Dagen började med att jag skulle dra igång en deg av surdegen (som jag fick liv i efter att den stått och surat länge i kylen). Först blev jag och vågen osams. (Ja, det här är ett sånt där märkvärdigt recept där allt ska vägas!) Vågen trilskades och sen blandade mitt huvud ihop ingredienserna så jag tog fel mängd. Här infaller önsketanken att alla ingredienser skulle stå färdigt uppyttsade i skålar precis som det är på TV!
Parantes: Ungefär som när Jamie Oliver står där och lagar mat på 30 minuter. Det tog säkert 45 minuter att pyttsa upp alla ingredienser i alla dessa skålar som finns uppradade. Där är det minsann ingen som flänger runt som en skållad råtta för att leta upp handmalen spiskummin inte! Slut parantes.
Efter det - när jag skulle väga upp resterande mängd mjöl (en sort som sällan används) så kom det med ett helt korn. Trodde jag. Tills jag såg att kornet hade vingar! Trots detta oväntade besök bjöd jag inte på kaffe! I soporna med alltihop.
Jag minns här med en rysning när jag fick såna där bevingade ovänner i hela skafferiet. Å fy fan vad det kryllade överallt. Den här var dock en solitär och har tydligen inte haft någon att para sig med. Om dom nu gör sånt. Kanske dom bara förökar sig av ren viljekraft. Därför måste jag nu gå igenom ALLA mina mjölpåsar! (Gråter lite bara av tanken) Måste nog ut och köpa glasburkar.
Nu får jag vänta i fem timmar på att fortsätta med den här sura degen. Jag hoppas att det hinner ordna upp sig till dess. Men som sagt; varför göra något alls?! Katten Frazze ligger i soffan dag ut och dag in och det går ingen nöd på honom. Till råga på allt har jag fått ont i nacken igen. Jag gör som degen: surar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar