Flygresa och nykomling

Det var då fan så onödigt med snö! Men väntat. Fast jag hade ju mer tänkt att det skulle komma i mitten av mars. Som snöstorm. Men vi är inte där än.

Vi i pessimistklubben väntar oss alltid det värsta. Det kan oftast inte bli mycket värre än vad vi tänker. Som när vi är uppe i ett flygplan t.ex. Då sitter det oftast någon intill som är skiträdd för varje liten luftgrop. Inte jag. Jag tänker att det värsta som kan hända är att vi dör. Och det ska vi ju göra förr eller senare ändå. Att krascha ihjäl sig med ett flygplan kan absolut inte vara sämre än att ligga på ett vårdhem i flera år. 

Vi har faktiskt nyss varit ute och flugit. Och jag skäms inte ett dugg! Eftersom jag flyger så oerhört sällan. Vi var till Teneriffa för att där fira svärfarsan - den gamla hedersknyffeln - som fyllde 85 år. 

Det var hans önskan att få åka utomlands på sin födelsedag. Hans yngste som - som för övrigt borde få medalj för sitt engagemang - såg till att gubbe och gumma kom iväg till värme och bad. 

Alla barn kom för att fira. Och så en och annan respektive. Jag tror minsann han blev glad!

Det här var vårt hotell. Jag kände mig som Wilma Flintstone. Fantastiskt ställe! Jag brukar aldrig vilja åka tillbaka till samma ställe, men jag skulle kunna tänka mig detta. Om det inte vore så låååångt. För, för mig är 6 timmar med flyg långt. Fantastisk frukost inklusive cava varje morgon. 

Vackert väder 23-24 + alla dagar (4 dygn) med fantastisk solnedgång. Och jag - som aldrig badar utomhus - badade 3 gånger i poolen!!!

Och naturligtvis hittade jag en solkatt. Som till och med ville gosa!

Hon blev matad av en dam varje dag fick jag veta, när jag ropat till mig serveringspersonal och krävt mat till katten.

Hoppades på att få se en kanariefågel men där gick jag bet. Denna för mig okända sjöng i alla fall vackert för oss.

På vår balkong matade jag en Turkduva med nötter. Den hade hittat en nötpåse som jag lämnat på bordet men inte lyckats få i sig. Så... jag tuggade dom i småbitar. Sån är jag.

Den här ville inte gosa. Tackålov!

Nu när vi kommit hem väntar vi bara på att Coronaviruset ska slå till. Inkubationstiden är mellan 1 och 14 dagar. Vi har en vecka på oss att leva på hoppet. En kilometer från oss låg hotellet där folk blev isolerade. Resorna kommer nog att bli billiga framöver om viruset håller i sig.

Jag räknar ju kallt med att jag ska få det. Men eftersom jag är en positiv pessimist så tänker jag att antingen dör jag snabbt eller så kommer jag att bli oerhört ompysslad.

Allt kommer att gå åt helvete, men låt det gå med musik!

Under tiden vi var ute och reste så föddes makens 10:e barnbarn. Yngsta bonussonen fick sitt 3:e barn. En liten flicka, som blir nummer 19 i hela stora stjärnfamiljen! Välkommen Leela!

Läs även andra bloggares åsikter om Teneriffa, Turkduva, Coronavirus