Jag kan inte!

Lilla Anton, tvåochetthalvt, lyckas efter sjuttioelfte gången blåsa en såpbubbla. Han tittar upp på mig med den lyckligaste min man kan tänka sig och utbrister: "jag kan!" Han fortsätter ivrigt att blåsa och när han inte lyckas säger han inget, men när han lyckas... DÅ!
Storebror som är hela treochtrekvart, lyckas blåsa sjuttielva bubblor och säger ingenting. När han misslyckas med den sjuttiotolfte utbrister han: "jag kan inte!"

Alltså - är det inbyggt? Eller är det något vi lär oss redan efter tvåochetthalvt? Att man bara måste kunna allt direkt och precis nu! Är det för att man redan då insett att man SKA kunna och så blir det jobbigt när det inte funkar?

Och varför jämför man sig alltid med andra? Det är som om hela livet blir en kamp. Eller är det bara jag som tänker så? Man ska vara bäst i allt och ännu viktigare: snyggast! Är det det som livet går ut på? Ibland kan jag faktiskt tycka det, med allt som det ska tävlas i och all denna skönhetshysteri.

Men om man aldrig blir snyggast då? Jag har för mig att komikern Anders Jansson sa: "gå fort och se glad ut så syns det inte att man är ful". (Om jag förvrängt det hela ber jag herr Anders tusen gånger om ursäkt). Sen tror jag att samma man även gett tipset att stå bredvid fula människor.
Och om man aldrig blir bäst. Om man för evigt är den som blir vald sist, kommer sist, kan minst. Räknas man inte då? Tyvärr finns det nog en och annan individ som känner så och därför inte ens orkar leva.

Och självklart jämför även jag mig med andra i det jag gör. Ta bara att fotografera. Det finns ju så otroligt duktiga fotografer som tar bilder som får mig att baxna. Då och då tänker jag att; nä, nu skiter jag i att ta några mer bilder. Slår mig för pannan och skriker likt Storebror - "jag kan inte!". Bara för att det aldrig kommer att bli lika bra. Men sen en annan dag så tänker jag att det skiter jag i, för det är så himla roligt.
Likadant när jag bakar, syr eller egentligen allt jag gör. Någon annan kan så mycket bättre. Men å andra sidan..... jag kan kanske lika mycket som en del andra! För det finns ju folk som inte kan sy alls och en och annan som bara får till suddiga bilder på sin kamera. Och dom är säkert duktiga på något helt annat. För vem bestämmer vad man ska kunna? Man kan ju vara bäst i att springa tiotusen meter eller bäst på att sota en skorsten i motvind. För mig kvittar det.

Vi är ju ändå alla lika värda. Oavsett vad vi åstadkommer eller hur vi ser ut! En människa är en människa. Gjord av kött och blod. Och en och annan benpipa.

Och lyckan sitter inte i utseende eller kunskap. Lyckan sitter i huvudet. Det kan vara en snabbt förbisnurrande känsla en dag när solen visar sig från molnfri himmel. Eller en dag när man plötsligt bara känner hur bra man har det. Eller kanske när man är tvåochetthalvt och äntligen lyckas blåsa den där såpbubblan.

Mer filosofiskt än så här blir det nog aldrig här. (Fast man vet aldrig) Kanske kom jag att tänka på livet som sådant efter det hemska som hänt i helgen. Att en familj ska bli drabbad av det absolut värsta som man kan tänka sig. Det är så obeskrivligt sorgligt så man tappar andan, för den familjen blir aldrig densamma igen. Och man undrar i sitt sinne - varför? Och först tänker jag; måtte det aldrig hända igen. Och sen tänker jag; vem blir det nästa gång?
Ondska - den borde utrotas. Och må en misslyckad såpbubbla bli det sämsta i vårt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om Filosofi, Vara bäst, Snyggast, Bäst, Tävling, Lika värde, Onska, Sorg