Fönster och golv och sånt

Hurra! Värmen är här! Började jag skriva för ett tag sen. Sen kom det snö, regn, sol, blåst och lite snö och tö. Aprilväder alltså! Åh som man har längtat efter lite värme, lövsprickning, vårblommor... mmmmm

Städa hönshus, städa växthus, städa trädgård, tvätta fönster...  *suck*

Tvätta fönster kan vara nr 2 på min lista över tråkigt-måste-göras-lista. Nr 1 är nu och för alltid dammsugning. Jag tror jag måste gå till en psykolog och ta reda på vad det är med mig och dammsugare. Kan det ha att göra med min barndom?
Att farsan slog oss med dammsugarslangen? Nej det gjorde han inte!
Att morsan alltid, alltid städade? Ja, kanske.
När jag ser henne för mig ser jag hur hon alltid gör något; hänger tvätt, skurar golv, polishar (!) golv, dammtorkar, putsar möbler, stryker osv. Undrar när jag putsade mina möbler sist? Med möbelpolish. Kan ha varit någon gång på 70-talet.

Sen tog hon ut mattor, och dynor och piskade skiten ur dom. Vem vet. Hon kanske kände ett behov av att avreagera sig. Det kanske var kvinnornas räddning förr i tiden. För att inte slå ihjäl sina män, menar jag.

Städhjälp? Nej tack! Då har jag hellre damm mellan tårna. Jag anlitade en fönsterputsare en gång. När jag plockat bort allt från fönstren och torkat av allt trä runtom, då var det ju inte mycket kvar! (Vi har ca 25 fönster i huset och då har jag inte räknat glasverandornas ca 100 smårutor) Det skulle bli samma med städhjälp som med fönstren. Jag skulle städa före.

Men man får skylla sig själv när man skaffar sånt. Som tur är är det gamla fönster som är ojämna och blåsiga. Då syns inte oputsningen så mycket. Sen kan man skylla på glassjuka också.

Å andra sidan... är det inte karlgöra? Det får man väl inte säga i dessa jämställdhetstider. Men jag tänker på att inhyrda fönsterputsare för det mesta är just män.

Jag har hantverkare på besök. Jag kallar honom Mäster. Han kaklar golv i vårt nya badrum. Jag är så glad att Mr T inte gör det själv. Då skulle det ta eoner av tid (eftersom han jobbar hårt hela dagarna) Och dessutom har han så ont i ryggen nu så han kan inte gå rakt. Men jobbar gör han ändå. "Jag måste" säger han "det är så många sjuka". Tack å lov för Linnex! 

Hade jag vetat att just dessa plattor som sätts (klinker) var så jävliga att hantera så hade jag valt något annat. Mäster svär så det osar emellanåt för att plattorna är så hårda. Som tur är visslar han också ibland. Han är dock otroligt skicklig. Millimeterpassning är ordet!

Sen, när väl golvet är lagt och värmeslingorna är igång lär man väl inte få ut katten därifrån. Det är kanske lika bra att installera kattlucka i dörren. 

PS. Glöm inte att kolla på min look-a-like!

Läs även andra bloggares åsikter om Golvläggning, Fönsterputsning

Inte lättklädd, men nätklädd

Jag har hittat det perfekta klädesplagget! Eftersom jag inte ska vara i solen - vilket jag inte ens vill - så är det skugga som gäller. Och vad har vi där? Jo de där STICKMYGGORNA! I Sverige finns 50 arter just av den. 44 av dom gillar människoblod. Och jag lovar - alla finns hos mig!!!
Det finns skogsmyggor. Dom lägger ägg på marken. Och sen de vanliga översvämningsmyggorna. Jag har båda sorter!

Hade väl inte gjort så mycket om jag inte blivit allergisk mot dom jävlarna! Så till höger ser ni dräkten för sommaren. Finns tyvärr inte i orange.

Myggor gillar fotsvettsluktande ost. Så det måste vara herr T som lockar hit dom. Och sen hittar dom mitt, godare blod. Jag kan ju aldrig lämna blod till sjukvården. Det går åt till myggor, bromsar och fästingar.

Blåser som fan gör det. Det gillar inte myggen sägs det.
HA, HA... ”mina” myggor skiter i blåst, regn, sol, åska. Det enda dom inte gillar är snö och vinter. Det har vi gemensamt.

Annars är det bra. Helgen har avlöpt med släkt och vänner. Jag och ett helt gäng kända och okända människor bevistade Uppsala och såg ZZ Top. Riktigt bra! Snart 70 bast och har kvar sångrösten. Inte illa pinkat.

Dom har dessutom varit ”moderna” med långt skägg sen 70. Men inte trummisen, som heter Beard och har mustasch.

Läs även andra bloggares åsikter om mygg, myggdräkt, allergi, zztop

Återupptagningsupprepning

Går ni på bio? Mig händer det ungefär en gång vartannat år. Det är inte riktigt min grej det där. Trängas med folk som smular popcorn. Sist vi var iväg - lite halvt oplanerat som det alltid blir, så såg vi en film som heter/hette Gold. Jag somnade! Flera gånger!! Det var inte den jag ville se, men det var den enda som passade med tiden.
Jag har blivit oerhört kinkig vad gäller film. Och mina känselspröt brukar ana om jag kommer att gilla en film eller inte i förväg. Stämmer 9 ggr av 10. För nu är det så att vi är innehavare av diverse filmkanaler. Något erbjudande som herr T inte kunde motstå. Jag undrar ännu varför. Han kollar ALDRIG på film.
Så... i lördags kände jag att en film - hemma på TV - skulle passa mig. Kollade igenom alla kanaler vi hade och ingen, jag säger INGEN fick mig intresserad!

Jag menar när man ändå har köpkanaler. Något borde det väl finnas!? I den vanliga tablån fanns "smartare än en femteklassare" på 1:an *stön*, "Stjärnornas stjärna" på 2:an *urk*, TV 4 visade "Sällskapsresan 2" och TV 4 film visade "Sällskapsresan 2" Så oerhört fantasifullt!
Sällskapsresorna i all ära, men är dom inte snart utslitna? Dom och Göta kanalfilmerna. Vad 3:ans och 5:ans kanaler visade bryr jag mig inte i för där är det mer reklam än film.

Jag blir förundrad att vi hela tiden ska pådyvlas dessa repriser. Ofta på någon nytillkommen kanal där man kan kalla filmer från artonhundrakallt för "nypremiär". Det borde ju inte ens heta repris utan återupptagningupprepning.
Jag vet inte hur många nya filmer det kommer varje år, men när jag googlade så fick jag fram träffar på "30 hetaste filmerna". Alltså allra som minst 30. Varje år! Kan man kanske tänka sig att sända någon av dessa. Vi behöver ju inte ta dom från förra året. Jag kan nöja mig med dom från 2015.

Men ska jag vara riktigt ärlig så skiter jag i filmerna. Men visa åtminstone några bra deckare/kriminalare. Det har det varit snålt med. Just nu har vi "Ett fall för Vera" men i sommar får vi inte ens morden i Midsommer. Hur ska jag klara mig???

TV-favoriter!

Läs även andra bloggares åsikter om Bio, TV-utbud, Filmer, Kriminalare, Deckare

Pissmyrans odling

Att titta ut genom fönstret och se päronträd i knopp med snöflingor som dansar förbi gör mig.... underlig till sinnet. En svacka i tillvaron kan man säga. Igår kände jag mig som en pissmyra. Men det ordnar sig säkert.
Nu har det varit Valborg också. Inte blev det mycket till eld och inget paraderande på 1:a maj heller. Men vi hade delar av Stjärnfamiljen hemma på grill. Det var trevligt. Vi var "bara" 24 stycken den här gången.
Just nu vill jag INGENTING!

Fast jag har ju faktiskt planterat om mina stackars svaga sticklingar. Dom är så krävande dom små liven. Vill ha vatten och så. Nu har dom fått fötterna i ny jord och egna krukor. Var även tvungen att sätta på elementet på glasverandan igen. Nio grader plus blir lite för kallt. Jag hoppas dom tackar mig med svällande frukter från dignande plantor. Fan tro´t! Någon odlare är man inte. Det får bli i det lilla. Jag vill helst bara ha perenner som sköter sig själva. Särskilt som herr T inte har något intresse.

Tittar förundrat på grannarna som bygger växthus, drar upp 48 tomatplantor, hackar i berg, gräver i lerjord och planterar, planterar, planterar! Frun är lite som en duracellkanin. Till yrket är hon läkare. En del kan allt. Men jag är inte avundsjuk. Jag är inte av den ullen. Bara glad att dom trivs.

Nu tror jag att jag tränger en mugg fika. Jag har ju bara druckit tre än...

Läs även andra bloggares åsikter om odla, pissmyra

Tantgnäll! Fler Mr Hyde än Dr Jekyll

Jag återkommer hela tiden till att om jag vore yngre och hette t.ex von Schnollenmacher så skulle jag ha lättare att få hjälp hos en läkare. Hur fan hittar man nån som bryr sig? Det tycks bara vara tabletter som delas ut. Ofta utan att kolla så särdeles noga var felet är.
Som min läkare som inte tyckte att jag ens skulle träna (det gör illa värre) utan istället äta tabletter. Han till och med log (lite "lilla gumman") när han sa att jag låg långt ner på tablettstegen och det kunde/skulle kunna ökas på långt uppåt.
Det var ju inte det jag ville höra. Men jag åt tabletterna i början. Någon sorts antiinflammatoriskt som magen inte tålde, så därför åt jag dessutom tabletter för magen och ytterligare någon sorts artrosmedicin. Två av varje. Mådde jag bättre? Nej! Kanske hade jag lite mindre ont, men fortfarande ont.
Nu gör jag gymnastik. På uppmaning av min sjukgymnast. Jag tror på henne. Hon ger mig inga tabletter. Det känns mycket bättre. Men ibland. När jag rört mig för mycket och har ont som fan, då kan jag ta en Citodon. Jag gör det ovilligt. Det händer väldigt sällan. Men ibland måste man.
Så läser jag på en sida om smärtlindring:

Smärtläkarnas fältrop när det gäller läkemedel är "low and slow", d.v.s. börja med små doser och öka långsamt. Då bemästrar man lättare biverkningar och hittar rätt dos lättare. Inte börja med 8 tabletter Citodon om dagen, men kanske 1 eller 2.

Men på riktigt?! 1-2 Citodon att börja med. Alltså jag kan inte ens tänka mig att sätta i mig 8 tabletter av Citodon. Måste ju bli en präktig fylla och en rejäl baksmälla på det. Nu och då undrar jag hur många aktier i de olika läkemedelsföretagen dessa läkare har.

Snart har vi det väl som i Trump-landet. Där dör fler av läkemedel än av trafiken. Låter ju vansinnigt. Man ska ju inte dö alls av läkemedel. Man ska ju bli FRISK!

Sist jag var hos läkaren - som inte tycker att jag ska träna - så sa jag till om en remiss till en specialist för att få en ny kortisonspruta (slemsäcksinflammation) och få åtgärdat min hallux vallgustå. Då kom jag till en ännu mer ointresserad läkare som inte tyckte att jag hade slemsäcksinflammation (så tydligen fick jag en spruta i onödan första gången) och som inte tyckte att jag behövde operera min tå. Istället remitterade han mig till en ortoped för att få inlägg i skorna!

Nåja, jag letar vidare. Kanske, kanske jag hittar någon som bryr sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, läkare, Citodon, Smärtlindring

Kan dom inte lära sig sticka?

Jag har varit på kryssning. Med fem fina snippertippor. Och det är allt ni får veta om det!

Och nu över till något helt annat:

Inpräntat i hjärnbarken sitter "tänk på barnen i Biafra". Biafra självutnämnde sig själva till en egen stat i juli 1967. Två månader senare utbröt Biafrakriget som pågick från 1967-70 varpå Biafra kapitulerade. Tre års självständighet som bara innehöll krig och elände. På grund av vad då? Jo, religion och pengar (läs olja) så klart! Men det var inte det inlägget skulle handla om, utan om hur inpräntade vi blev av detta Biafra och de svältande barnen.

Vi är världsföräldrar i Unicef. Nu och då får vi hem ett blad där det berättas om vad som gått framåt. Och detta gör mig så GLAD! För de där Biafrabarnen, dom bara blev kvar där i medvetandet och man fick inte veta om dom fick det något bättre någon gång. Men det är klart. Det blir kanske inte så mycket bättre. Bara något lite mer överlevnad. Eller bara död.

Varje dag blir man påmind om att skänka pengar. Det är katastrofer, krig och svält. Då känner jag att det vore bra om det visades något program om hur just dessa insamlade pengar kommit till godo. Då kanske folk är villiga att ge ännu mer.
Det man hör nu är att  att ännu fler svälter, fler katastrofer inträffar och ännu fler krigar. Eller att den och den organisationen försnillat pengar! Och något som jag faktiskt blir irriterad över är, att när man skänker pengar, så dröjer det inte länge innan tiggarbreven kommer från den organisation man just skänkt till. Men nu vill man ju förbjuda tiggeri, så då upphör väl det. Eller?

Det råder krig och jävligheter lite här och där i världen. Oroligt skulle man kunna kalla det för att använda ett milt ord. Man får ju inte säga några elaka saker om män i dessa tider för då är man en jävla feministfitta, men jag säger ändå; vad fan är det med män, makt och skjutvapen? Har dom inget annat att göra? Lär er sticka för fan! Eller lägga patiens. 
Men Sverige är ju en av världens främsta vapenexportörer. Verkar lite som att vi är med och orsakar eländet som vi sen ska reparera. Kan vi inte exportera garn och stickor istället?

 Läs även andra bloggares åsikter om Biafra, Insamling, Organisationer

Dela med dig av utrymmet!

I lördags hände något högst ovanligt. Jag badade på badhus! I närliggande kommun. Jag gör det väldigt ogärna men jag gjorde det för barnbarnens skull. Jag är inte pryd av mig, men jag gillar inte att stå och tvåla in mig på diverse ställen bland andra, okända människor.
Kan vara för att jag inte tycker att okända människor som regel är något jag vill umgås med skinn mot skinn. Undantaget make, barn och barnbarn. Jag storknar ju till och med i Ica-kön.
Vem har hittat på att duscharna ska vara öppna? Vem har bestämt att vi ska duscha tillsammans? Jag minns med rysning alla badlektioner i skolan. Jag duschar ju för fan ensam hemma till och med! Vad är det för fel på bås? Kostar kaklet för mycket?
Troligen för jobbigt att hålla rent.
Men...
  det värsta av allt - förutom att det är trängsel - är den där varma bubbelpoolen som man aldrig får tillgång till. För att där ska det sitta feta, ludna gubbar! 

Fyra feta, håriga gubbar tillbringade sin tid på badhuset sittandes på kanten av bubbelpoolen, eller i den i de c:a 2 timmar jag var där! Jag kan bara tänka mig alla de hudmängder som måste ha lossnat på dessa platstjuvar. Okej, alla kanske inte var gubbar. Kanske var dom yngre än mig. Men feta och håriga var dom.
Sen kan ju folk aldrig ta hänsyn heller. Ungdomar hoppar ner från badkanten där små barn simmar. Ingen bryr sig. Var fan är badvakterna?

Likadant när vi var på ett lokalt badhus häromåret (så ofta) Där finns en s.k. relaxavdelning.

"I vår relaxavdelning finns ångbastu och torrbastu, bubbelpool, kallpool, upplevelseduschar med olika temperaturer och ljuseffekter och ångbastu. I serveringen kan du köpa lättare maträtter och snacks, dryck öl eller vin."

Ni ser vad det står va? Låter urmysigt. Det är det inte! För det första är det ganska kallt i lokalen. Det är också kalt. Och det serveras alkoholhaltiga drycker. Inte för att jag har något emot det i vanliga fall, men på en relaxavdelning där det dessutom får vistas barn!?

Och där - där sitter dom - de feta, håriga männen. I bubbelpoolen. Och vid borden dricks det alkohol. Timme ut och timme in. Inte utan att man är för skilda bad för män och kvinnor. Det kunde vara mysigt, men det är det inte.

Alltså jag bryr mig inte om i vanliga fall om folk är tjocka eller smala, ludna eller släta, men jag är en människa som tar väldigt liten plats och gillar oftast inte dom som tar för stor. Folk med attityden: "här kommer jag. Bara jag får plats så...".
Nu ska jag nog gå och gulla med mitt badrum. Det är såååååå trevligt där!

Läs även andra bloggares åsikter om Allmänna bad, Badhus, Håriga män som tar plats

Bortstädat, träning och bebis

Men jävlars och anåda! Hela min lista med bloggar som jag följer är borta! Fan, fan, fan! Det måste ha hänt igår när jag gjorde om layouten. Fast jag rörde ju aldrig den delen. Jaha, ja. Murphy har varit framme igen. Då får man gnugga hjärncellerna nu då och leta reda på de bloggar jag kommer ihåg.
Eller så får ni lov att kommentera så jag får era länkar. Det var väl en bra idé?! Nåja, några ska jag nog komma ihåg (tänkte den halvsenila kärringen).
Dessutom får jag meddelande om att min sida inte är säker. För att jag stökat om i layouten. Därför har jag försökt städa upp, men inte heller det hjälpte. Men efter att jag letat som en galning verkar det som att man ska ha en egen domän för att kunna ha https. Vilket jag iofs har, men orka!

Image courtesy of Stuart Miles
at FreeDigitalPhotos.net

Idag har jag varit på ryggträning hos min sjukgymnast. Två gånger i veckan och jag är sååååå duktig. De andra dagarna tränar jag hemma. Allt för den sura ryggens skull. Men jag är så glad för jag har hittat världens bästa sjukgymnaster! Så många kiropraktorer, naprapater, osteopater och sjukgymnaster som jag passerat i mina dagar och nu äntligen! Så jag kämpar för att bli rörligare.
Artros och Intervertebral Osteochondros (tänk så fina namn på nåt som gör ont) ska nu bli bättre av rörelse. Jag kämpar och hoppas. För nu är det fanimej stört omöjligt att sova.

Men det skall också inhandlas ny säng. Det spelar stor roll för ryggen och den vi har, har gjort sitt. Vi är ju så urgamla nu så vi får tänka på hur vi ligger. I alla fall jag. Gubbe tycker att han är 23,5 fortfarande. (Även om han också gnyr över ond rygg).

Men så över till något roligare! Nu har Gubbes dotter fött sitt 2:a barn. En liten dotter som ska heta  Adele. Välkommen till världen säger vi till henne. Och bra kämpat mamman, som fick gå ganska så länge över tiden. Så fort jag hörde nyheten så sprang jag och köpte söta babykläder. Det har man inte gjort på tre år nu.

Så hur många barnbarn är det nu då? Jag har 4, Gubbe har 9 + 4 bonus. Summa 17 st. Och snart är det dags för julklappar. Undrar om alla nöjer sig med varsitt par strumpor?

Läs även andra bloggares åsikter om Träning, Layout, Bebis, Bonusbarnbarn

Gotland och Dr Hjälplös

Vi tog en tredagars båttur. Jag och Gubbe. Den gick via Åland till Gotland. Det var dock inte med den lilla båten i förgrunden! Tack å lov.

Solen strålade och vi knatade omkring på kullerstenar och fick skavsår. Men härligt var det! Vi firade silverbröllop (25 år). Vart tog dom åren vägen?

Varje gång jag ser växter på stenväggar och ruiner blir jag lika förundrad. När jag försöker plantera dom i min trädgård så är det stört omöjligt.

På vägen hem köpte vi den här ön. Nästa resa ska vi ta med oss en jolle och virke så vi kan bygga oss en stuga.

Och nu....
ska jag berätta vidare om mina fantastiska läkarbesök. Tredje besöket slängde jag fram en påse med hår som jag sparat. (Jag har borstat håret 1 ggr/dag i 3 veckor.)

(De vita prickarna är inte mjäll. Det är hårrötter.)
Dr Hjälplös började då med att gå igenom mina provsvar. Från förra besöket. Visade att allt var bra. "Ja, jag vet". Sa jag igen. "Men lika förbannat så tappar jag hår!"
Då kände han på påsen och sa: "men det är ju inte så mycket". "ÄR DET INTE MYCKET????" frågade jag. Nu i en gäll ton. Då tittar han på mig och säger: "jag ser ingen skillnad på ditt hår nu från förra gången". Därefter orkade han resa sig från stolen och titta på mitt huvud för första gången. Det enda han hela tiden pratade om var att man kan tappa hår under en 3-6 månaders period och att håret sen kommer tillbaka.

Efter mycket tuggande om jag vet inte vad, så fick jag honom att ta ännu fler prover på mitt järn. Någon mer test av sköldkörteln skulle inte göras för; citat "det ska vi väl inte utsätta dig för!"

Jaha, nya prover och hem och vänta. Två dagar skulle det ta. När det gått en dryg vecka ringde jag. En sköterska sa att hon inte kunde se något speciellt på proverna, men läkaren hade inte kollat på dom än. Nu har det gått 14 dagar och jag har inte hört något!

Under dessa två veckor har jag tappat så här mycket hår:

Min hårbotten - som man tidigare knappt kunde se - se nu ut så här. Det är ju en jävla tur att man har haft en rejäl kalufs!

När jag frågade Dr H. om han kunde skicka mig till en specialist svarade han: "till vem då? En frisör?" Nog för att jag gillar skämt, men vid det här laget ansåg jag att det var läkaren som var ett skämt! Innan jag gick sa han att jag - om inte håret börjat komma tillbaka efter 3-6 månader - kunde få remiss till en hudläkare. Varför vet jag inte för jag har inget problem med min hud!

Jag kan leva med att jag tappar hår. Värre saker kan hända. Men jag mår jävligt dåligt av hur jag blir bemött!. Nu har jag på eget bevåg tagit kontakt med en specialist på hormoner (endokrinolog) för att se om han kan hjälpa mig. Det får jag bekosta själv. Jag vet ju inte vart jag ska vända mig.

En anledning till håravfall - som jag själv tagit reda på - är om man varit sjuk. 8-10 veckor efter sjukdom kan man tappa hår och jag var sjuk i influensa/lunginflammation i tre veckor i februari. Detta har inte läkaren sagt ett ord om. Trots att han vet att jag var sjuk då.

Om ni ser mig på stan i grönt eller rosa hår framöver så vet ni att jag köpt peruk.

Läs även andra bloggares åsikter om Gotland, Håravfall, Dr Hjälplös, Endokrinolog,

Hjälstaviken och doktorn 2

Jag var ute på tur häromdagen. Till Hjälstaviken.

Jag tänkte att jag skulle fånga några fjäderfän på bild, men det var mer gubbar än fåglar i viken. Dom var jag inte så intresserad av att fota. Klädda till tänderna i grönfärgade fågelskådningsmundering och med värstingkameror och stativ i mängder. Men så mycket fotograferingsaktivitet såg jag inte till. Det var mer sitta och fika i lä. För fy för den lede vad det blåste! Fåglarna höll sig väl nerkurade på hemlig plats får man förmoda. Den här svanen var väl förankrad och sov sin söta törnrosasömn.

Några grågäss trotsade vinden och seglade omkring.

En förbipasserande häger lyckades jag fånga också.

En ensam sothöna paddlade omkring i vassen som nästan ser ut som ett risfält.

Jag vände tillbaka inåt skogen och fotade blommor istället. Är inte det här sinnebilden av vår? Så fantastiskt vackert med vitsipporna som breder ut sig.

Synd att dom inte stannar så länge.

Man får njuta medan man kan.

En hel backe full av vårlök är inte fy skam.

Och här finns både blå- vit- och gulsippor.

En alldeles fantastisk plats att vara på.

Och nu över till något helt annat. Jag var ju till doktorn. "Jag hör av mig" sa han då. Jag väntade på provsvar och så plingade det till i mobilen den tredje dagen: "samtliga provsvar vid ert senaste besök är normala. Har du fortsatta besvär vänligen boka ett åb".
Där bröt jag ihop. Dagen efter åkte jag på öppna mottagningen (eftersom det inte finns några tider!!!) och fick vänta någon timme och en halv. När jag kom in till läkaren så frågade han: "hur mår du nu då?" Varpå jag svarade: "ja, det är ju precis likadant eftersom jag inte blir frisk av att ta blodprov".

Sen blev det som förra gången, ett tuggande hit och dit. Mina prover var ju så fantastiskt bra. "Jo, jag vet" svarade jag. "Jag sa ju det". Men att få ta några ytterligare, mer avancerade prover var inte att tänka på. Det var som att jag sa saker som inte räckte ända fram till hans öron. Nästa gång ska jag sätta mig i knät på honom och vråla rakt in i örat!
Hur som helst så var det fortfarande fokusering på depression, för det gör så att jag har 1. ont i kroppen 2. håravfall 3. sömnproblem 4. migrän mm.

Nu ska jag äta mina nya medikamenter i en månad och sen på återbesök. Under tiden samlar jag håret som faller av för att visa när jag kommer dit. Jag kan bara hoppas att jag har fel och han rätt.

Idag är det lördag och jag och Gubbe tog några spadtag i rabatterna. Men med min och nu även hans skitryggar så blev det ett kort besök. Vi får nog skaffa assistenter snart om vi inte får någon bättring. Trevlig helg på er!

Läs även andra bloggares åsikter om Hjälstaviken, Fåglar, Läkarbesök, Antidepressiv medicin

Tystnad - provtagning!

Nu har jag varit hos farbror doktorn. I väntrummet hittar jag en tidning där Linda Skugge skrivit om sin sjukdom. Det står någonting i överskriften om att man SKA ALDRIG GE SIG! Hon fick kämpa för att få läkarna att tro på henne och när jag läser det blir jag såååååå trött. Att man bara ska behöva!

När jag suttit där 10 minuter över angiven tid öppnar läkaren dörren och bjuder in mig. Han säger: "gå in så länge, jag kommer snart" och så får jag sitta och vänta några minuter till. Detta pga något akut sjukdomstillstånd hos någon. Detta händer mig varje gång!

Så berättar jag om alla mina fel och brister och säger att jag mår skit helt enkelt. Och så skickar jag över en A4 där jag skrivit ner allt. Jag påpekar att jag läst mycket om att både järnbrist- och sköldkörtelsprov kan visa fel och att jag tagit prover flera gånger. Jag har nämligen hälften av alla symptom för sköldkörtelrubbningar. Att jag också funderar på järnbrist har mer med mitt håravfall och mina restless legs att göra.

Han frågar då om min Neurokan (johannesört) som jag äter. Jag slutade med antidepressiv medicin för några år sedan och började med hälsokostpreparatet. Läkare älskar antidepressiv medicin. Eller selektiva serotoninåterupptagshämmare som det också heter. Men dom tycker inte om hälsokost. Så... läkaren säger att johannesört kan påverka levern.
Här kan ju jag tycka att en enda liten biverkning inte har någon jävla betydelse jämfört med alla biverkningar som t.ex. "lyckopiller" har. Jag kunde ju också ha sagt att det kan sprit också.

"Jaha" säger jag "men menar du då att det är brist på serotonin som gör att jag: tappar hår, har ont i kroppen, inte sover, migrän och huvudvärk, håravfall, försämrat immunförsvar m.m ?"
Svaret blir: "ja, om man har såna ryggproblem som du har och som man inte kan göra något åt, då kan det påverka humöret."

Jag försöker återigen diskutera det faktum att jag alltid har fantastiska provresultat även om jag
känner mig som en skjuten grävling. Därför vill jag återigen diskutera att vanliga provresultat inte visar allt, utan man måste göra genomgående tester.
Han tycker att vi ska börja med blodprov. Förstås. Han vill också att jag ska äta någon antidepressiv medicin istället för johannesört. "Ge mig ett förslag" säger jag, "på något som inte har biverkningar!".

Men okej... dom får väl ge mig ett piller då, så jag blir så jävla uppåt så jag skiter i att jag inte sover, kan gå eller har migrän.

Jag orkar knappt sucka. En sak är säker. När jag åt cipramil så hade jag också migrän, huvudvärk, ont i kroppen och försämrat immunförsvar. Det ska jag komma ihåg att säga nästa gång.

När jag började med cipramil en gång så var det rena "lyckopillret". Till en början med. Kanske för att man mått så dåligt innan och känner sig lycklig av att må bra. Men det ändrar sig. Det liksom "flyter ut". Till slut funkar det inte som det ska och man står där med en massa biverkningar. I alla fall var det så för mig. Och vi ska inte tala om hur svårt det var att sluta med dom! Och dom är inte beroendeframkallande. Nähä!? Men lika förbannat så har man abstinens i fjorton dagar.

Sen har vi ju dessutom apoteken, som hela tiden ska pracka på en en annan sort! Vilket gör att ursprungsmedicinen - som ju är avsevärt mycket dyrare - aldrig finns. Den är beställningsvara. Om du har tur! "Men dom billigare innehåller samma ämnen" säger apotekaren. Jag tänker: "jo, jo, det är som med kattmaten. Dom säger att det är samma innehåll, men inte fan äter katten!"
Vi har ju en lag (jo då, där också!) som säger att den aktiva substansen ska vara samma men bindemedlet kan vara annorlunda. Då kan man ju undra vad det där bindemedlet åstadkommer?

När vi går ut till labbet säger jag att det är kanske bara är avlivning som gäller. Han ler. Kanske finns det en möjlighet för det iaf! Sen säger han att han återkommer om ett par dagar. (don´t call me, I´ll call you)

Läs även andra bloggares åsikter om Järnbrist, sköldkörtel, antidepressiv medicin

Pessimist javisst!

Springer ni ofta hos läkare? Inte jag. Jag väntar alltid i det längsta för att slippa. Jag har ingen bra erfarenhet av läkare. Kanske för att jag ser för friskt ut. Eller för att jag inte propsar, utan lyssnar på vad dom säger i för hög utsträckning.
Jag upplever att läkarna, som faktiskt har avsatt en tid för att hjälpa mig, så fort som möjligt försöker få ut mig genom dörren.

Nu ska jag ta mig till läkaren för att kolla varför jag tappar hår, har sköra naglar och är ständigt trött och frusen (utom när kärringvallningarna sätter i). Järnbrist är min första tanke, men det finns ju annat. Ett vanligt test för järn behöver inte säga hela sanningen. Inte heller om man kollar sköldkörteln. Det måste göras ordentliga genomgående undersökningar och det kostar vi nog inte på så gamla kärringar som mig. Särskilt som jag inte kräver det. Hur gör man när man kräver?

Usch! Det är inte roligt när man känner att man behöver gå dit och ändå känner att det inte är någon idé. Det är väl därför jag väntar på att det ska gå över. Men håret rasar av och det är väl bäst man går innan man är flintskallig. Säkert går jag hem med ett recept på något som har 347 biverkningar.
För skriva ut medicin av varierad sort utan uppföljning är standard hos de läkare jag träffat. När jag sist (i oktober) frågade om ev. sjukgymnastik angående min rygg och mitt knä, så sa läkaren: "det tar vi sen". För hans ordination var att jag skulle hålla mig still. Det är en underlig ordination när man hela livet fått höra att man ska röra mer på sig! Och när "sen" är skulle jag vilja veta.

Som ni ser är pessimisten lika hoppfull som alltid. Undrar om jag ska ta med mig en assistent? Eller om jag ska gå till veterinären istället. Risken är att man blir avlivad, men i så fall kanske det är dags.

Läs även andra bloggares åsikter om Läkare, Doktor, Tappar hår, järnbrist, kärringsjuka, Läkarbesök

Inte bara rent - ultrarent!

Reklam *Suck!* Snart finns det bara timslånga reklaminslag med avbrott för film. Även om vissa reklamsnuttar är aldrig så roliga och underfundiga; i längden så spyr man på dom! Kan man inte sätta en gräns på tre sekunder eller nåt?
Numera spelar jag oftast in program som jag vill se, så jag kan spola förbi reklamen. Annars har jag läsplattan tillgänglig, stänger ljudet på TV:n och surfar ett tag. Eller hämtar fika eller gör ett toabesök.

Går ni på reklamen? Jag blir tvärtemot. Jag vill inte ha det som jag ser på reklamen eftersom jag blir så irriterad. Och förresten: Hur många ansiktskrämer har man sett genom åren som ska ta bort rynkor och fläckar och gud vet vad? Alla med den allra senaste teknologin och med garanterat resultat. Och lik förbannat kommer det nya ÄNNU BÄTTRE av samma märke inom några månader. Hur bra kan det bli? Mig veterligen så går folk fortfarande omkring och ser ut som russin i ansiktet oavsett. Mest beroende på ålder.
När jag fyllde 40 ramlade hakan ner. Plupp! bara över natten. Det finns inga krämer i världen som kan flytta upp den igen, för den är ett arv från min fader. Möjligen om man tar till kniven. Men det tänker jag aldrig göra.

Det är mer troligt att vi alla får cancer av produkterna än att vi blir av med rynkorna. Förresten, hur konstigt skulle det inte bli om vi alla gick omkring och såg ut som barnarumpor i ansiktet vid 70?

Och tandkräm!!! 43 av 17 tandläkare rekommenderar, för att det är kliniskt bevisat att just "den här" tandkrämen är den enda användbara. Det är ju mer än märkligt att folk över huvud taget haft tänder tidigare.

Och så har vi alla spelsidor. Det kan ju komma tre-fyra spelreklamer på raken. Hoppet om att bli miljonär finns i stor utsträckning. De flesta blir bara fattigare. Själv köper jag en trisslott en gång vart annat år. Då kan jag möjligen vinna en ny lott, som sen inte ger någon vinst. Den enda turen jag har är o-tur.

Inläggets överskrift är en gammal reklam för något rengöringsmärke. Jag minns det för att min dotter - då kanske 9-års åldern - hämtade en trasa för att torka upp det hon spillt på bordet. När hon torkat sa hon: "det är inte bara rent. Det är ultrarent". Där ser man hur den förbannade reklamen fastnar på barn. Vilket många även tagit fasta på.

För övrigt känner jag mig djupfryst. Förkylningen som började i december går i vågor och har nu gett mig munsår. Yippikayey! Men livet går vidare. Nu med reklam.

Läs även andra bloggares åsikter om Reklam, Spel, Tandkräm, Hudkräm, Rynkor

Lyft

Nu är jag i syrummet igen. Ryggskottet har släppt (peppar, peppar...) Migränen som jag också fick är borta! Spänningshuvudvärken är väck! Den fick jag så fort jag tog fram stickningen. Jag som tänkte sticka en tröja till mig. Fan också!

Men som modern sa: "antingen går det över, eller så blir det värre". Fast man ska ju inte med bestämdhet säga något rakt ut för då blir det tvärtom. För henne blev det istället en konstant smärta år ut och år in. Hela pensionen gick åt till piller.

Men nu är jag alltså i lodrät ställning igen. Tackålov! Jag funderade en del på varför jag åkte på ryggskott den här gången. Jag hade ju inte gjort något.... eller?
Tänk vad fort man glömmer! Jag backade bandet och kom på att jag möblerade om. Bland annat så flyttade jag en jättesoffa, diverse småmöbler och sen lyfte jag ner överdelen på detta skåp.

Ja, jag vet! Man ska inte. Men jag tror att jag är Pippi. Eller Bamse. Fast utan dunderhonung. Det är ju det där med att jag vill att det ska bli gjort NU! Inte sen, när min Gubbe har tid.
Men nu ska jag skärpa mig. (Förmodligen ända till nästa gång då jag glömt att jag inte är Carl Alfred utan mer fröken Olivia.

Nå... nu har jag i alla fall bokat tid till en osteopat. Som jag sagt så länge. Jag har väl egentligen inga förväntningar alls, mer än att jag får betala dyrt. Men jag måste prova. Jag kan inte bara smyga omkring på tå och proppa i mig piller tills jag dör.
Möjligen kan jag öva upp mig inom skådespelarskrået och krypa in till läkaren och gråta en skvätt. Då kanske jag får till någon liten operation. Möjligen. För vissa fel går att operera. Men det görs inte förrän man knaprat igenom alla nivåer av piller och inte kan gå alls längre. När det händer är man alldeles för gammal och får ändå ingen hjälp.

Hur som helst - solen skiner! Det är 10:e november och än har jag inte sett någon snö. Tackar! För när folk pratar om snö som något positivt så är väl sinnebilden den här:

Så där Elsa Beskowskt som det bara kan bli. Men verkligheten är ju oftast så här:

Fram för längre vårar och höstar!

Läs även andra bloggares åsikter om Ryggskott, Migrän, Lyft, Osteopat

Tvångsmässigt beteende

Ryggskott = värktabletter. Värktabletter = knäckt mage. Knäckt mage = magmedicin Magmedicin = Inget kaffe. Inget kaffe = Skjut mig!

Jag som är en självgående fixar-alltid-med-något-kärring, blir totalt frustrerad när jag är låst. Vad gör jag då? Jo, jag utvecklar mitt svärande, jag har kommit på minst fem nya svärkombinationer som jag aldrig hört förut. Tror att jag håller på att utveckla tourettes.

Fast tourettes handlar ju inte bara om att säga fula ord. Det innefattar även rörelsetics. Det har jag också. Jag är ständigt på väg att stoppa något i munnen. Att tugga tycks vara min hjärnas största intresse. Kan ju även vara tvångsmässigt beteende. Min hjärna tvingar mig till kylskåpet. Vilket är ett problem just nu när jag (fanhelvetesjävlaskit) knappt kan ta mig dit. Kan det vara det som är meningen? Att jag inte ska ta mig till köket?

Nu har jag iaf stickat en bit. Och även tvingat mig själv att sluta sticka när fingrarna börjar domna. Och innan axeln domnar! Det är på väg att bli benvärmare. Inte direkt diskreta men det är för att jag ska hitta dom lätt!

Sen ska jag komma ihåg att använda dom också. Tillsammans med tofflor. Kalla fötter/vrister är inte bra om man har problem med ryggen. Särskilt inte jag som har isfötter.

Nu har Gubbe - som servat mig dessa dagar - annonserat påbörjad förkylning. Det blir nog bra det här. Men vi har tak över huvudet och mat så det är inte synd om oss!!

Läs även andra bloggares åsikter om Tvångsmässigt beteende, Sticka, Ryggskott, Isfötter

Reservdelar tack!

Förra helgen var jag på en Ålandskryssning med några raringar. Den här helgen (som just passerat) skulle jag åka på ännu en Ålandskryssning. Ja, så där blir det i livet ibland. Allt på en gång. Men... det var tydligen inte meningen för ca 4 timmar innan det var dags så slog Murphy till. Jag blev liggande pga ryggskott! Tack för den!

Nä, så där roligt får man inte ha i livet inte. Stopp och belägg! Nu hugger vi kniven i ryggen på kärringen så hon håller sig lugn. 

Så här ligger jag nu. Fyra dagar senare. Men nu kan jag iaf ta mig ur sängen/soffan på under fem minuter. Men utan käppar går det inte. Tur att Gubbe samlar på såna. 

Jag vet att det går över, men hur fan blir det när man blir ännu äldre och ryggfan gör att man inte kommer upp alls? Man måste ju på den förbannade toan också! Jag får väl försöka lägga mig i badkaret och så får Gubbe komma och spola av mig emellanåt. Hemska tanke. 

Det är nog hög tid för reservdelar tror jag. Men det är ju så svårt att få, för först ska man äta några ton värktabletter istället. Visst är det väl så att läkarna och läkemedelsindustrin är i maskopi?

Nå, nu ligger jag här och har tråkigt. Så jag tänkte ta och sticka lite. Men jag är tveksam. Jag åkte ju på en sån fruktansvärd nackvärk i Mars så jag var tvungen att åka till akuten. Då hade jag stickat rätt mycket så jag har inte vågat sticka sen dess. Det är då fan att man ska begränsas hela tiden av den här kroppen! Men jag kan inte bara ligga och glo på tv eller läsa. Då blir jag galen. 

Jag provar. Lite försiktigt. Men jag har en tendens att alltid ha så bråttom med allt. Flyhänt, kallade min mamma det. Inbyggd stress utan anledning säger jag. Det där som gör att man spänner sig omedvetet.

Lilla mamman ja... hon, fadern och systern har inte fått några ljus tända vid minneslunden nu när jag ligger här. De får lov att vänta lite. De vet nog att jag ligger här.

Säg femuropatellärt fem gånger snabbt

Jag var till läkaren igår. Jag har ont i ett knä. Det har röntgats och visar på "femuropatellärt smärtsyndrom". Fan så fina ord jag får lära mig nu för tiden. Förklaringen är: kompressionssmärta när patella trycks mot femur vid lätt böjt knä. Lätt hydrops kan förekomma efter ansträngning.

Min läkare är glad, trevlig och kunnig (I hope!) men hans svenska är inte alldeles på topp än. Så han visar mig pedagogiskt med bilder vad han menar. Patella är alltså knäskålen och femur är lårbenet. Det där med hydrops sa han inget om, så det googlade jag fram. Via bilder. Gör inte det! Det kom fram de mest horribla bilder på spädbarn! Burrrr! Jag har dock inte spädbarn inuti mitt knä, utan det är alltså vätskeansamling man menar.

Det är just inget att göra något åt, mer än att fortsätta äta de tabletter jag fått för min osteochondroma i ryggen samt artors i höften. Tabletter, tabletter, tabletter. Men... jag kunde också få en kortisonspruta rätt i knät. Men inte idag. Jag måste boka en ny tid för det! Jag frågade inte varför.

En sak som alla läkare genom åren sagt så fort jag har fått ont är: sjukgymnastik. Nu säger den här läkaren att det ska inte röras på sig något här inte. Den där osteochondroman sätter stopp för det. Och den har jag förmodligen dragit med länge. Nu kommer antagligen resultatet av alla de gånger jag, som barn, drog på öronen på cykel. Eller rättare sagt på knä! Det är nog det jag minns mest från barndomen; sönderslagna knän. Som päronen lappade ihop med sårpuder, groblad och förband.

Men det som glädjer mig just nu (förutom att inget är livshotande) är att det där felet i knät drabbar främst yngre tonårsflickor!!! Och TUR att man kan sitta och sy!

Läs även andra bloggares åsikter om Knäproblem, Patella, kompressionssmärta

Elementärt

Jag har städat. Ordentligt. Jo, det händer ibland. Nu så till den milda grad så jag skulle ge mig på elementen också. Alltså nu är vi där igen. Vem fan är det som konstruerar elementen? Den personen kan ju omöjligt ha städat någon gång iallafall. Den saken är säker. Så här ser elementet i köket ut uppifrån:

Är det tänkt att skiten och dammet som ligger där ska ligga kvar? För det finns inte något munstycke på dammsugaren som går ner. Inte heller dammvippan. Så då får man bli uppfinnare då. Det här är alltså inte en klubba!

Det är en avklippt bit av en svamp som jag sen spetsat på en blompinne. En ganska lång blompinne! Med denna har jag sedan - hål för hål - städat elementet. Sen blev det ju ändå inte riktigt, riktigt bra för någon - här nämner vi inga namn - har satt elementet för nära golvlisten, så man kommer inte åt att skrapa bort skiten underifrån. Är det kanske meningen att man ska köra med högtryckstvätt?

Jag vet inte varför just det här elementet ser ut så här, för de flesta andra element vi har är icke ihåliga. Ett par till ser ut ungefär som det här, men har ett galler ovanför. Så att det blir ännu jävligare att komma åt! Kanske detta var något på rea, för att någon klåpare felkonstruerat det. Den klåparn kanske inte heller vet att damm tar sig in över hela jävla allt - galler eller ej!
Eller så är det på pin kiv som just detta element är insatt i köket där det smulas värre än någon annan stans. Plus att katten har sin plats just i det fönstret! Samma katt som kan dra in ett helt grustag bara genom att vända i dörren.

Nu tror jag att jag ska konstruera någon plåt av något slag som jag kan lägga över detta element. För det "må ikke tilldekkes" med något brännbart. Och det ska inte bli ett galler!

Igår fyllde jag år också. Till råga på allt. Vartenda år är det likadant. Fler gråa hår och rynkor. "Man blir förståndigare med åren". Jo visst jo, men vad hjälper det när man glömmer bort allt istället. Och vem - jag bara frågar - vill byta ungdom och smidighet mot förstånd? Men man får ta det man får.
Nu har jag iaf 10 långskaftade rosor att njuta av som Gubbe förärade mig med, samt en ljuslykta som nu står i fönstret. Jag funderar bara på vem Love är. Men vi kanske har någon i släkten.

På söndag har döttrarna med telningar bett om audiens, så då blir det mat och bullkalas i efterskott. Jag önskar er God natt! (Eller god morgon när ni nu ser detta)

 Läs även andra bloggares åsikter om Element, Konstruktion, Damm, Städning, Fylla år,

Soptippen nästa

Jahapp! Då har man varit hos doktorn och fått sin dom. Har varit på röntgen och den visade att mina ryggkotor ser ut som bilden till höger:

Det är inget att göra något åt och inte vet man varför det blivit så. Tackar!
Eller det går säkert att göra något, men det är inget vi pratar om eftersom jag fortfarande kan ta mig fram för egen maskin och inte ligger på golvet och tjuter.

Sen var det inte nog med det utan dessutom artros i höften. Tackar en gång till! Tror fan att man har svårt att komma igång.

Så... vad gör man då? Frågar jag farbror doktorn (som inte alls är en farbror utan en ung man)
Doktorn svarar att man får äta ännu mer jävla Naproxen. Nej, det säger han inte. Inte jävla alltså, det är bara jag som säger det. Till den får jag dessutom ta Omeprazol för att magen inte ska skära ihop. Nästa blir väl att levern tar slut av alla tabletter.

Så nu ska jag äta Naproxen i 30 dagar och se hur det känns. Jag har ju bara ätit i 15 dagar fram till för någon vecka sedan och då kändes det ju bättre så nu fläskar vi på med mer. Om det inte blir bra (vilket det förmodligen inte blir för det är ju inte så att skiten går över!) så får man överväga en operation. Men det blir väl först när jag kryper in till läkaren.

"Ska jag motionera"? frågar jag. "Nej" svarar han. "Nähä, jag får väl åka hem och köpa en rullstol då" säger jag. "Nej, nej" säger han igen. Sen förklarar han igen att jag ska äta tabletterna i 30 dagar och sen får vi se.

Och så går livet vidare... fast lite saktare än förut.

Läs även andra bloggares åsikter om Osteoarthrit, Ryggkotor, Artros, Naproxen

Omotivation och depression

Jag ger upp. Vilken semester. Och då är inte regnet det som stör mig, utan den här jävla förkylningen som aldrig släpper. Fast... det kunde ju regna lite mindre. Och... det kunde ju vara lite mer sol.

Häromdagen hade vi en hagelstorm! Alltså... mitt i sommaren! Först kom världens störtskur, sen kom värsta åskvädret. Just när blixt och dunder small till samtidigt blixtrade det till i kontakterna och strömmen hoppade till. Själv stod jag i vattnet ute på verandan och försökte rädda undan dynorna. Där kunde man ha blivit lite elektrifierad i värsta fall. Blivit en kolbulle. Ja, och sen kom haglet. Man tror inte sina ögon. Nåja, det är inte kallt i alla fall.

Men det känns lite konstigt. Som att man är i någon slags årstid som inte finns. Inte utan att man blir smått deprimerad. Men det är som sagt mest för det tjocka snoret som fyllt min skalle.

Gösta och Frazze är nöjda. Det verkar som att sorkarna får fart när det är sånt här väder. Det tuggas och knastras i hallen nu och då. Gösta är till och med så schysst att han bjuder skatorna. Den här och två till mumsade på en sork som Gösta bara kom och lämnade på gräsmattan. Och jag som inte trodde att dom gillade varann!?

Inspirationen är i botten. Inget blir gjort. Syrummet står orört. Man gör några små halvhjärtade bilutflykter. Men utan engagemang även om vyerna är vackra emellanåt.

Och snart är det höst...

 Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Semester