torsdag 9 november 2017

Nu ska vi myyyysa...

November... stöööön!
Nu är den här. Årets trökigaste månad. Grått, regnigt och framför allt MÖRKT! Visst, vi kan mysa. Vi kan tända ljus och fixa brasa. Men det är ju mörkt mest hela j*vla dagarna.
Jag tänker på Mumintrollet i boken Trollvinter. När solen ska komma tillbaka efter vintern, sitter han och väntar och blir förtvivlad när den bara visar sig som en strimma och sen försvinner. Så känns det.

Och inte blir jag gladare av snö heller om den nu skulle dimpa ner. Det blir ljusare säger de flesta. Det blir halt säger jag. Och det mest troliga är väl att det regnar och sen blir det till is.

Regn ja. Och blåst. Denna eviga förbannade blåst. Min mamma älskade blåst. Hon gick gärna ut när det blåste som värst. Jag ärvde inte det. Jag gömmer mig helst under täcket.
Jag som trodde att jag ärvt det mesta från min mamma, men inte detta. Och heller inte det faktum att hon aldrig fick myggbett. Biten blev hon, men hon blev aldrig infekterad. Varför kunde inte jag få den genen? Däremot var hon otroligt snäll. Det har jag ärvt. Jag är så snäll så jag är dum. Det finns säkert många som inte skulle kalla mig snäll, men det kan vara så att dom inte gjort sig förtjänta av min snällhet. Det kan var så. Eventuellt.
För... jag har ett arv efter fadern också. Kungen av ironi och sarkasm. Jag hoppas att jag är mer av det ironiska slaget än av det sarkastiska. Jag försöker iaf vara det.

Modern var även oerhört konflikträdd. För att inte säga rädd för människor. Människor är svåra djur. Människor är anledningen till att man anförtror sig till sin katt. Jag gillar inte heller intriger och konflikter, men jag har min gräns. Blir jag tillräckligt inträngd i ett hörn då släpper allt. Men det ska mycket till.

Apropå ironi och att pigga upp sig i November. I helgen var jag och maken på Rival i Stockholm och såg bästa Ann Westin. Alltså, jag har inte skrattat så mycket på länge. Hon är makalös! Och enligt Babben (som var en av gästerna) så är hon lika rolig och pratglad till vardags. Och det liksom känner man. Det är som att sitta och lyssna på en kompis. En otroligt rolig sådan.
Det var 20-årsjubileum och jag hoppas att hon fortsätter minst 20 år till! Sen måste jag ge en eloge till hennes dotter, Camilla Isaksson som också var med. Vilken sångröst!
För övrigt bor jag i syrummet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga kommentarer: