torsdag 25 februari 2021

Hjärncellen och fotostädning

 Igår hade tog jag fram min ena hjärncell som innehåller 0,25% teknik. Dottern hade en backupdisk som varken hon eller jag hade lyckats få fram något ur. Nu hade den dessutom börjat osa bränt. Jag har tidigare för över information från hårddiskar med hjälp av en adapter, men det är bara det att det går så långt om länge mellan gångerna så jag glömmer. Inte så konstigt med tanke på att jag glömmer det som hände för två timmar sen. 

Det mest spännande med det hela var att hårddisken - som för övrigt på diskussionsforum beskrevs som "en jävla pissehårddisk" - inte satt ihop med några skruvar. Den var liksom en låda som jag på vinst och förlust fick bryta upp med en kniv. Jag var ju osäker på om jag skulle skada några vitala delar av hårddisken men jag lyckades utan missöden. 

Såna här äventyr när minnet sviktar ger mig hjärtklappning vilket inte är så bra eftersom jag misstänker att blodtrycket är för högt). Jag blir stressad (= normalt tillstånd hos mig). Men jag googlade lite på youtube. Utan någon direkt lycka naturligtvis. Men hur jag satt där och kollade och pillade på kopplingarna så fick jag plötsligt ihop delarna och igång hårddisken. Bara sådär! Jag råkade väl väcka något i de där 0,25%. Med anledning av detta lyckliga slut så firade jag grundligt med en kopp kaffe.

Idag har jag gått igenom en massa foton från förr. Sparade bilder med människor som jag inte har en aning om vilka de är/var. Sorgligt att behöva slänga, men vad ska man ha dem till?

Detta foto sparades då det (inom ringen) visar min faster och min farmor. Farmor hette Elsa och var den enda av mina far/morföräldrar som jag hann träffa. Jag var 10 år då hon dog. Jag minns dock att jag tyckte om henne. Min mamma däremot sa: "Hon ser ut som en get. Hon var som en get." Det var i och för sig inte denna bild hon syftade på och jag har ju ingen aning om hur hon kom överens med sin svärmor. Dock undrar jag: hur är en get? 
Fastern hette Iris och var enligt min far "ett hår av hin". De var osams i typ 30 år och sen dog dom. Klart han visste hur hon var. Han var ju precis likadan, rolig men sarkastisk så det sved i örsnibbarna.

Stockholm Kornhamnstorg 1952

Sen ett foto med dåtidens kläder!? Hon är troligen hemsydd, den lilla flickan. Kan vara blind också. (Apropå sarkasmen som ligger i släkten)

Nu har jag inte tid med er längre. Over and out.

1 kommentar:

  1. Se där se där! Jag har alltid sett mig som en tillgång på mitt jobb (jobbar på en IT-avdelning). Jag är nämligen inte ett dugg teknisk utan den där tekniska idioten som man kan testa allt på. Typ "fattar hon, fattar alla".
    Foton är spännande. Jag har också massor att gå igenom... När då, bara..?

    SvaraRadera