fredag 25 september 2015

Vart tog gråzonen vägen?

Jag sitter och läser om KZ kovändning som det kallas. Hon har bett om ursäkt. Det tog en stund men nu är den här. Texten är lite konstig. Som att hon inte skrivit den själv. Men vad vet jag. Men...

...sen läser jag kommentarerna under. Det är svart eller vitt. Hat eller kärlek. Ingen gråzon någonstans.

Och så är det lite överallt nu kan jag känna. Antingen så är det den vita sidan: "du är så jävla bra, älskar dig, bästa och finaste" osv. Sen har vi den svarta sidan: "du ditt jävla äckel. hatar dig, du borde inte få finnas" mm. Nästan alltid anonymt dessutom.

Det finns liksom inget lagom för dom som verkligen älskar varandra. (Vilket dom förmodligen sällan gör utan hoppas på att bli äskade tillbaka) Och det finns ingen förlåtelse någonstans för den som ligger risigt till.

Och har ni känt det här någon gång: Man sitter och försöker samtala med en person som pratar väldigt mycket. Och länge. När du så får en syl i vädret, så kan man riktigt se att personen mitt emot inte lyssnar, utan bara sitter och väntar på att få fortsätta med sitt. Ingen kommentar om det du just sagt.
Alltså det här med att LYSSNA på andra och ta det till sig. TÄNKA TILL. Finns det? Just när jag läser kommentarer med svart/vita inställningar så får jag den där känslan att "det är ingen idé". Folk har sin inställning PUNKT! Och nu menar jag inte att man ska ändra sig efter andra, utan bara vara lite mer öppensinnad.

Ge mig gråzon och mellanmjölk!
Men vad vet jag. Långt inne på döhalvan har man inte mycket till berättigande.

Ett utdrag från Kristin Lundell  på Svenska Dagbladet:
"Ju mer vi ägnar oss åt att formulera oss själva – utifrån oss själva – desto mer verkar vi glömma att ord faktiskt fortfarande känns. Kanske är det också därför man som människa uppkopplad mot internet aldrig slutar att förvånas. Över att vi blivit så vana vid en envägskommunikation att vissa glömt att det fortfarande finns en mottagare i slutet."
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inga kommentarer: