Löstagbara händer

Det är då fan att man ska vara så stressad jämt. Vad jag än gör så stressar jag. Även om jag sätter mig framför en film och tar fram stickningen. Nog fan stressar jag, som om jag skulle ha stickningen klar igår. Axlarna åker längre och längre upp och stickorna går som trumpinnar.
Så kommer jag på mig, tar ett djupt andetag så axlarna ramlar ner igen. Sen börjar jag om för att snart göra samma sak igen. Det är som att mina händer lever ett eget liv.
Det gör dom faktiskt. Hakar loss sig från armarna när jag inte kollar och går och lägger undan saker på ställen där jag inte hittar dom. Jävligt irriterande.

Jag avskyr att leta! Jag är en ordnings/kontrollmänniska som ska ha rätt sak på rätt plats. Ligger sakerna inte där de ska, så går stresshormonerna i höjden direkt. Jag försöker ibland skylla på gubben eller katterna, men innerst inne vet jag att det är mina löstagbara händer som är skyldiga. Tur att man har stickning/virkning att pyssla med ändå. Och sömnad. För annars törs man inte tänka på vad mina händer skulle hitta på.

Likadant stressar jag när jag handlar kläder. Jag går snabbt in (läs småspringer) rundar alla klädställningar och skannar av om något duger (det gör det oftast inte) och på vägen ut krockar jag med maken, för han är fortfarande på väg in.
Nåja, man är som man är. Jag behöver ju inte stressa, det är inte det. Jag bara gör det ändå för sån är jag. Man kanske skulle köra lite andningsyoga.

Ett tag nu har händerna varit sysselsatta med att hjälpa yngsta dotter att packa/rensa för lägenheten hon bor i ska säljas. Och tömmas skulle det också för att stylas. Så är det nu för tiden. Ingen ska få se hur du bott utan stylisterna ska komma och göra "fint". Visst, det blir fint, men helt statiskt.
Jag tycker det räcker med att jag gör storstädning här hemma för att jag ska tycka att det ser obebott ut. Då går jag och slänger fram lite stickningar och tidningar igen. Fast efter ett par dagar så ligger saker lite huller om buller igen. Hur går det till? Vi bor ju bara två vuxna här! Ja, just det - händerna var det ja!

Igår planterade jag om mina pelargoner och några krukväxter. Som vanligt la jag duktigt ut papper på bordet innan jag började. När jag var klar var det jord i hela köket. Mitt i alltihop ställde jag mig och gjorde en sockerkaka också. För jag kom på att jag hade lovat det till ett kalas. Typiskt mig!

Naturligtvis började jag med att ställa fram två bunkar och en visp på bänken. Jag tyckte det blev lite trångt. Ja, just det, man kunde kanske ta bort tre blomkrukor och frukostbrödet. Sen gick det bättre. Sån är jag. När jag ska göra något så ska jag göra det NU. Inte börja plocka undan så jag får plats eller kolla om alla ingredienser finns hemma. Suck!

Men har man bara KAFFE hemma så ordnar sig allting!

Läs även andra bloggares åsikter om Stress, stressad, plantera, baka, händer