Läppförstoring i julklapp?

Nu har jag bakat som en dåre. För på lördag inträffar det stora tabberaset. Barn, barnbarn och svärföräldrar kommer och vi blir sisådär 30 pers. Dom får allt äta upp alltihop för jag äter ju inte kakor (hrrmm...) sen jag började med viktväktarna. Nu har jag tappat hela sju kilo varav 4,5 kilo troligen satt i ansiktet. Det är där det syns mest. Det liksom rinner långsamt ner, men det tar en jävla tid innan det når till vaderna! Vid det laget har man nog inget ansikte kvar alls.
Nu ska inte viktväktarna tillskrivas all denna viktminskning eftersom jag gick ur efter tre månader men det var behövligt vid starten. Men mest tillskrivs det min envishet. (Bröderna skulle nog kalla det tjurskallighet. Det är arvet efter fadern).
Nu funderar jag på om jag ska ge mig själv en läppförstoring i julklapp. För att få lite mer ansikte liksom. Och fylla ut rynkorna med något trevligt gift. Då kanske jag skulle se ut så här:

Joho då! Man ska se ut som ett babianarsel i ansiktet. Det har jag sett på många kvinnor. Och sen ska man vara slät som en barnrumpa även om man är antik. Att det sen inte hänger ihop med kalkonhalsen och de blåådrade händerna har ingen betydelse.
Men med min tur så skulle jag nog se ut så här efter ett skönhetsingrepp:

"Hoppsan, det blev visst lite fel". Men med en sån haka kanske man platsar i kungahuset.
Det är lite synd ändå att det inte går att försköna hjärnan. Det skulle behövas på en del. Även jag skulle behöva göra ett hjärningrepp. Det finns en del där inne som skulle behöva justeras. Siffer- och minnesfunktionen t.ex och den sociala kompetensen.

Följande gammalt trams hittade jag i min egen blogg:
Om man skulle träffa på en plastikkirurg sådär bara helt apropå. Undrar då om han skulle börja fundera på hur han skulle snitta upp ens ansikte och modellera om saker och ting i fejset. Jag vet ju hur min Gubbe är, som är snickare. Så fort han ser en byggnad, så ser han skavanker och felaktigheter direkt som behöver åtgärdas. Är det då likadant med plastikkirurger?
Jag undrar hur man skulle sett ut om man varit i ett förhållande med en dito. Lite lätt stelopererad i smilbanden kanske. Inte en rynkskrynkla någonstans. Slätt skinn som sitter spänt som på en mopedlimpa, så varje gång man blinkar, lyfter sig skinkorna lite käckt. Och när man sitter ner tåras ögonen, för då är det omöjligt att blinka.

Nä, det får vara. Jag får duga som jag är. Det är ändå för sent nu när man är på döhalvan. Barnbarnen bryr sig inte och Gubbe är halvblind (se där så finurligt ålderdomen är ordnad!) Visst finns det saker man kunde önska varit annorlunda, men på det stora hela så fungerar konstruktionen. Än så länge.

Läs även andra bloggares åsikter om Skönhet, Läppförstoring, Botox, Plastikkirurgi, Humor

Pepparkaksklet

Så här på Lucia kör jag en repris på min julvers så ni kommer lite i stämning...

JULSTRESS

Det står 5 röda tomtar och stirrar på mig.
De vill gärna att jag köper leverpastej,
en chokladask, en limpa, en sak och en grej.
och jag handlar trots att jag sagt nej.

Jag vill handla och handla fast jag ej är rik,
jag dras hela tiden till någon butik.
I gathörnen spelas det julig musik,
och jag känner att jag får panik.

I mitt minne där finns det en fröjdefull jul,
det är ljus, det är klappar och tusan så kul,
alla saker är vackra och ingen är ful,
allt är smidigt, det finns inget strul.

Det är Beskow och Lindgren som allt hittat på,
om gulliga barn och om tomtar på tå.
Aldrig nånsin får julen bli vanlig och grå,
och man måste ha mysigt och må.

Men det där, det är bara i sagan, du vet,
att ögonen tindrar och kinden blir het.
Men möjligen löken och pepparkaksklet,
kan åstadkomma just det.


Sådär ja, ut och fläng runt efter mat och paket nu så ni blir klara någon gång! Sen kommer friden. Kanske, eventuellt. Om ni har varit snälla! 

Nu ska jag åka och barnvakta två små godisar så deras päron får lite egentid. Lussa på!

Läs även andra bloggares åsikter om Julvers, Julrim, Fröjdefull,

Grönt säger hjärnan, även om det inte finns

Jag har klippt till tyg till en klänning. Nu ska jag bara samla ihop mig för att sätta nålen i det hela också. Det är med skräckblandad förtjusning man ger sig på detta skapande, eftersom jag ju aldrig blir nöjd. Det blir liksom aldrig riktigt som jag tänkt mig. Det kan ju ha att göra med att jag sällan håller mig till beskrivningarna heller utan ska sväva ut i tusen varianter innan jag bestämt mig. Om jag någonsin bestämmer mig.
Kan man öva upp sådant? Att bestämma sig menar jag. Jag är en velpotta av stora mått. Ungefär som den här gamla sketchen med Tage/Gösta. Det blir ju i och för sig rätt billigt när jag ska handla. Antingen är det inget som duger eller så kan jag inte bestämma mig.
Det största felet när jag ska handla är nog att jag redan tänkt ut vad jag vill ha, innan jag kommer till affärerna. Det är klart att det som jag tänkt mig inte finns. Nu pratar vi inte mataffärer alltså, utan kläder, skor eller inredning. Min hjärna är sällan eller aldrig kompatibel med "modernt". Särskilt inte när det gäller färgsättningar. Får min hjärna för sig att grönt är det enda den kan tänka sig, så vet jag ju redan innan att jag kommer att få leta ihjäl mig efter något i grönt.
Jag har därför just kommit fram till att jag håller på att bli en s.k. excentrisk tant. En sån som skiter i vad som är modernt eller inne. Men det är ju inte så helt lätt att lyckas vara udda, för i butikerna är det ju ett och samma snitt som gäller. Och allt är doppat i samma färgbytta som årets modevetare bestämt.
Men kanske är det hit jag är på väg:

Men än så länge är jag sparsam med färgerna. Dock väntar jag spänt på den där åldern när rosa-röd-orange-kombon sätter in. Den kommer någon gång i högre ålder tycker jag mig märka, men jag vet inte riktigt när. Om det har att göra med att man börjar återgå till barndomen, eller om man så smått blir färgblind ska jag låta vara osagt. Intressant kommer det att bli hur som helst. Undrar om jag inte ska börja röka cigarr då också.
Jag råkade ramla in på en sida som säljer kläder för "mogna kvinnor". Gissa vilken ålder det var på kvinnorna inuti plaggen? Javisst, typ 20! Men okej, att vara mogen är ju relativt.

 Läs även andra bloggares åsikter om Excentrisk tant, Velpotta, Mode,