänka er när den lösa tingesten skulle ut på bakbordet! Där stod jag och försökte fösa ihop eländet med två armar och magen som hjälp, medan degen ivrigt försökte leta sig ner mot mina fötter. När jag väl fått i eländet i formarna (för något annat var ju inte att tänka på) så ropade jag till Gubbe: "jag behöver en större ugn". Till svar på detta fick jag ett urrrmff. Det betyder ungefär: "åh nej, ska jag behöva skaffa en ny ugn nu och bygga om köket också". Men så farligt var det inte. Dom fick plats.

Jag är inte riktigt hemma på det här med förvaringen av surdeg. Den ska ju stå i kylen. Men den får inte stå för länge för då blir den "sjuk". Man måste liksom hålla koll. Och jag kan ju inte ens komma ihåg att vattna mina blommor. Hur ska jag komma ihåg en surdeg längst in i kylen? Men oftast - när jag väl kommer på den - så får jag fart på den igen. Men man kanske inte vill ha surdeg i allt bröd heller.
Förresten... brödet blev gott. Ifall ni undrar.

I helgen var det paus från både bakning och sömnad. Då var jag på utflykt med mina döttrar och småfolket. Härligt soligt väder och glada barn (nästan hela tiden). Här står dom intill mitt barndomshem och tittar på lupiner minsann. Chokladbjörnen utbrast: "fina blommor! jag vill plocka dom" Kanske en blivande trädgårdsmästare.

Sen hade jag och Gräddkolan sån tur så vi fick se en huggorm. Ja, jag vet att många har ormskräck och jag är inte överförtjust i ormar heller. Men jag var så glad att få se en i verkligheten och eftersom den ringlade bort från oss så tassade vi efter och jag kunde fota. Gräddkolan fick jag hejda, för han hade nog tänkt sig att klappa den.

Det är sista dagen i juni. Vart tog den här månaden vägen?

Läs även andra bloggares åsikter om Bakning, Surdeg, Lunda, Huggorm, Utflykt

Midsommartankar och minimänniskor

Sommar, sommar, sommarregn och kallt. Nu är det midsommar minsann! Så... man kanske ska göra en VARM matjessillgratäng. Nubben får man värma. Likt glögg. Förresten blir det ingen nubbe alls! I Norge, Danmar och Finland har man visst som tradition att tända brasor. Det låter som en lysande idé!

Varje år innan midsommar poppar det upp en sån där bild i huvudet; där sommaren är som allra bäst. Då man plockar blommor, sitter i solen och kan ha på sig sin finaste klänning. Men den bilden suddas snabbt ut.
Förra året höll vi oss hemma och mest inomhus. Vi gjorde inte ens någon midsommarstång utan jag hängde upp band i körsbärsträdet och så dansade vi fort som tusan innan vi gick in igen. Dans krävs för att man inte ska få frostskador.

I veckan hade jag smågodisar på besök med övernattning. Nu vet jag med säkerhet att jag är mormor för det uttalades/ropades säkert en miljon gånger. Alltså även om jag stod tätt intill! När jag svarat ja tre gånger i olika tonfall hade minimänniskan oftast glömt bort vad som skulle sägas.
Här är vi nere vid badstranden. Det är en promenad på kanske 500 meter. Det var jääääättelångt. Det var knappt att dom orkade sega sig hem. För att sedan studsa som guttaperkabollar i studsmattan!

Som vanligt sänder jag en tanke till all förskolepersonal. Dom har väl i snitt sisådär sju stycken var av den här sorten att hålla reda på. Visserligen pockas det kanske mer på uppmärksamhet från en mormor. Men ändå... dessa barngrupper och alla dagar i veckan!
Sen är det ju det där med natten... Då man inte vill/kan sova!!! Först låg Sockertoppen och stirrade i taket i trekvart. Fast vi la oss sent. Jag trodde ett tag att hon somnat med öppna ögon. Men icke. Senare, när även jag äntligen somnat, då vaknade Chokladbjörnen och "kunde inte sova" så då låg vi och höll handen. När han somnat låg jag och stirrade i taket!

Frazze håller sig undan när småfolk är på besök. Nu fick han ju hålla sig undan ganska länge, så sen blev det toksova i soffan! När han sen vaknar vill han ha full uppmärksamhet av mig. Även han ropar miljoner gånger på mig, fast med ett annat, mer krävande tonfall. Han beklagar sig ljudligt över att jag försummat honom och släppt in jobbiga minimänniskor i hans hem.

Nu önskar jag er alla en trevlig Midsommar trots åska och drivis. Ha det så bra som ni kan!

 Läs även andra bloggares åsikter om Midsommar, Småttingar, Katter

Födelsedag, hajar och holkar

Igår skulle Modern ha fyllt 91 om hon varit i livet. Jag plockade en vårbukett och förärade henne på kyrkogården. På väg tillbaka till bilen satt det en sädesärla på ett plakat. Den tittade på mig och verkade ganska orädd. Den satt helt stilla. Jag stannade upp och pratade med den och så kom jag ju på att det naturligtvis var Modern som visade upp sig på födelsedagen. Jo då, hon skulle bli en fågel!
När jag gick runt skylten för att fota den framifrån så flög den. Ja, Då visste jag säkert för Modern har aldrig gillat att bli fotograferad.
Den gången, då Modern just blivit "planterad" så var det en fågel som skrek och skrek i trädet där jag stod. Jaha, tänkte jag då. Hon blev en fågel iaf som hon ville. Då var det en björktrast, men har man gått över till andra sidan så kan man nog anta vilken fågel man vill. Olika skepnad olika dagar liksom.

Idag har jag varit med döttrarna och godisarna till fjärilshuset Haga. Det var en pärs! Fyra små odjur som sprang som förgiftade råttor åt olika håll.  Här sitter dom och kollar in hajarna. Det var nog enda gången dom satt still. Ja, och så när dom åt glass då.

Fjärilshuset får nog byta namn snart tror jag. För så mycket fjärilar var det inte att se. Nu var det ju mer hopträngt också, eftersom dom gjort ett stort akvarium för hajarna. Jag tycker att det är en lite underlig kombo. I min värld har fjärilar och hajar väldigt få beröringspunkter.

Den här vackra skapelsen var väl den enda som "stack ut".

Dom kanske inte trivs så bra. Den här ser ju lite skamfilad ut.

Sen fick jag se en sköldpadda som åt upp en fjäril! Det syns kanske lite otydligt på bilden, men så är fallet. Undra på att det inte är så många fjärilar kvar. Dom har blivit mat.

Efter den där utflykten är man rätt mör. Galet varmt var det och så jaga småttingar på det. Puh! Jag sänder en tanke varje gång till all förskolepersonal i detta land!

Förra veckan tog vi oss i kragen och fick upp lite fågelholkar. Dom har legat länge i förrådet och väntat på att bli uppsatta. Jag bestämde var dom skulle sitta och Gubbe klättrade och satte fast. Bra fördelning om jag får säga det själv. Inte vet jag om någon fågel kommer att flytta in, men det ser trevligt ut.

Gösta och Frazze låg och väntade på att det skulle bli färdigt. Jag förmanade och sa att det var fågelholkar - inte matholkar! Dom blängde på mig med oförstående blickar. Som vanligt.

Nu ska jag vila och samla kraft inför nästa träff. Förresten... nä, jag tror inte på att återfödsel. Även om det är en trevlig tanke! I alla fall om man blir en fågel. Jag skulle nog bli en pissmyra.

Läs även andra bloggares åsikter om Sädesärla, Fjärilshuset, Hajar, Fågelholkar

Slutet på året

Nu är glada julen slut, slut, slut! I år har jag pysslat inför jul mer än någonsin. Jag inbillar mig att det är barndomens uteblivna julefrid som jag tar igen. Mamma avskydde julen. Pengar var det ont om och att försöka göra något av knappa medel när farsan var mest intresserad av att hinna ner till botten på någon flaska var naturligtvis inte lätt.

Med den stjärnfamilj jag har nu, kör vi "minijul" innan julafton för att alla ska kunna träffas. Vi var 29 personer som tuggade, skrattade, busade, pratade, dansade och fikade. Här är alla närvarande barnbarn samlade. (Ett bonusbarnbarn saknades) Minsta grynet är inklippt överst vid sina systrar. Han var den enda som inte ville sitta still och vänta på julklapp och godispåse. Godispåsen för året pyntad med bild på varje barn för att kunna hålla reda på sin påse. Hade ingen effekt alls, eftersom de flesta slet sönder påsarna för att trycka i sig godiset.

Det här var för övrigt den enda gången dom satt så här stilla!

Julafton firar jag och Gubbe på skilda håll. Jag firade knytisjul med mina döttrar och deras familjer. Vi har som tradition att dansa runt granen samt sjunga julsånger. Det sistnämnda uppskattas inte av alla i familjen. Här är vi inne på "O helga natt" och Gräddkolan är måttligt road. Han vill ha plattan för att spela spel!

Juldagarna har varit fina och vi tog en promenad med Frazze och Gösta. Denna gången till okänd skog och okänd skogsväg. Inte för oss, men för katterna.

Det gick bra tills det kom två barnvagnar och då blev Frazze så rädd så han gömde sig. Sen blev det ett ropande och letande efter honom. Han som i vanliga fall gnyr när man går för fort, satt nu knäpp tyst och gömde sig. Emellanåt frågade jag Gösta om han sett Frazze, men hade han kunnat tala hade han säkert sagt: "vilken Frazze?"

Enda gången dom eventuellt håller ihop är om det kommer en inkräktare på tomten. Till slut fick vi lov att gå hem utan Frazze. Det var oroligt eftersom han var tvungen att gå över en väg för att komma hem. När vi varit hemma i sisådär en kvart ville jag gå ut och leta igen, men då satt han vid matskålen som om inget hänt!
Idag har jag fyllt på fågelmat. Det tar snabbt slut, även om jag har flera matställen och stora behållare. Sen har jag suttit och försökt fota skatorna när dom kommit för att försöka få en bit med. Men tusan så skygga dom är. Man kan inte röra sig en millimeter innanför fönstren förrän dom flyger iväg. Jag får väl försöka klä ut mig till ett träd och sätta mig i trädgården.

Ute är det nu minus sju grader och snart ståndar nyår! Om vi inte hörs innan dess så önskar jag er ett Gott slut och ett Gott nytt!

Läs även andra bloggares åsikter om Jul, julfirande, stjärnfamilj, julsånger, katter, promenad

Medgång, flyt eller smidighet

Bouppteckningen efter modern är klar. Eftersom mina bördor... jag menar bröder (fniss) inte kunde hänga med så fixades fram fullmakter för att avsluta bankkonto och föra över de korvören som fanns kvar. Jag har längtat efter att allt skulle bli klart någon gång. Jag hade ringt banken innan och det var inga problem. Lätt som en plätt.
Så jag gick till Nordea och satte mig och väntade. Medan jag väntade så tänkte jag att inte fan kommer det att gå så här smidigt inte. Komma in här och bara avsluta och sen gå ut. Så tänkte jag och minuterna gick. Efter sisådär en halvtimme drygt var det min tur.
Bankkvinnan kollade på fullmakterna och såg fundersam ut. Sen sa hon att det stod att fullmakterna gällde bouppteckning och inte specifikt banken. Inte hade vi tänkt på det. Folk som inte har anhöriga som dör stup i kvarten kanske inte har full koll på hur specifikt det ska vara. För oss handlade det ju om bouppteckning.
Efter att ha tittat tre gånger och bläddrat i pappren så slog hon fast: "dom duger inte". Så var det med det. Inte hjälpte det att bröderna hade skrivit dit personnummer och kontonummer och fått bevittnat av två personer. Inte hjälpte det heller att jag hade med mig hela bibban med bouppteckningspapper där bröderna stod med.
Så det skrevs ut RIKTIGA blanketter som sedan skulle skickas iväg för underskrift. Det är bra att dom är noga! Det rör sig ju om ofantliga belopp här. En pensionär som levt på existensminimum i typ hela sitt liv! Lite trött blir man. Men det är ju ett steg fram och två tillbaka mest hela tiden, så jag kommer att bli förvånad om det blir klart nästa gång jag hälsar på hos Nordea. Men det är klart att dom vill behålla pengarna lite, lite till även om det är ett spott i havet, för ingen av oss har den banken.

 Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Bank, bouppteckning, fullmakt

Varför dör man, mormor?

Döden är fascinerande på många sätt. Det tycker i alla fall Pytte (3,5 år). Hon funderar mycket på det där med "när man dör". Det senaste är att prata om min exmake, hennes morfar Lasse, som dog för många år sedan. Hennes mamma har berättat om att han blev sjuk av att ha druckit för mycket alkohol och det berättar hon glatt för folk hon möter. "Min morfar Lasse är död, för han drack för mycket öl och sprit" kan hon säga.
"Berätta för morfar Lasse" säger hon till mig. Hon menar naturligtvis - om morfar Lasse - och då berättar jag om honom hur han var och vad han gjorde. Då säger Pytte: "Nej... berätta om när han dog". Då berättar jag det, men det är ju så svårt att förstå. Att man lever och så plötsligt dör man och läggs i en grav. Konstigt.
Vi gick till morfar Lasses grav häromdagen. Läste på gravstenen och pratade lite medan jag plockade lite bland blommorna. Hon var lite fundersam över att vi stod på graven för det skulle man inte göra. Hon ställde sig ordentligt vid sidan om.Var nog rädd för att trampa på morfar kanske.
Sen ville hon titta på gravstenar och jag skulle läsa vad det stod. Vid en grav hade någon ställt en stenfågel som hon reagerade på och bredvid den låg en liten vit sten. Jag läste på stenen "saknar dig". "Det är någon som saknar den som ligger där" förklarar jag. "Varför gör dom det" frågar Pytte. "Jo, för om man tycker om någon och den försvinner så längtar man ju efter den och då saknar man" svarar jag. På väg till bilen säger Pytte: "Jag saknar morfar Lasse".

"Min" kyrka/lekplats i Lunda

Här till höger en kalla. En blomma som för mig för alltid är förknippad med gravar. Jag växte upp intill en kyrkogård och föräldrarna var kyrkvaktmästare under en tid. Då var det vanligt med kransar som hade plastblommor fastsatta. När dessa hamnade på tippen var det vi barn som lekte med dom. Plastkallor, levande kallor, alla kallor... för alltid förknippat med kyrkogården. Men jag gillar dom ändå. Dock inte i plast!

Pytte har ju full koll på att min mor, (88 år och kallad Mormis) är sjuk och ska dö när som helst (har modern själv hoppats på i sådär 10 år minst). När vi hälsade på modern en dag när hon inte kommit upp ur sängen än, utan hade håret på ända och inga löständer i, då sa Pytte viskande till mig "nu dör nog Mormis snart". Ni som läst här om modern förut, vet att hon skrattar och skämtar åt det mesta. Hon tyckte det var hur roligt som helst. Vid nästa träff sa hon: "bäst jag sätter i tänderna och kammar till mig så inte den här fula kärringen skrämmer slag på ungen". Men Pytte är inte rädd för Mormis alls. Hon är bara fundersam.

Ibland är Pytte väldigt pratsjuk och säger: "Mormooooor...... Veeeet duuuu...? Så där 320 gånger efter varann.  Men det är så roligt att lyssna på hennes funderingar. Eller så säger hon "Vaaaarfööör? Och det är ju inte alltid man kan svara. Som när jag t ex säger "titta, där kryper en snigel" och hon säger "vaaaarföööör?" då kan man ju inte riktigt svara, för man har ju inte en aning om varför snigeln kryper där. Men jag kanske drar till med "för att han inte har något annat för sig" och då säger hon "vaaaarföööör?"

Läs även andra bloggares åsikter om Döden, gravar, barnbarn, Lunda kyrka, Kalla