Min tåliga modell

Satt länge på trappen mot kvällningen och väntade på det utlovade ovädret. Har inte kommit än. Plötsligt började det rycka i skaparhänderna igen. Jag sprang upp (flås, flås) på övervåningen och in i mitt syrum. Där fanns resterna av tyget jag gjorde en pytteklänning av häromdagen. Så jag totade ihop en liten hatt att ha till. När jag skulle fota så fick jag inte till det riktigt. Som tur var kom Frazze (katt) svepandes förbi. Jag frågade om han skulle gå och lägga sig, och det skulle han. Jag passade på med hatt och kamera. Han såg så förnärmad ut efteråt så jag kunde inte låta bli att skratta. Nu ligger jag risigt till ett tag framöver. Kanske att han hugger efter mig när jag går förbi nästa gång. Men visst är han underbar!? Han borde få medalj så fint som han kan posera. Synd att jag inte tänkte på honom när klänningen blev klar :) Kanske syr jag en egen liten hatt åt honom, med hål för öronen.