Män, men, men...

#METOO

Finns det någon kvinna som sluppit undan? Troligen inte. Jag vet en hel hoper män som skulle säga att detta är en storm i ett vattenglas. Fast inte så fint uttryckt naturligtvis. Mer något om bitterfittor, kärringgnäll och "hon ska vara glad att någon vill ta i henne" eller "men vaddå, har du ingen humor". Och så naturligtvis: he, he, he...
Jo, då. Jag har humor. Från hårrötterna ner till tårna. Men hur många gånger har man inte i sin ungdom skrattat bort rena, rama dumheter? Skrattat med något surt i magen. Med en ilning i ryggraden. Särskilt när det varit stora grabbgäng.

Som till exempel när man var 14 år. Man kunde bli "näckad" av ett gäng grabbar. Den ena gången klarade jag mig pga att min bror fanns i närheten. Den andra gången för att jag blev så jävla arg så jag blev släppt.
Som när man i sin ungdom varit stormande kär och äntligen fått vara nära just honom, som då utan vidare stoppat händerna innanför kläderna som sin fullkomliga rättighet. Och man själv - lycklig av närheten, men ledsen över utvecklingen - har känt sig enbart överkörd.
Som när kompisens farsa - han som alltid var så kul och hängde med oss och som vi alla gillade. - plötsligt blev lite väl närgången. Tafsande.
Som den gången när en annan kompis storebror skulle skjutsa hem mig och körde upp i en skog. Jag lyckades komma undan. Tack vare min humor.
Som när man varit på en spelning och någon stått bakom och tryckt sig emot en.
Som när man dansat och blivit "gnuggad" emot.

Men jag har haft tur. Jag har gått i mörker långa vägar och jag har liftat ensam i min ungdom. Två gånger har jag blivit förföljd. Men jag har alltid klarat mig. Från det allra värsta.

Men hörrni grabbar, killar, gubbar - Skärp er! Nog kan jag ta att ni vräker ur er dumheter. Även om man ibland undrar varför? Men jag tar inte att ni tar i kvinnor/tjejer som inte vill. Sluta tafsa, sluta drägla, SLUTA TA FÖR ER AV DET SOM INTE ÄR ERT!

Och alla ni män som INTE hör till dessa långfingrade kukomaner - alla ni som säger "inte jag" - hjälp till och visa var skåpet ska stå!

Följ Linnea Claeson på Facebook 

Lyssna på Mannheimer och Skäringers podd

Men det finns ju män som fattat detta för länge sen. Bud Grace 1990, Doris har blonderat sig:

Berke Breathed 1992:

Läs även andra bloggares åsikter om Män, Tafsa inte!, #metoo, skäringerhammheimer, nyatidernu

Tantgnäll! Fler Mr Hyde än Dr Jekyll

Jag återkommer hela tiden till att om jag vore yngre och hette t.ex von Schnollenmacher så skulle jag ha lättare att få hjälp hos en läkare. Hur fan hittar man nån som bryr sig? Det tycks bara vara tabletter som delas ut. Ofta utan att kolla så särdeles noga var felet är.
Som min läkare som inte tyckte att jag ens skulle träna (det gör illa värre) utan istället äta tabletter. Han till och med log (lite "lilla gumman") när han sa att jag låg långt ner på tablettstegen och det kunde/skulle kunna ökas på långt uppåt.
Det var ju inte det jag ville höra. Men jag åt tabletterna i början. Någon sorts antiinflammatoriskt som magen inte tålde, så därför åt jag dessutom tabletter för magen och ytterligare någon sorts artrosmedicin. Två av varje. Mådde jag bättre? Nej! Kanske hade jag lite mindre ont, men fortfarande ont.
Nu gör jag gymnastik. På uppmaning av min sjukgymnast. Jag tror på henne. Hon ger mig inga tabletter. Det känns mycket bättre. Men ibland. När jag rört mig för mycket och har ont som fan, då kan jag ta en Citodon. Jag gör det ovilligt. Det händer väldigt sällan. Men ibland måste man.
Så läser jag på en sida om smärtlindring:

Smärtläkarnas fältrop när det gäller läkemedel är "low and slow", d.v.s. börja med små doser och öka långsamt. Då bemästrar man lättare biverkningar och hittar rätt dos lättare. Inte börja med 8 tabletter Citodon om dagen, men kanske 1 eller 2.

Men på riktigt?! 1-2 Citodon att börja med. Alltså jag kan inte ens tänka mig att sätta i mig 8 tabletter av Citodon. Måste ju bli en präktig fylla och en rejäl baksmälla på det. Nu och då undrar jag hur många aktier i de olika läkemedelsföretagen dessa läkare har.

Snart har vi det väl som i Trump-landet. Där dör fler av läkemedel än av trafiken. Låter ju vansinnigt. Man ska ju inte dö alls av läkemedel. Man ska ju bli FRISK!

Sist jag var hos läkaren - som inte tycker att jag ska träna - så sa jag till om en remiss till en specialist för att få en ny kortisonspruta (slemsäcksinflammation) och få åtgärdat min hallux vallgustå. Då kom jag till en ännu mer ointresserad läkare som inte tyckte att jag hade slemsäcksinflammation (så tydligen fick jag en spruta i onödan första gången) och som inte tyckte att jag behövde operera min tå. Istället remitterade han mig till en ortoped för att få inlägg i skorna!

Nåja, jag letar vidare. Kanske, kanske jag hittar någon som bryr sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, läkare, Citodon, Smärtlindring

Välkommen in i mitt badrum

Här kastar vi oss mellan ämnena.
Så nu över till vårt badrum. Det är på gång för totalrenovering, men det är så mycket annat först. Vi har inte gjort något sen vi flyttade in -90 och nu började jag ledsna. I och för sig inget fel på det för det fungerar ju. Så, nu har jag fixat lite.

Först gav jag mig på kaklet med ättika. Jag tog den starkaste. Gör inte det! Man kan liksom inte andas när man använder det outspätt. Det fick jag spola av kvickt som attan medan jag höll andan. När jag sedan tvättat rent, så blev jag så irriterad på de fula fogarna. Dom blev säkert fulare av ättikan också. Så dessa fyllde jag i med svart färg. Faktiskt är det permanent tusch. Såna hade vi hemma i mängder. Fastnar som attan på fogarna men är lätt att ta bort på kaklet.

Vi har pratat om att när det en gång blir renoverat så ska vi ha en kristallkrona i taket. När jag så hittade denna lampa på Rusta (av alla ställen) så slog jag till. Och jäklar så bra det blev! Inte kristall men med ett ljus som tilltalar mig.

Det här skåpet över de två handfaten är nog det enda vi ångrat sen vi flyttade in. Man slår lätt skallen i hörnorna. Här tog jag bort luckorna och klädde insidan med en bit av en f.d. plastduk. Över handfatet sitter en vers av Peter LeMarc. Där var det hål efter fästen för tandborstmuggar. Det bodde ju åtta personer här en gång.

Jag bestämde mig för att hålla mig till svart och turkos eftersom kaklet var turkos. Därför skrev jag ut och plastade in härliga citat från några kända personer. I svartvitt då.

Badkaret är jag så trött på, men nu har jag piffat det lite med dekorationsvinyl.

Även väggen över badkaret fick en dekorationsvinyl. Vinylerna (en 5-hundring c:a) var nog det dyraste i denna fix. Den stora var svår att sätta upp. Bladen ville inte riktigt och gick sönder på något ställe. Men det fixade jag till. Detta blev pricken över i!

Fönstret som tidigare haft insynsskydd av plast har nu fått en gardin. Sydd av loppisfyndat tyg. Ifall nu någon skulle stå uppe i skogen och glutta.

 Mattorna och ljusstaken hade jag sedan tidigare.

Jag är så nöjd. Nu behövs ingen renovering på ett tag. Jag kan säga att jag slet som ett djur med toaletten också. Till och med en stor cola hällde jag i. Men då hade jag redan använt ättika och bikarbonat och skrubbat som en dåre. Det blev bra även om 27 år sätter sina spår. Vattnet vi har är ganska järnhaltigt.

Nu... tror jag att jag ska gå och bada!

Läs även andra bloggares åsikter om Renovering, Styling, Fix, Badrum, Små medel, Vinyltryck

Kan dom inte lära sig sticka?

Jag har varit på kryssning. Med fem fina snippertippor. Och det är allt ni får veta om det!

Och nu över till något helt annat:

Inpräntat i hjärnbarken sitter "tänk på barnen i Biafra". Biafra självutnämnde sig själva till en egen stat i juli 1967. Två månader senare utbröt Biafrakriget som pågick från 1967-70 varpå Biafra kapitulerade. Tre års självständighet som bara innehöll krig och elände. På grund av vad då? Jo, religion och pengar (läs olja) så klart! Men det var inte det inlägget skulle handla om, utan om hur inpräntade vi blev av detta Biafra och de svältande barnen.

Vi är världsföräldrar i Unicef. Nu och då får vi hem ett blad där det berättas om vad som gått framåt. Och detta gör mig så GLAD! För de där Biafrabarnen, dom bara blev kvar där i medvetandet och man fick inte veta om dom fick det något bättre någon gång. Men det är klart. Det blir kanske inte så mycket bättre. Bara något lite mer överlevnad. Eller bara död.

Varje dag blir man påmind om att skänka pengar. Det är katastrofer, krig och svält. Då känner jag att det vore bra om det visades något program om hur just dessa insamlade pengar kommit till godo. Då kanske folk är villiga att ge ännu mer.
Det man hör nu är att  att ännu fler svälter, fler katastrofer inträffar och ännu fler krigar. Eller att den och den organisationen försnillat pengar! Och något som jag faktiskt blir irriterad över är, att när man skänker pengar, så dröjer det inte länge innan tiggarbreven kommer från den organisation man just skänkt till. Men nu vill man ju förbjuda tiggeri, så då upphör väl det. Eller?

Det råder krig och jävligheter lite här och där i världen. Oroligt skulle man kunna kalla det för att använda ett milt ord. Man får ju inte säga några elaka saker om män i dessa tider för då är man en jävla feministfitta, men jag säger ändå; vad fan är det med män, makt och skjutvapen? Har dom inget annat att göra? Lär er sticka för fan! Eller lägga patiens. 
Men Sverige är ju en av världens främsta vapenexportörer. Verkar lite som att vi är med och orsakar eländet som vi sen ska reparera. Kan vi inte exportera garn och stickor istället?

 Läs även andra bloggares åsikter om Biafra, Insamling, Organisationer

Orangeriet

Pågående bygge var det ja. Efter att jag fullständigt storknat över den eviga blåsten i trädgården, så gnydde jag att jag ville ha ett orangeri. Med vägg mot blåsiga norr. Helst hade jag ju velat ha en fyra meter hög mur runt hela trädgården, men man får ju vara realist. Och man vill ju gärna se ut också.

Med tanke på allt som ska göras hela tiden, så närde jag inga förhoppningar att det någonsin skulle bli något orangeri. Men dröm om min förvåning när make plötsligt säger att "det ska vi ha" och sätter igång med full kraft. Då var det nära att man ramlade av stolen!
Troligen blev han inspirerad av närmsta granne, som snickrat hela sommaren. Så, ivrig som aldrig förr, satte han igång med att gräva. Det var stenhårt i marken efter sommarens torka, men han kämpade vidare.

Plötsligt var det färdiggrävt och han satte igång med att mura. Det gick undan ska jag säga. Varenda dag efter jobbet i stort sett har han varit ute och jobbat med denna skapelse.

Här har han börjat lägga på tak. Det ska inte vara hur som helst inte, utan breda plankor i gammal stil som han åkt långt för att hämta.

Även gamla fönster är inköpta på annons. Dom målas nu för fullt. Händig är han. Och effektiv när han väl sätter igång. Då kan inte mycket hejda honom. Som att få ont i armen. Det skiter han i. Han fortsätter att jobba ändå. Sen spelade han innebandy och slet av något fäste uppe i axeln, men inte ens det har fått stopp på honom.

Jag ville ha ett orangeri som inte är så stort då jag inte är någon odlare. Två långa odlingslådor på vardera kortsida. Sen öppet i mitten för bord och ett par stolar. Det övriga i utseende får han bestämma, även om han rådgör med mig i allt.
Fortsättning följer...

Läs även andra bloggares åsikter om Bygge, orangeri, gamla fönster, breda plank

Dela med dig av utrymmet!

I lördags hände något högst ovanligt. Jag badade på badhus! I närliggande kommun. Jag gör det väldigt ogärna men jag gjorde det för barnbarnens skull. Jag är inte pryd av mig, men jag gillar inte att stå och tvåla in mig på diverse ställen bland andra, okända människor.
Kan vara för att jag inte tycker att okända människor som regel är något jag vill umgås med skinn mot skinn. Undantaget make, barn och barnbarn. Jag storknar ju till och med i Ica-kön.
Vem har hittat på att duscharna ska vara öppna? Vem har bestämt att vi ska duscha tillsammans? Jag minns med rysning alla badlektioner i skolan. Jag duschar ju för fan ensam hemma till och med! Vad är det för fel på bås? Kostar kaklet för mycket?
Troligen för jobbigt att hålla rent.
Men...
  det värsta av allt - förutom att det är trängsel - är den där varma bubbelpoolen som man aldrig får tillgång till. För att där ska det sitta feta, ludna gubbar! 

Fyra feta, håriga gubbar tillbringade sin tid på badhuset sittandes på kanten av bubbelpoolen, eller i den i de c:a 2 timmar jag var där! Jag kan bara tänka mig alla de hudmängder som måste ha lossnat på dessa platstjuvar. Okej, alla kanske inte var gubbar. Kanske var dom yngre än mig. Men feta och håriga var dom.
Sen kan ju folk aldrig ta hänsyn heller. Ungdomar hoppar ner från badkanten där små barn simmar. Ingen bryr sig. Var fan är badvakterna?

Likadant när vi var på ett lokalt badhus häromåret (så ofta) Där finns en s.k. relaxavdelning.

"I vår relaxavdelning finns ångbastu och torrbastu, bubbelpool, kallpool, upplevelseduschar med olika temperaturer och ljuseffekter och ångbastu. I serveringen kan du köpa lättare maträtter och snacks, dryck öl eller vin."

Ni ser vad det står va? Låter urmysigt. Det är det inte! För det första är det ganska kallt i lokalen. Det är också kalt. Och det serveras alkoholhaltiga drycker. Inte för att jag har något emot det i vanliga fall, men på en relaxavdelning där det dessutom får vistas barn!?

Och där - där sitter dom - de feta, håriga männen. I bubbelpoolen. Och vid borden dricks det alkohol. Timme ut och timme in. Inte utan att man är för skilda bad för män och kvinnor. Det kunde vara mysigt, men det är det inte.

Alltså jag bryr mig inte om i vanliga fall om folk är tjocka eller smala, ludna eller släta, men jag är en människa som tar väldigt liten plats och gillar oftast inte dom som tar för stor. Folk med attityden: "här kommer jag. Bara jag får plats så...".
Nu ska jag nog gå och gulla med mitt badrum. Det är såååååå trevligt där!

Läs även andra bloggares åsikter om Allmänna bad, Badhus, Håriga män som tar plats