Fundringar

Meningen med livet? Därom tvista de lärde.
Och visst, nu när man har passerat över hälften med råge så kan man ju undra ibland. För det där med mening; ibland är det ju inte ens mening att barn blir till. Graviditeten slår till så där bara som en överraskning. Varken jag eller mina syskon var planerade. Vi bara blev. Fast då var det väl mer frågan om "meningen med livet" för min mammas räkning.

Jag däremot planerade minsann mina barn. Jajjamen! Ordningsmänniska som jag är. Det gick ju sådär. För jag hade planerat vårbarn men det dröjde till slutet november innan första ville visa sig. Nr två var lite snabbare och kom i augusti. Som om det spelar någon roll!? Dom blev fina som tusan i alla fall och är det fortfarande!
Så i mitt fall är väl detta meningen med mitt liv. Särskilt som jag förärats även fyra barnbarn. Dessa fyra som kramar och håller mig fast när jag ska gå och säger: "nej, mormor, du ska stanna!". Då känner man sig älskad.

Jag har hamnat bra i livet även om jag liksom alla andra haft stora sorger och misslyckanden. Min barndom var väldigt fattig vilket förmodligen format mig. Alltså fattig som i utedass, vedspis och sex personer i en trång tvåa.
Att kämpa för att "bli något" har aldrig legat för mig. Jag har aldrig haft något läshuvud. Jag är självlärd på det mesta. Jag kan skapa men jag kan inte sälja. Jag skänker hellre bort saker. Jag är inte ens bra på att köpa.
Jag är en anpassningsbar människa. Det kanske följer med när man har en sån uppväxt och när man är en sån pessimist som jag är. Det blir sällan så illa som jag tänkt. Om det skulle bli det, så är jag förberedd. Men jag är också en positiv människa. Positiv pessimist.

Så inte har jag en blekaste aning om vad som är meningen, men man får göra det bästa av det. Man ska nog inte grubbla för mycket. Det räcker bra med att bara vara människa, men helst en BRA sådan. Men ni vet väl att... "alla kan ju inte älska alla här i världen.."
Läs även andra bloggares åsikter om meningen med livet