Har märkt att ju äldre jag blir, ju argare blir jag. Och mer irriterad. Det känns som att allt jag gör stöter på patrull hela tiden. Motigt var ordet. Om jag bara inte hade så förbannat bråttom hela tiden. Det känns som att jag vill bli färdig och aldrig blir det. Och om jag nu skulle bli det. Vad tänkte jag göra då? Pilla mig i naveln. Stirra ut mot vidderna? Börja knyppla?
Jag blir mest irriterad på mig själv. Att jag inte bara kan vara. Fånga dagen bla, bla, bla. Det är väl mina två hjärnceller som drar åt olika håll kan jag tro. Gör jag en sak så tänker jag på något annat. Jag kallar det huvudstress. Men det där med att bli argare är ändå bra. Förr grät jag. Kände mig ofta överkörd.Har vänt mig ut och in för att anpassa mig för andra. Duktig flicka! För rädd för att säga ifrån. Illamående när jag väl gjort det. Det sliter ju bara på en själv och ingen tackar en för det. För det mesta är det väl ingen som märker hur man anstränger sig, utan de kanske tror att jag har världens mest pillade navel.
Det finns inte mycket jag ångrar i mitt liv. Jag är en eftertänksam person och kastar mig inte hals över huvud in i saker. Spontanitet är ett ord jag aldrig använder. Men något jag kan ångra är att jag inte bad fler dra åt Häcklefjäll!
Detta uttryck - Häcklefjäll - kommer sig tydligen av vulkanen Hekla på Island. Inte direkt snällt att önska sina antagonister dit. Vad har Islänningarna gjort för ont? Nej, bättre då att önska folk åt ett betydligt varmare ställe väldigt långt... ner.
Apropå hjärnceller....
Ni ser de där pusselbitarna som är ute och flyger. Dom hittar liksom inte in och tillbaka. Undra på det. Jag är ganska dålig på pussel.
Nu börjar makens semester dra sig mot sina sista dagar. Så nu blir det nog bättre väder. Men jag tycker det har varit bra. Ömsom sol, ömsom regn. Och inte ett enda bär eller en enda svamp har jag plockat. Känns bra att jag inte tvingat mig själv till det i alla fall.
Solsken till er alla! Hoppas ni njuter i regnet.
Jag förstår dig precis. Har också en släng av ångest då och då. Och ilska. Både mot andra (hela världen, typ) som inte fattar att jag har rätt och genast rättar till saker och ting efter det. Detta är en totalt utmattande och förtärande ilska. Meningslös också. Och mot mig själv. Den ilskan är för att jag aldrig kan lära mig att ta till vara på tiden! Vara effektiv. Eller som du säger: fånga dagen. Jag VET ju att de få dagar som jag verkligen lyckas med att fylla - helst med en massa olika saker - från morgon till kväll, de fyller mig med enorm tillfredsställelse. Den här feelgoodkänslan borde ju vara tillräcklig för att få igång mig varje morgon! "Hurra, en ny dag! Jag sätter igång med en gång!"
SvaraRadera?
Nejdå. Det tar flera timmar att få igång hjärnan till att bestämma VAD jag ska göra och i vilken ordning och sedan är det dags för fika och sedan...
Det brukar sluta med att jag bara hinner med en ridtur.
Hade jag tagit den på morgonen, så hade jag hunnit göra massa annat sedan också.
Ja suck. Kanske kanske, hinner jag lära mig innan det är dags att lämna in.