Missbruk, keyboard och befruktningsorgan

Kred: Leslie Moak Murray

Hej, jag heter Berit och jag är en missbrukare. Av sömnad. Sådär. Nu har jag sagt det. Ni tror jag skojar? Nej, för när jag inte har fifflat runt lite i mitt syrum på ett tag, då får jag tydlig abstinens. Börjar trumma med fingrarna, skakar med benen och tröstäter. 

Så nu har jag kommit på varför jag går upp i vikt också. Då frågar man sig ( jag mig) varför jag inte bara syr hela tiden. Men det beror oftast på att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska skapa. Eller att jag inte hittar mönster eller - ve och fasa - inte har något material! 

I mitt syrum är jag lycklig. I mitt syrum är jag också vansinnigt förbannad. När det inte blir som jag vill. Mitt blodtryck kan höjas med flera.... decibel. Eller vad det heter. Måste jag sen lämna rummet mitt i ett skapande för att Mister kommer hem och är hungrig, då når blodtrycket alla övre gränsvärden.
Men jag är en vänlig själ. Jag slår inte min man. Jag bara morrar lite i ena mungipan medan jag lagar ihop en Cour de filét Provencale. (Eller en burk fiskbullar).

Nu har jag fått en annan idé i huvudet. Jag vill lära mig spela piano (keyboard). Det har jag velat i många år men eftersom jag hela halva mitt liv tänkt att jag inte kan, så har det inte blivit något av. 
Jag i ett nötskal: ”jag vill och har alltid velat”. Velar gör jag tio av mina vakna timmar. Bestäm dig människa! Snart är du död. Då får du bara spela harpa. Men om man hamnar en trappa ner så vet jag inte om det finns några instrument. Förmodligen är det Trio med Bumba som spelar ”man ska leva (!) för varandra” på repeat 24/7. Kan också vara... (Oh min skapare, låt det inte vara sant!) Carola som sjunger Eeeeevigheeeet.

Just det! Nu kom jag på att jag skulle dryfta det här med ståuppare. Tittade igår på några på Netflix? Jag gillar standup. Och jag är absolut inte moralisk av mig. Jag kan själv vräka ur mig både det ena och det andra, men..... måste man prata om sitt könsorgan/sexliv HELA TIDEN? Om det vore roligt så: ja. Men det blir bara tröttsamt. Är det meningen att det ska chocka? Eller har man missupfattat det hela med ”stå upp” och tror att det har med befruktningsorganet att göra? Det viftas lite väl mycket med den ”enögda bacillspridaren”. Jag gillar dom som kan få till roliga sexskämt utan att ge en luktförnimmelse av gubbgren.

Här kommer en av mina favoriter som sällan/aldrig talar om sitt kalsonginnehåll. Älskade Ankan!

Läs även andra bloggares åsikter om befruktningsorgan, standup, Ankan

Kalvdans och brunsås

Apropå inlägget om nyttigheter.

Jag tror inte att man tänkte så mycket på nyttigheten när jag var barn. Inte mina föräldrar i alla fall. Hade mamma haft koll på nyttigheter så hade vi inte ätit så mycket mjölmat och fet bräckkorv som vi gjorde. Men det var ju billigt. Och det som gällde var väl möjligen kostcirkeln. Det gick åt fanders med den också eftersom min far = farsan, hävdade att han blev sjuk av grönsaker. Det gröna vi åt var väl kokta ärtor/morötter till söndagssteken/söndagsbroilern. Eller rårivna morötter. Och rotsaker i köttsoppa. Det fick han i sig. Kålrot dög. Till mos. Och potatis till allt utom pannkakan. Och så sås förstås. Ju fetare desto bättre. Jag tror inte att jag någonsin sett honom äta en gurka eller en tomat.
Fett gick ner lätt. Det var mer smör och pålägg på mackorna än bröd. Osthyveln kallades för snålspade. Han skar ostskivor med kniv. Centimetertjocka. Tjoff på mackan bara och in i ansiktet.

Jag hörde honom aldrig någonsin tacka för maten. Han drog ju hem pengarna gu´bevars! Däremot kunde han säga "hade jag inte fått nåt, hade det gjort detsamma". Naturligtvis som ett skämt. Men det kanske inte var så roligt jämt för mamma att höra detta. Farsan, kungen av ironi. Det fick vi ärva. Ironi och humor. Han var ju väldigt rolig emellanåt. Men hans ironi var oftast av formen sarkasm. Ni anar väl vem som avgjorde vad som skulle ätas, även om han knappt ens kunde koka vatten.

På 60-talet (när jag var mellan 4 och 14 år) åt man paj, kan jag läsa på nätet. Jag vet inte att vi någonsin åt paj mer än äppelpaj. Det var korv på längden och tvären, kokt och stekt. Av alla möjliga sorter. Räkcocktail och paté står det också. Det tror jag inte att mina föräldrar ens hörde talas om. Stekt fläsk, fisk, ärtsoppa, köttfärslimpa och massor av brunsås. Och många, många middagar i form av rispudding. Efterrätten var burkfrukt eller kalvdans *tvi* eller möjligen lingonsylt med mjölk.

Den här bilden kommer från en kokbok från 1959. Nära nog 60-tal. Ser ni vad det står längst ner? "Mycket kan ersättas - men aldrig smörsmak". Så sant som det är sagt fortfarande.

Men något jag minns väl var skoltiden då vi åt choklad och limpsmörgås på morgonen och när man kom hem från skolan och på kvällen. Det är det som format denna mjuka, fluffiga men stadiga kropp!

Läs även andra bloggares åsikter om 60-tal, brunsås, kalvdans, nyttigheter,

Musikhumor och Look-a-like

I helgen går Melodifestivalens final av stapeln. Själv hoppas jag på att det finns annat att titta på. Jag skulle gärna se att vi lägger ner hela skiten och har omröstning om Bröderna Norbergs bidrag istället.
Alltså det här är så jäkla bra!


Kan vi inte bara bestämma det att bröderna kör hela festivalen. Alla omgångar. Då skulle jag titta!

Det enda jag har lite svårt för är Daniels förkärlek för framskjuten haka. Det är som Anders Eriksson i Galenskaparna. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom Galenskaparna är en inspirationskälla. Men det är som att den där hakan fastnar. Lite som Eva Rydberg. Fast tvärtom. Hon drar in hakan. Och så blir det samma, samma. Bofinken Knut om och om igen.
Men... i "parodifestivalen" är det inga fastnade hakor! Klicka på länken ovan om ni vill kolla in alla deras filmer på youtube. Och nej, det är ingen fara. Det här är inget pengafiske! Klicka på!!!

Apropå likna så har jag äntligen uppdaterat min sida BaronessansBilder/Lookalike. (Kolla om ni håller med.) Det var på tiden. Den övriga fotosidan står still. Jag fastnade i bildöverföringsprogrammet och ledsnade. Och inte fotar jag just nåt nu heller. Barnbarnen har blivit så stora så jag hinner inte med. Inte har jag så snabb kamera heller. Sån är jag. Periodare på allt. Just nu bloggar jag. Ett tag.
Sätt er nu till rätta och kolla på Norbergarna!

Läs även andra bloggares åsikter om bröderna norberg, parodi, melodifestival, look-a-like

Var skeptisk!

Jag såg ett inlägg på Fejan häromdagen. Det var från en sida som vi inte behöver nämna. En del tror att inläggen är riktiga och sprider dom som det! Det var ironi på hög nivå, där det skulle föreställa en ung kvinna utan hjärnceller som påpekar att "landsbygden inte behövs längre för allt finns i stan." Roligt iofs, men det som jag tyckte var roligast (fast även lite oroligt) är kommentarerna. Bl.a:

Alltså, den där sista personen. *skrattar* Kommer in från ingenstans och påpekar: HENNE. Notera även hur många "tummen upp" den översta fått. Skrämmande!!!

(Viralgranskaren har dessutom satt en varning för denna sajt pga att folk tror att det är sant! Ni kan själva läsa hela listan på sajter som sprider oriktigheter HÄR.)

Jag älskar ironi. Därför utgår jag alltid från att folk skojar/skämtar/driver med/ironiserar - stryk det som ej önskas - med mig. Det är också därför jag är sjukt skeptisk till allt!
Men det är svårt att tolka om folk fattar ironi. Eller ens skämt. Jag har många gånger undrat över hur många som inte fattat att jag skojat eller varit ironisk i mitt liv. Fast, vad ska man göra åt det nu? Då är då och nu är nu och aldrig mötas de två!

Själv är jag uppväxt i en familj där ironi och sarkasm stod som spön i backen. Ett skydd förmodligen för att slippa prata allvar. Vilket vi aldrig gjorde! Vi barn blev uppväxta på mjölmat och ironi till frukost, lunch och middag. I bokhyllorna trängdes MAD och fantomen med något urgammalt lexikon, där människans kropp var de mest bläddrade sidorna. Ja, det fanns väl någon gammal Mickey Spillane också.
Farsan var ironins och sarkasmens mästare. Han hade dock inte någon pejl på folks känslor. Han skulle aldrig ha fattat om/att man/nån blev ledsen. Om han mot förmodan skulle märkt det, så skulle han ha blivit irriterad. Men rolig var han. Elakt rolig.
Jag hoppas innerligt att jag aldrig gjort någon ledsen med min ironi! Men dom galna (hm!) människor jag umgås med nu för tiden har nog lärt sig hur jag är och finner sig i det. Eller så tänker dom att det inte går att lära gamla hundar sitta.
Voff!

Läs även andra bloggares åsikter om Ironi, Viralgranskaren, Humor

Funderingar från en underlig hjärna

Jag har en släng av ångest. Sån där generell variant. Det kanske är våren som är på väg. Hoppas det! Det blir inte mycket gjort när man känner sig så här. Man kan liksom inte komma igång och när man ändå försöker så går det för det mesta åt helvete. 
Man får göra det bästa av situationen. Vilket är så lite som möjligt. Sätta sig i ett hörn med en god kopp kaffe och läsa en ännu godare bok. Men jag blir ju så rastlös. Jag får nog köpa lite mer garn så jag åtminstone kan sticka lite. 

Jag funderade på mitt namn häromdagen: Berit. Min ömma moder sa en gång att jag egentligen skulle bli döpt till Gunilla, men det var någon annan i släkten som snodde det. Tack för kaffet! Hur kunde dom komma på namnet Berit? Det hade varit "modernt" sisådär 10-20 år tillbaka.
Nu har man ju ändå vant sig och bryr sig inte så mycket, men när jag gick i skolan så trodde jag att jag var den enda människan i hela världen som hette så. 

Och vet ni hur många fina visor det skrivits om Berit? Svar: Två! I alla fall vad jag har hittat. Och... ja, fina och fina. Här har Bengt Sändh skrivit en visa som heter Berits dagdröm. Det är väl den minst ondskefulla av allt jag hittat på namnet Berit.

Sen kommer en eländig historia som Hasse Kvinnaböske framför. Den handlar om depressiva Berit som till slut tar livet av sig. (Det är väl den där ångesten som tar fart kan jag tro)

Sen har vi alla underliga figurer som dyker upp lite här och där. I fyrans program Lillelördag (som jag stod ut med en gång) spelar Lotta Engberg en Berit. Det är ingen vän och fryntlig typ. Se HÄR.

Och HÄR gör Robert Gustavsson en Berit på Skansen. Fast den är ju tokrolig!

HÄR en kock vid namn Berit gestaltad av Anna Blomberg. Ännu en riktig prakthagga!

HÄR har vi en robot-Berit. En beskäftig tantalona som pratar om framtidsmat. Den hade jag inte sett förut, men den var riktigt bra! 

Så här står det om namnet: Berit är ett kvinnonamn som bildats av äldre dialektala former (Bereta, Berita och liknande) av Birgitta, vilket i sin tur är av keltiskt ursprung. Namnet var populärt på 1930- och 1940-talet, vilket gör att det fortfarande är ett relativt vanligt namn totalt sett, men det är idag mycket ovanligt som tilltalsnamn.

Det var skönt att höra. Döp inga fler med det namnet! Det finns ju så många andra fina namn. Som Justina, Eufrosyne, Reidun, Torborg och Lisa. Samtidigt är jag glad för att jag inte fick namn som: Boll, Fisk eller Brummelisa (jo, det finns flickor som heter så!)

Nu hade jag tänkt baka, men nog fan glömde jag köpa jäst! Här en bild på årets första, yrsliga geting. Men "en geting gör ingen sommar". Eller var det fluga? Eller svala? 

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Ångest, Namn, Berit

Bensprattel och Escape från ESC

Nu har jag varit och fyllt på mitt medicinförråd. Rastlösa-ben-medicinen tog slut. En natt utan och jag kör en rumba halvsovande i horisontal ställning. Det är något dom i Let´s dance skulle se.

Det var ont om tider hos läkaren (naturligtvis!!) så jag blev inklämd hos en vikarie/AT/förbipasserande - stryk det som ej önskas. Receptionisten frågade om det gick bra? För min del hade det gått bra med en vaktmästare, bara jag fått min medicin.

Jag gick dit och förklarade mitt ärende. Berättade vad jag fått tidigare och hur jag minskat dosen. 0,18 ska det vara, sa jag bestämt. Hon letade och svarade att det inte fanns någon 0,18.
Jag, å min sida, letade i mitt förvirrade minne ifall jag hade sagt fel siffror (vilket inte är ovanligt) eller möjligen fel bokstäver. Möjligen kunde jag vara fel person också. Jag kom inte fram till något nytt resultat.
Läkaren rabblade upp olika sifferkombinationer och sa att det finns en 0,18 men det är inte Cifrol. Men samma innehåll.
Jag satt fortfarande och funderade på om jag kunde ha tagit fel. Förbannade mig själv för att jag inte sparat asken för att ta med.
Läkaren satt så en lång stund och liksom diskuterade med sig själv och krafsade runt på datorn. Så plötsligt sa hon: "Nämen, där är den. Vad konstigt. Den var inte där. Men då finns den." Eller nåt sånt. Jag minns inte riktigt eftersom jag fortfarande höll på att leta på min egen hårddisk.

Det är inte första gången jag har suttit som på nålar när någon håller på och letar på en dator, mumlandes att dom inte hittar eller att det inte finns. Jag var på vippen att skrika: "men googla då!" Men dom har väl inte tillgång till något Google kanske och letar bara i sina databaser.
Ibland vill jag gå fram och slita undan personen och leta själv! Såg framför mig hur jag skulle ta tag i hennes stol och skicka den över rummet för att själv leta fram min Cifrol. Men det är mest som jag tänker, för jag är en fridsam person. Jag mer imploderar än exploderar. Men nu så, nu har jag mina piller och behöver inte dansa rumba nattetid. Vet ni förresten hur jävla svårt det är att dansa rumba ensam?

Såg ni Eurovisionsfestivalen? Det gjorde inte jag. Jag var hos en väninna och pratade skit om viktiga saker. Vi till och med glömde bort att det var någon ESC. När jag kom hem så såg jag slutet på spektaklet som Gubbe (!!!) suttit och tittat på. Eller om bara TV:n stod på. Som vanligt! Det är som om den lever sitt eget liv här. Som en ständigt närvarande men passiv person. Men det är inte JAG som sätter på den!
Men alltså Grattis till Måns! Jag gillar Måns som person och inte minst för hans engagemang för barn i sitt ZB Foundation.
Jag - som tydligen har en udda smak - är inte överförtjust i låten. Efter att i efterhand ha skummat igenom flödet av världsmusiken så fastnade jag för Tyskland och Österrike. Ni vet var dom kom va? Sist med 0 poäng! Men eftersom jag inte är någon schlagerfantast så får jag väl se det som ett gott omen.
Själv är jag inte särskilt förtjust i den den här cirkusen. Men var och en gör som den vill. Jag kan låta bli att titta. Men jag blir lite full i skratt när jag tänker på att förkortningen för Eurovison Song Contest och knappen Escape är samma! Jag gillar den senare.

Läs även andra bloggares åsikter om Läkare, Sifrol, RLS, ESC, Måns

Datatrassel och Show

Mina väggar i arbetsrummet har fram tills idag varit vita. Nu är dom svarta. Det har nämligen gått mycket svära åt idag. Jag har tankat hem program för att föra över film från filmkameran och för att kunna justera. Ett tag trodde jag nästan att datorerna skulle börja brinna.

Det är ju dessutom en himla tur att man har fler än en dator när man nu har förärats en Windows 8.1. Mindre plågor än så kan få mig att krypa ur skinnet. Det är så mycket som liksom inte alls fungerar i detta nya system. Måtte dessa programmerare komma till sans och fixa nästa uppgradering av operativsystemet till en vettig plattform, så man inte blir helt galen. Men det är väl för mycket att hoppas på.

Igår kväll (läs natt) segade datorn ur fullständigt och jag var säker på att jag hade fått någon virusaktig påhälsning. Därför skulle jag rensa med datorn i felsäkert läge. Men se det gick inte! Jag hackade som en galning på F8 under uppstart men det gick åt fanders. Till slut hittade jag en sida där någon hjälpsam människa meddelade att det kunde jag glömma att hålla på med. Nu har dom krånglat till det även på detta håll. Förmodligen för att man inte ska kunna fixa sin dator utan köpa en ny. Men det är klart att det går, men på ett jävelusiskt mycket krångligare sätt. Det fick bli en snabbrensning.

Åter till filmen. Tanka över filmen från filmkameran funkade ju bra bara jag tankat hem programmet. Men att justera var det värre med. Jag har köpt ett program som heter Pinnacle. Det var innan jag uppgraderade till win 8.1!!! Nu funkar det inte. HA! Då har dom lagt ut en uppgradering för att det ska fungera. Det gör det inte ändå! DUBBEL-HA! Så då får man kasta sig över Gubbes dator som INTE har win 8.

Nu är det ju så att den här filmen som filmades på svärfaderns 80-årsfest är filmad på lite håll och med svagt ljus. Tyvärr. Det gick inte att göra så mycket åt. Men man kan se några skuggfigurer ändå. Nu är frågan om NI kan se filmen. Jag har laddag hem VLC och lyckats se hela filmen via Google Chrome men i datorernas värld är inget givet.

Showen: musik och dans m.m. genom 50-60 år. Sen ska man veta att svärfadern är buren från Norska fjällen också. Det framgår i en del av inslagen i showen.

För att komma till sidan med filmen - håll tummarna och klicka HÄÄÄÄÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om Teknik, Dataprogram, VLC, Felsäkert läge, Win 8.1, Film, Avi,

Pepparkaksklet

Så här på Lucia kör jag en repris på min julvers så ni kommer lite i stämning...

JULSTRESS

Det står 5 röda tomtar och stirrar på mig.
De vill gärna att jag köper leverpastej,
en chokladask, en limpa, en sak och en grej.
och jag handlar trots att jag sagt nej.

Jag vill handla och handla fast jag ej är rik,
jag dras hela tiden till någon butik.
I gathörnen spelas det julig musik,
och jag känner att jag får panik.

I mitt minne där finns det en fröjdefull jul,
det är ljus, det är klappar och tusan så kul,
alla saker är vackra och ingen är ful,
allt är smidigt, det finns inget strul.

Det är Beskow och Lindgren som allt hittat på,
om gulliga barn och om tomtar på tå.
Aldrig nånsin får julen bli vanlig och grå,
och man måste ha mysigt och må.

Men det där, det är bara i sagan, du vet,
att ögonen tindrar och kinden blir het.
Men möjligen löken och pepparkaksklet,
kan åstadkomma just det.


Sådär ja, ut och fläng runt efter mat och paket nu så ni blir klara någon gång! Sen kommer friden. Kanske, eventuellt. Om ni har varit snälla! 

Nu ska jag åka och barnvakta två små godisar så deras päron får lite egentid. Lussa på!

Läs även andra bloggares åsikter om Julvers, Julrim, Fröjdefull,

Vinter vs Sommar

Det snöar. Igen. Och igen. Hela tiden kommer det ner någonting. Det har väl hållit på sen i somras om jag inte tar fel. Jag började tänka på sommarplågor för att inte tappa förståndet helt. Jag tänkte dela med mig lite av dom tankarna.

Myggor. Det är verkligen myggfritt nu. Och bromsfritt. Dessa blodsugande helvetesinsekter som kommer fram så fort det slutat regna och man tror att man ska få sitta ute en stund.

Fästingar. Dom kommer säkert tillbaka i större styrka än någonsin nästa år. Dom gillar fukt och mörker och det är väl ungefär det som finns under all den här snön. (Påminner mig om att det då är dags för sista sprutan mot TBE)

Rakade ben är ett måste på sommaren. På vintern kan man stoppa in sina lurviga i byxorna och gömma dom helt. Varmt blir det också!

Solbränna. Alltså brist på eftersom man håller sig i skuggan och går omkring som en blekfet valross.

Solsting och värmebölja är inget man behöver vara rädd för nu. Men det behövde man ju inte i somras heller. 

Sommarsemester. Denna återkommande stressfaktor. Vi kan aldrig planera in något eftersom Gubbe aldrig vet när han kan ta semester förrän möjligen någon dag innan. Om dom inte stängde helt i två veckor, så skulle han nog inte ha någon semester alls. Usch, nu blev jag verkligen deprimerad.

Sorkar. Dom som släpas in döda, halvdöda och levande av våra missar. Det har varit fantastiskt sorkfritt i vinter och det tackar vi för!

Så, summa summarum, det är nog inte så tokigt med vinter ändå. Att jag är emot snö har mest att göra med att jag oroar mig för trafikolyckor hela tiden. Redan vid första snön och halkan ryser jag och tänker på att folk ska mista livet. Nu gör ju folk det på andra årstider också, men på något sätt så sitter det där i mig. Statistiskt sett så förekommer fler dödsolyckor sommartid.

Men jag tror att det absolut värsta med vintern är nog ändå det kompakta mörkret. Är det dessutom mulet jämt så blir det ännu mörkare. Visst kan man mysa med stearinljus men INTE I FLERA MÅNADER! Funderar starkt på att ständigt bära pannlampa.

 Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Vinter, Sommar, Solbränna, Trafikolyckor, Stearinljus, Mörker

Sprättad och hopsydd

Få saker kan göra mig så imponerad som människor som gör allt för andra. Guld och gröna skogar är blaha, blaha jämfört med detta. Sånt förstår jag inte att folk imponeras av alls.
Jag önskar däremot att dessa människor som engagerar sig i andra människors lidande, kunde bli överösta med pengar för att kunna göra mer än vad dom redan gör. Nu pratar jag inte om dessa kändisar som ger sitt ansikte till TV för att vi ska bry oss mer (läs betala). Jag menar dom "riktiga" kämparna som i tysthet jobbar för andra människors bättre liv. Dom som vågar ställa upp för andra utan att tänka ens ett uns på sig själva.  Dom som lägger ner all sin tid på att hjälpa. Till och med alla sina pengar.

Jag önskar att jag vore en sån. Men jag är alldeles för försiktig, för försynt och alldeles för jävla bekväm. Men jag är ju minsann inte ensam. Det finns ju alldeles för många människor som inte ens vet betydelsen av empati. Sen finns det dom som tror sig ha empati när det i själva verket inte sträcker sig längre än till de allra närmaste.
Jag är så innerligt tacksam för de människor där ute som har förmågan. Att verkligen agera. Både inomlands och utomlands. Både i stort och i smått. Ni har min största vördnad.

Hur kom jag in på det här nu då? Har inte en aning. Det bara dök upp i mitt huvud. Igår faktiskt. Förmodligen för att jag sett eller hört något, men det har jag i så fall glömt nu.

Och nu... igen... över till något helt annat. Jag har opererat näsan! Vad tycker ni? Lite väl röd kanske, men det passar väl bra för snart är det jul igen, ja, snart är det jul igen... Till Påsk fixar jag en gul näsa.
Nej, det blev inte någon ny näsa. Den jag har får duga. Den går att andas genom och att snyta sig med. Man kan även peta i den om man känner för det. Däremot har jag tagit bort en knöl.
Nej, det är inte Gubbe. Den knölen har jag kvar. Det här var en annan sort. Den har hängt med länge, fördubblat sig och börjat klia. Satt dessutom precis där glasögonen vilar på näsan. Men nu är den puts väck den fulingen. "Du kommer att få ett ärr" sa den gemytlige knivmannen. "Det gör inget" svarade jag "den ska bara bort".
Inte bryr jag mig om jag får ett broderi på näsan. Det har jag ju förut. Samma knivman sprättade bort en ännu fulare och faktiskt elakare sak på samma sida för några år sedan. "Du är ju bra på att brodera" sa jag till knivmannen. "Du gjorde ett bra jobb förra gången. Brukar du öva hemma med broderier?" Till min förvåning svarade han "ja, det brukade jag faktiskt göra förr". Han hade redan börjat brodera som tioåring!
Där ser man hur man i tidig ålder kan välja sin yrkesbana. I och för sig kunde han ju ha blivit sömmerska också, men han har ju något att falla tillbaka på ifall han blir arbetslös. (Vilket inte är troligt eftersom han börjar nå pensionen kan jag misstänka).
Jag gillar såna där okomplicerade människor som man kan skoja med. Det var bara när han stack mig som satan  i näsan med bedövningssprutan som det inte var så skojigt. Det svider nämligen ordentligt att ta bedövning i kranen. Men det är ingenting, jag säger INGENTING mot gastroskopi.
Jag blev uppmanad att inte använda vatten på näsan de närmaste dagarna och att komma och ta bort stygnen om c:a 10 dagar. "Behövs inte" sa jag "det fixar snickaren" = Gubbe. En bra snickare fixar nämligen allt.

Det blir lite blandat i de här inläggen men ni får göra som jag - leva med det.

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Hjälpsamma människor, Empati, Operation, Näsa, Knivman

Hjälp mig dr House!

Jag kom att tänka på dr House. Har inte sett honom på ett tag och tänkte att det kanske fanns något på någon play-kanal. Men icke. När jag sökte på nätet så kom jag in på TV4 och där fanns det en uppsjö av säsonger och en drös av avsnitt. Men när man klickar på länkarna så kommer det bara upp information om vad varje avsnitt handlar om.
Hur kul är det på en skala? Jag har ingen som helst nytta av att läsa om vad avsnitten handlar om. Det vet jag ju redan.  

Sjuk person kommer in på avdelningen. Ingen vet vad som är fel. House vet. Tror han. Sen har han fel. Sen vet han igen. Men har fel på nytt. Men så plötsligt kommer han på hur det hänger ihop och patienten blir mirakulöst frisk. Det kan vara allt från nageltrång till att få avföring genom näsan.

Allt kan hända. Men... det är inte det som är grejen. Grejen är House! Självaste Hugh Laurie! Han är helt enkelt lysande med sin elaka, självgoda framtoning. För att inte tala om honom som prinsen av Wales i Black Adder eller Bertie Wooster i Woodhouse. Jag bara dånar! Han är ju författare och musiker också. Nåväl, tillbaka till dr House. Det är en sån doktor jag vill ha. Var gärna oförskämd, men säg vad som är fel!
Eftersom jag fortfarande har tryck över bröstet sen lunginflammationen, så skulle jag gärna vilja veta vad det är. Det senaste var att kolla om det inte satt i strupen/magen så igår gjorde jag gastroskopi. Fy för den ledeste fan, säger jag bara. Det måste ju ha uppfunnits av dr Mengele under 2:a världskriget. Jag har sällan varit så nervös och det var värre än jag väntat. Detta för att jag kräks bara jag stoppar in ett finger i munnen för att känna på en tand. Så... jag kräktes, dräglade och rapade oavbrutet under hela proceduren samt att jag knappt kunde andas. Och resultatet visade... INTENTING! Det såg så fint ut så. Tackar! Aldrig mer säger jag. Ska dom in dit igen får dom ta andra vägen, även om den är lång.  

Men man ska väl vara glad att man har ett fint inre för det är faktiskt insidan som räknas!!

Men nu vet jag inte vad jag ska hitta på nästa gång. För när jag går till min läkare så säger hon numera: "vad ska vi göra idag?" Jag tror att jag ska dra till med en skiktröntgen tror jag. (Skikt alltså, inte skit!) Kan det vara möjligt att man kan kosta på mig det? Hon kanske säger att det är psykosomatiskt. Eller så säger hon kanske "ta två alvedon och ring mig imorgon".

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Dr House, Gastroskopi, Dr Mengele, Insidan

Katten, musen, tiotusen

Den där katten, Gösta, som släpar in djur, jobbar vidare på att bli cat-of-the-year. Det måste ju vara så att när vi människor sover så har katterna möten. Smider planer, diskuterar nästa attack osv. Det där med att dom slåss med varandra är nog bara en täckmantel. 
Natten efter musen-i-ansiktet var det dags igen. Denna gången var det jag som blev väckt av vilt jamande katt. Eller jamande.... det låter mest som ett gurgelgnisselkurr om man kan beskriva det så. In i sovrummet alltså och släpper återigen ner en skogsmus på golvet. Han verkar inte intresserad av att äta dom, men dom är ju så kul dom små rackarna, hoppar högt när man skrämmer dom. Just när jag skulle fånga musen så smet den in bakom elementet. Det var lite besvärligt eftersom Gösta skulle vara med hela tiden, trots att jag slängde iväg honom flera gånger. Tredje gången slängde jag iväg honom så han åkte kana på fötterna genom hallen och stängde sedan dörren. Jag är inte säker på att han fattade piken ändå.
Musen satt där den satt. Bakom elementet. Jag tog ett skärp och försökte fösa ner musen med, men den flyttade sig bara i sidled. Jag försökte en lång stund samtidigt som jag svor eder över katten så det osade svavel i hela sovrummet.
Vi gav upp och gick till gästrummet. Vi ville inte ha någon nattlig underhållning. Jag slängde mig i sängen och när Gubbe klev in i rummet så skrek han till: "men va faan". På detta yttrande var jag ju  tvungen att fråga "vad?" Svaret blev "det sprang ut en mus!" Vi stängde dörren och somnade.

Nästa dag var alla dörrar öppna för att få musen/mössen att vilja springa ut, men i det här huset vet man inte om det var fler som kom in istället. Tur att dom är så söta och att vi inte är rädda för dom. Men man vill ändå inte ha dom i sovrummet.
Nu har vi haft katten, musen här ett flertal gånger, men några tiotusen har jag inte sett. Lika bra det för dom där tiotusen kanske är musbarn. Fattas bara att dom två som kom in är av olika kön och nu planerar för en stor familj under någon av sofforna.

 Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Katt, Skogsmus