Jag - en klantverkare

 Igår lekte jag snickare. Eller rättare sagt: jag försökte såga, skruva och borra. För ett bra tag sen rev jag ner allt inne i hönshuset för jag tyckte att det skulle bli bättre att vända på pinnar och reden. Ja, jag möblerar inte bara om inne i huset! 

Så, då skulle det ju sättas upp igen då och jag tänkte att jag försöker själv. Jag kan tala om att för det första så var det inte ens lätt att ta bort det som skruvat var, eftersom Herr T är snickare. Så när jag då ska ta bort skruvarna så är det ju inte bara en sorts skruv. Nej då, det är typ 3-4 olika. Vilket kräver olika bitsar. Det här är verkligen inte mitt område även om jag fått lära mig ett och annat om skruv. (Vilket jag märkligt nog glömmer rätt fort eftersom jag föredrar spik. Vilket jag inte vet så mycket om heller). Så här kan skruvarna se ut t.ex. Dom heter olika också. Men jag kallar alla för skruv.

Herr T själv har ju fickorna fulla av bitsar och skruvar samt en del verktyg. Det är märkligt att byxorna hänger uppe! Själv måste jag ju leta mig fram. Springer fram och tillbaka mellan hönshus och garage som en galen råtta. Flåsande och muttrande.

Jag har även fått lära mig att inte skruva innan jag förborrat för att det inte ska spricka. Och då ska man ha rätt borrjävel också (suck och spring igen)

Eftersom jag inte orkar byta bits mot borr, borr mot bits varefter så har jag två maskiner. Såna finns det gott om. De är lika gamla och trötta som jag. Gammalt utrangerat skit skulle man kunna säga. Så... det tar inte lång stund innan batteriet lagt av på den ena borrmaskinen. 

Glad i hågen (hrmmmff) går man då in i garaget och tänker att på den hyllan där alla laddarna finns, där finns det säkert ett batteri. Det finns två. Men passar dom? Nej! 

Sen ska vi inte tala om det där med att såga. Jag brukar fråga Herr T hur han kan vara snickare som skär limpskivor så snett. Men plank och brädor - det kan han! Jag däremot ska vara glad om jag kommer igång att såga utan kapa fingrarna. Och det blir snett VARENDA GÅNG! Men skit samma. Det är ett hönshus. 
Om ni undrar varför jag inte överlåter sånt här till folk som kan så är det för att Herr T ju bygger på badrummet och jag vill inte störa. Han har så det räcker.

Hur det gick till vet jag knappt, men det blev klart i alla fall. Jag snickrade (skruvade) även ihop några nya stegar till fjäderfäna. Vad dom nu ska med det till. Dom flyger ju som kråkor och rymmer hela tiden.

Obs! det man ser rakt fram på väggen är inte en målning av Picasso. Det är hönsskit!

Läs även andra bloggares åsikter om hönshus, snickra,

Munskyddsmaffian och andra höns

 Jag vet inte om jag törs säga det, men jag börjar bli lite irriterad på munskyddsmaffian! Dessa består av vissa kvinnor (naturligtvis iförda munskydd) som högt och tydligt talar om för folk om man kommer för nära. För... inte kan man tänka sig att M-maffian skulle kunna tänka sig att akta på sig själva. Nej, de lutar sig gärna lite närmare, för att påpeka att man är för nära.
Jag håller absolut avstånd! Väntar snällt och tar en annan väg. Men dessa maffiosor verkar vara ute för att få någon att gnälla på. Det är väl lika bra att man börjar handla via nätet kanske. Men jag undrar varför inte dessa personer gör just det.

Vi har fått ägg! Flera stycken. Äntligen! Sen räven var här och slukade två hönor, så har de tre kvarvarande värpvägrat. Psykisk äggstanning antagligen. Så nu har vi skaffat tre nya fräscha hönor.

Dom var unga när dom kom, så dom har inte börjat värpa förrän nu. Modiga Mona, Fröken Fjäder och Halta Hulda (som var halt när hon kom) Halta Hulda var den första som började lägga ägg.

Och så tror dom att jag är deras mamma. Nog för att man varit hönsmamma förr, men dessa tre går efter mig hela tiden, om jag inte stänger in dom. Följer gärna med in till och med. Vilket jag inte tycker är en bra idé. 

Gammelhönan Venus vill inte gärna vara med. Hon ligger och ruvar mest hela tiden. Utan ägg! Man får bära ut henne. Nu är hon så stor och tjock också, så om man gjorde hönsragu på henne så skulle det räcka till tjugo pers. Men vem vill äta en seg värphöna? 

Värstingkatten är sur. Han ruvar också. På hämnd. Han blev pickad på nosen av Halta Hulda när han kom för nära. Höjden av förolämpning för husets försvarare nr 1.

I helgen äter vi kräftor!

Läs även andra bloggares åsikter om munskyddsmaffian, höns

Räv och segel

Nu är det sorg i hönshuset. Räven passade på igår i regnet att sno två hönor. Gammelhönan klarade sig för tredje gången. Men när jag hittade henne satt hon som paralyserad på en pinne. En flaxade ut på ängen och klarade sig, och en - som är en surhöna - klarade sig, eftersom hon inte går ur sitt rede.

I fredags var vi ute - flera grannar - och försökte skrämma räven. Ungarna börjar bli stora och kliver orädda in på tomter och verandor. En var på väg in hos en granne. Hennes kommentar var: ”snart ligger dom i soffan och äter chips.” Men något verkar vara fel på mammaräven. Hon står ovanför våra hus på kvällarna och skriker som ett ilsket barn.

Jag vill ju inte döda rävar men just denna har skadat två katter. Dock inte Gösta. Än! (sa pessimisten) Vi får hoppas att dom (kommunen) kan flytta räven istället, men det är väl för mycket att hoppas på.

Valrossen svettas inte längre. Sommarhettan försvann och blev utbytt mot något blåsigt, grått och regnigt. Två av tre är okej, men inte blåsten. Nu vet jag varför jag aldrig gillade att segla. Segelbåtar funkar sällan bra utan vind. 

Det var i mitt förra liv. Dåvarande maken var en van seglare som tog med detta skogstroll ut på ett 20 m långt och smalt vidunder. Man sitter sällan rakt i en segelbåt och när det lutade som mest rann vattnet in i ruffen. När det blåste hårt var det hemskt! 

Men den hade det vackra namnet ”Nattfnys”. Det var det enda jag gillade med den båten. Få var de gånger man kunde glida fram i lagom vind. Fast att sova i båt kan jag fortfarande sakna. Klucketikluck. Sen blev det en motorbåt, men det är en annan historia.

Håll avstånd!

Läs även andra bloggares åsikter om Räv, Höns, Segling, Blåst

Fånga dagen och kanske en räv

Nu är det slut på friden. Herr T går på semester! Nu ska han gå omkring här och sucka när jag kör dammsugaren, tjata om öl och kräva både lunch och middag.
Nääää, skoja bara! Vi ska köra dammsugaren tillsammans hand i hand. När vi ledsnat på det, ska vi ta en öl på trappen med katten. Sen beställer vi pizza. Japp! Så får det bli. Hemester! Sen blinkar man tre gånger så är det senhöst. Vill man fånga dagen får man vara fan så snabb.

Fröknarna Fluff vankar runt och fångar både dag och smådjur. Alla fyra. Den femte surar i redet och nu har jag gett upp på att bära ut henne. Hon blir så illa behandlad av dom andra, så det är lika bra att hon får ligga kvar. När solen ligger på vill dom gärna ligga och gona sig mot glashuset.

Sen har vi "Gnisslorna" (tre undulater) som underhåller på glasverandan. Också dessa är sommargäster. 

När vädret tillåter får Gnisslorna vara ute på grönbete. Fåglarna tillhör 2 barnbarn och dom heter Gill, Meg och Melon (uttalas Mellon) Vilken som är vilken har jag ingen aning om. Jag kallar dom gemensamt för Tjitteri Tjatt. 

Gösta är mycket fundersam på varför maten är instängd! Snålvattnet rinner i mungiporna. 

Igår kväll hade vi en räv smygandes runt huset. Jag rusade mot fönstret och bankade och den försvann upp i skogen. Då var ju hönsen redan instängda men man vet ju aldrig. Det är inte "vår" räv Ronja, utan en smalare - och kanske hungrigare - variant. Den har enligt grannarna även gett sig på två katter. 

Gösta däremot är hel ännu. Grannen såg honom jaga en räv tidigare. För Gösta är bara en katt utanpå. Inuti är han en tiger. 

TYPISK TIGER

Men även tigrar kan ju möta sin överman. En hungrig räv är en farlig räv. Men hur farlig den än är så vill jag ju inte att den ska avlivas. För i vår herres hage ska ju alla sorts kreatur få plats.

Glad fredag!

Läs även andra bloggares åsikter om Hemester, Räv, Undulater, Fröknarna Fluff

Covid, Ronja och Troll

Hörni.... vad segt det är. Jag försöker att inte tänka för mycket på hur vi har det nu, för då blir jag rädd. Ibland när jag vaknar på morgonen är min första tanke att det är en dröm. En mardröm. Och det är det ju, men en verklig sådan.
Det som skrämmer mig mest är ifall det kommer tillbaka. Kanske i ännu starkare form. Eller att vaccinet - när det nu kommer - kanske gör folk sjuka. Och det var som om jag kände att något var på gång. Jag tänkte - innan Covid 19 - att vi har det alldeles för bra. Något kommer att hända. Nu är ju inte jag varken orakel eller sanndrömmare men jag är en orolig jävel!

Och man saknar sina nära. Jag längtar efter KRAMAR! Tur att jag har en gubbe att krama i alla fall. Det brukar jag trösta mig med. Tänka på att det finns många som sitter helt ensamma. Och som inte ens gillar ensamhet. Vilket mörker! Själv anser jag ensamhet är underskattat.
Och så har jag ju värstingkatten! Vi får inte glömma Gösta. Min söta lurvtuss. Min motsträviga gosboll. Min mattiggare.

Vi har även en ny kompis här. Räven; som jag döpt till Ronja. Hon är otroligt orädd. Man kan stå vid staketet och prata med henne. Inte så att hon svarar, men hon tittar på en. Hon vill förmodligen att jag ska ge henne något att äta, men det vore inte så smart med tanke på att vi ska ha hönsen här igen.

Hon ser till att mata sina små (som jag antar att hon har) för det fångas vattensork dagarna i enda. Det går alldeles utmärkt! För annars tar Gösta dem och släpar in. Och han äter dem ju inte ens. De är inte gulliga när de hasar sig flåsande framåt på köksgolvet, stinkandes av gyttja. *burr* Bättre då att räven får mat.
Vi bor ju i skogen och då måste ju människor och djur samsas. Fast jag är lite grann ovillig att samsas med fästingarna. Och MYGGEN! På det viset får man gilla den låga temperaturen som råder.

Men jag vill ju ha värme nu. Hela glasverandan är full med plantor som skriker att de vill ut i glashus och växthus. Nästa år ska jag inte sätta mina frön så tidigt. Fast det har jag nog glömt då.
Och eftersom jag hört att när värmen väl kommer så kommer den att bränna upp oss i år! Därför har jag redan nu köpt solskydd att hänga upp. Lite motsägelsefullt kan man tycka. Vänta på solen och sen sätta upp solskydd. Men solar - se, det gör jag inte!

Jag vill ju helst att det ska vara lagom. LAGOM! Vem fan har hittat på det ordet? Det finns väl ingenting som är lagom!? Särskilt är det inte lagom med nättroll som florerar nu. Det märks att folk har svårt att få utlopp för sin instängdhet. Och det vore ytterst bra om alla dessa tyckare (som för det mesta är otrevliga besserschmitz (jo, det heter så)) kunde HÅLLA SKRIFT! (Det är alltså motsvarigheten till att hålla käft fast i skrivform)
Det kan vara ett oskyldigt inlägg om en strumpa, som sen kan eskalera i en ordväxling som aldrig tar slut bara för att ingen kan ge sig. Så det gäller att välja sina ord, annars kan man ha dem efter sig. Man känner ofta igen dom på att de är usla på att stava!
Nu - dags för kaffe!
HÅLL AVSTÅND! 

Läs även andra bloggares åsikter om Covid-19, Räv, Nättroll

Bara en katt

Frazze vår älskade katt, finns inte mer.
År 2002, efter att vi förlorat vår tredje hankatt så bestämde vi oss för att det fick räcka med vår Julia som vi hade då. Men så hade en arbetskamrat två kattungar hemma som han tyckte vi skulle kolla på.
Då mötte vi Frazze för första gången. Inte kunde jag motstå honom! På vägen hem satt han i en korg och tittade ut genom bilfönstret.

Mellan Julia och Frazze uppstod aldrig någon kärlek. Bara ett accepterande. Julia som hade älskat sina tre föregångare ville inte ha någon nära relation med Frazze. Men så här i efterhand undrar jag om det inte var Frazze som inte ville ha någon annan i sitt liv.

Redan från start övertog Frazze platsen i köksfönstret. Den favoritplatsen behöll han hela sitt liv. Där kunde han sitta och titta ut på fåglarna.

Frazze älskade att gå med oss på skogspromenader.

Han var stor och fluffig med tigermage (och inte tjock som en del sa) men ändå kunde förse sig med både sorkar och vatten. Han gick precis som ett lejon.

Och på bara några sekunder kunde han ta sig högst upp i päronträdet.

När Julia dog kom det två nya herrar till oss. Gösta (mitten) och Gusten. Gösta är med oss än och fyller snart 14 år. Gusten fick cancer för 5 år sedan. Här kan ni se skillnaden på de tre katterna. Det var när alla var friska. Nu på slutet var Frazze mindre än Gösta. Så smal och tunn.

Aldrig mer ska vi få se Frazze ligga och sträcka ut sig på gräsmattan en solig sommardag.

Eller på glasverandan.

Han var en oerhört gosig katt som älskade att bli kliad. Han var klok och vänlig och oerhört stilig!

Gösta som aldrig fick vara nära Frazze, men försökte ibland, är fundersam på vart han tagit vägen. Jag har nu förklarat för Gösta att nu är det hans tur att vara förstekatt på riktigt.

I mitt hjärta finns du alltid kvar älskade Franz Franzzon! Tack för dina 17 år.

Läs även andra bloggares åsikter om katter, Frazze, Älskade katt

Måsskrän och häggdoft

Idag tog jag mig i kragen.
Vad är det för urbota dumt uttryck? Jag har ju oftast inte ens en krage.
Fick ändan ur vagnen är mer passande. Eller ändan från stolen, eller nåt. Jag var i alla fall ute en sväng med kameran. Det var minsann inte igår. Jag tog en sväng till Fysingen och där var det aktivitet så in i vassen! Ett sånt kvittrande och pipande. Men osynliga var dom.

Men måsar har inte vett att gömma sig. Dom flyger omkring och skränar som vanligt.

Där bortom kröken till höger bor det bävrar. Jag såg deras bo och nedgnagda trän. (Säg gnagda fort 10 gånger.)

Kanske kom jag vid fel tillfälle. Det verkade vara siesta.

Men en fågelskådare jag mötte påstod att han sett en liten hök. En annan skådare stannade mig och pekade ut ett ställe i ett träd där han en gång fotat en näktergal. Mitt emot i en trädklyka påstod han att ett fågelpar (av en sort som jag inte minns) hade sitt bo. Kan ha varit en flamstätting eller en sprättgök, vad vet jag.
Väldigt lustigt sammanträffande att vi lyckades mötas precis just där han hade tagit dessa bilder!
Jag tycker att det är kul med fåglar, men jag är ingen skådare. Man blir lite förvånad också varje gång man går på dessa ställen och har kameran om halsen, för alltid är det någon som ska berätta något. Borde inte fågelskådare vara av den tysta sorten? Liksom hålla näbben? Nåja, trevliga är dom i alla fall.

Slånen har nästan blommat över för i år. Fort går det.

Men lite bromsades upp av kyligare väder så i år kanske det finns lite mellanrum mellan hägg och syren. Men alltså häggen! Känn doften... Ahhh

Atchooo! Jaha, ja just det, du är allergisk ja. Vilken otur för dig! Men vare sig man är allergisk eller inte - nog är väl detta vackert! Björk och hägg i en härlig kombination. Det är så man man blir lite religiös när man får njuta av detta.

Det var allt från naturrutan. Hej kollikock!
Läs även andra bloggares åsikter om Fysingen, fågelskådare, bäver

Semester med höns

Men nu blev det ett uppehåll igen.
Jag har ju varit på semester i en vecka. Sex kilometer hemifrån! Jag har nämligen varit höns- katt- och delvis barnvakt då äldsta dotter med fam åkte på sportlov.
Här har vi lurvtussarna Mynta och Bolla. Den vänstra låg intill huvudet varje natt.

De där hönsingarna var glada eftersom det var soligt och varmt i veckan (bortsett från blåsten. Fy fläsk vad jag avskyr blåst!) Dom låg och plöjde i sitt egenskapade dike och njöt.

Som tack för det klämde dom ur sig tre ägg (!) en av dagarna. Det har tidigare bara varit ett om dagen. Där ser man vad lite vårkänsla kan åstadkomma. Själv njöt jag också i solen men några ägg klämde jag inte fram. Möjligen lockade jag fram några basaliom i ansiktet.
Sen fick jag finbesök också. Av en hund vid namn Lily och hennes matte. Vi fikade i solen och Lily inspekterade hönsen. Bolla och Lily möttes men kärlek uppstod icke. Men ingen av dom varken fräste eller morrade. Kan ju bero på att Lily kommer från Grekland så då kunde dom ju inte prata med varandra.

Det börjar likna rapport från naturrutan det här. Jo, just det. Det var ännu en varelse som hälsade på. Dagen då det serverades korv kom herr T. Däremot kom han inte när det serverades bönor. Och i slutet på veckan hade jag andra dotterns barn på besök ett par dagar. Jag tror hörseln fick sig ett par snytingar då. Men söta är dom!
Undrar om man har en speciell sorts hörsel när man blir förälder!? Jag vet inte att jag upplevde såna högljudda skrik och "konversationer" när mina barn var små. Men nu hör jag ALLT. Ska inte hörseln bli sämre med åldern? Jag kanske blir som min mamma. Hon hade hörsel som en fladdermus. Till skillnad mot fadern som inte hörde alls utan hörapparat.

Nu är jag i alla fall hemma igen. Allt är sig likt förutom en del slokande blommor. Jag har inte berättat för mina katter ännu att jag varit otrogen. Jag tror jag skiter i det.

Läs även andra bloggares åsikter om Höns, Katter, Hund, Naturrutan, Ägg

Tyngdtäcke och skatbon

I natt har jag sovit med tyngdtäcke. Och en insomningstablett. Men nog fan vaknade jag stup i kvarten och snurrade ändå. Troligen behöver jag ett betongblock för att hålla mig stilla.
Men det var väldigt skönt med tyngden. 7 kg och en katt. Det finns ju tyngre men man ska ju kunna vända sig också. Det täcket jag har har inte kedjor (Emileitha) utan kulor. Det var ett helvete att få in det i påslakanet i alla fall. Jag var helt slut när jag var klar. Kanske blir det bättre efter ett tag. Eller inte, sa den pessimistiske.

Det är plusgrader ute. Ganska många. Jag vet varför. Sigtunarännet går av stapeln i helgen. Här ute ska dom ränna. På bilden alltså. Inte hos mig. Hoppas dom har ispikar, isdubbar och flytväst med sig. Varför inte dykardräkt?

Det börjar ju lukta sportlov också. Det brukar vara ett osvikligt tecken på blid- eller skitväder. Kanske kommer hönsen hem på besök den veckan. Då kan man ju alltid hoppas på plusgrader. Ock ägg!

Apropå fåglar. Dom är verkligen bra på att bygga bon.

Fast man kan ju undra hur bra placering det är när stormarna drar igång. Om jag var skata (vilket jag i och för sig är, fast utan vingar) så skulle jag hellre boa i en lurvig skog. Men vi är ju olika, vi skator.
Det kan ju vara ett kråkbo också.

Läs även andra bloggares åsikter om tyngdtäcke, sigtunarännet, skatbo, kråkbo

Perfekt väder!

Men tänka sig. Idag hände det. Det var perfekt väder!
Åkte jag skidor? Nej!
Gick jag ens ut? Nej!
Men jag öppnade i alla fall dörren och sen bestämde jag mig  för att vara inne.

Och tänk om jag gått ut. Då kanske jag missat räven. Stor och fin vandrade han sakta över trädgården. Så stillsamt att jag hann få fram kameran och ta bild i sista stund.

Visst är han fin! För jag är säker på att det är en han. En riktig bamse. Den skulle nog någon jägare gärna vilja sätta ett skott i. Fast jag ser hellre rävar än jägare. Han hade inget att hämta heller, nu när hönsen är på vinterferie hos dottern.

Just nu hör jag ett ihållande tjutande svagt ljud. Vad jag förstår är det min hårddisk. Undrar om den vill säga mig något. Som att: "jag börjar bli lite gammal och sliten. Gör en backup snarast innan jag dör". Det har jag tänkt i flera dagar (veckor (månader)). Att jag ska backa upp mina bilder. Men första ska jag bara sortera lite. Och det tar en jäkla tid. För det finns en del bilder att gå igenom. Även om jag varit slö med fotografering senaste tiden (året).
Apropå gammal och sliten. Tänk om man kunde göra en backup på sig själv. Fast vad skulle man spara? Jag funderade ett tag på att donera min kropp till vetenskapen när jag dör, men jag är inte så säker på att dom vill ha ett gammalt kadaver med fel både här och där. Möjligen kan dom använda skinnet - som jag har gott om - till att göra tält eller nåt.

Förresten undrar jag varför jag bloggar över huvud taget. Att blogga verkar vara något förlegat. Jag gick igenom de bloggar jag följt tidigare och såg att hälften lagt ner. Det ska ju gå undan nu för tiden. Man går in på Instagram istället och skrollar med en jävla fart förbi 368 inlägg utan att reagera. Läsa? Nä, det är för jobbigt. Och det har man inte tid med.
Fast proffsbloggare kan man ju bli. Om man håller sig till en sak. Eller är kändis. Eller så kan man bli youtuber. Jag skulle t.ex. kunna filma och visa er mitt kaos när jag lagar mat. Då skulle kocken i Mupparna kunna gå och dra nåt gammalt över sig.

Läs även andra bloggares åsikter om räv, hårddisk

Veterinärbesök

Jag och Frazze har varit hos veterinären. Frazze har kronisk njursvikt och ska härmed äta specialkost. För evig tid. Om det inte blir bättre inom 14 dagar så blir det större undersökningar, vilket vi inte hoppas.
För mig fanns ingen hjälp. Endast eventuell avlivning.

Alltså ibland kan man ju undra hur man så lätt (känns det som) kan få veta vad det är för fel på en katt. Som ändå anses vara ganska så outforskad. När det är så oerhört svårt att få veta vad det är för fel på en själv!? Människan har ju undersökts i evinnerliga tider och forskning pågår ständigt. Och ändå vet man ofta inte. Eller så delas det ut piller. Men man är väl inte tillräckligt intressant eller för gammal.

Men nu skiter vi i det. Katten äter i alla fall sitt nya foder och det är alltid en god sak. Kanske maken kan äta av det också. Han har ju också njurproblem emellanåt (njursten) Det vore därmed enkelt med middagar framöver. Ställa fram en skål med torrfoder. "Varsågod. Vill du ha med mjölk eller utan?"

Sen blir det ju inga roliga helger nu då när man inte får tonfisk längre. (Katten alltså, inte maken.) Och inte kattgodis heller. Och det är ju inte så lätt att få en katt att förstå förändringarna. Hoppas han förlåter mig. För han måste ju leva. Vad vore vårt hus utan Frazze?

Läs även andra bloggares åsikter om Älskade katt

Ka-ka-ka-kan ni tänka er...

...jag har skrivit ett inlägg!

Ja det var ju liksom ett tag sen.

Jag har sedan dess hunnit med en utlandsvistelse. En vecka på Rhodos. Men det var i början på maj. Skönt som bara den. Det var ju tur det för sen blev det inte så mycket semester. (Läs nedan)
Jag har även hunnit med att fixa med bröllop i trädgården för yngsta bonusbarnet. Det gick bra. (Bortsett från att vi fick magsjuka dagarna innan) Men solen sken. Dom blev gifta.

Och - viktigast av allt - vi har skaffat höns! Sex stycken fullfjädrade kacklare vid namn Hönsa-Pönsa och ibland Fröknarna Fluff. Vi har delad vårdnad med min äldsta dotter, så nu får hon ha dom till våren. Det ska fan ränna runt i hönsgård när vintern kommer.

Smolket i bägaren heter löss! Eftersom dom var så bajsiga så tog vi oss för med att tvätta dom i röva. Då upptäckte jag stenhårda vida knölar vid fjäderfästena. Löss! När sen en höna bestämde sig för att skita ner hela mig så svimmade nästan min äkta hälft.
"Visst är det kul med höns" sa jag bara. Det är ju han som propsat på höns hela tiden. Men det där med rövtvätt och sanerandet av löss var inte lika kul. Men det ingår liksom. Ägg har dom lagt från dag ett. Men på sluttampen var det klent. Kan ju bero på lössen. Eller så surar dom för att dom inte har någon tupp.

Så får jag lov att presentera:
Agda - rätt normal höna. Värper, äter och skiter som en höna.

Sen har vi Katt. Det märkliga namnet har hon fått av ett barnbarn. Rätt normal höna även detta.

Så har vi Kluckan: Lite argsint. Eller kanske mer rädd. Pickar hårt!

Märta - minst och av rasen dvärtkochin. (De andra är korsningar av orpington och något okänt). Liten fluffig och döpt av barnbarnet Marsipanrosen. Snäll och mest sällskaplig av alla.

Så har vi Fru Venus - bossen! Det syns ju tydligt.  Ligger någon annan i hennes rede så åker dom ut! Hon fick för sig att ligga i ett rede hela dagarna även om det inte finns något ägg! Jag lyfte ut henne två gånger om dagen och då la hon sig platt på gräset. Lat? Knäpp? Kallas visst för surhöns.

Polly - liten, förvirrad och skraltig. Gick för sig själv och gick sedan vidare till hönshimlen av okänd anledning. Kanske hon sörjde tuppen.

Man får lära sig ju sina husdjur med tiden. En del lär man sig aldrig riktigt. Som katten Gösta. Han är ett mysterium. Och min man! Honom lär jag aldrig bli riktigt klok på. Jo, han är ett av mina husdjur!

Den stackar´n har det varit synd om. Han åkte på njursten för andra gången. Eller rättare sagt; den sten dom inte fick bort första gången började spöka och göra elakheter. Men nu är den väck! Efter ett par sprängningar. Så nu kan vi återgå till vardagen då jag får tjata på att han ska dricka vatten. 

Ja, det var typ det som var semestern det. Nästa gång han samlar sten hoppas jag han gör det på höstkanten. Men vi hann med bilbesiktning också. Och faktiskt en natt på hotell. Kors i taket. 

I nästa inlägg ska jag berätta om pågående bygge. Om det nu inte ska ta fem månader igen innan jag skriver. Varför ska det vara så omöjligt?! 

Läs även andra bloggares åsikter om Höns, Njursten

Sytt och sånt

Nu har jag äntligen fått snurr på min overlockmaskin. Men nu är det ju så här att maskinerna kan ju vara hur bra som helst, men det är ju ändå en människa som styr spakarna. Så kan det gå åt helvete ändå. Nu kan jag ju inte säga att det gått åt helvete, men det är ju en del att lära. Som hur trådspänningen ska vara t.ex. Men här är det lerning by doing som gäller.
Sen blir det ju aldrig bättre än mönstret man har heller. Jag kanske ska ta och köpa några loppisbyxor i olika storlekar som ser bra ut och klippa efter istället. Det är inte alltid mönstren är bra.
Men hur som helst har jag fixat en mössa (som mest var test och som jag glömde ta bild på) och tre par mjukisar.

Det finns ju så oerhört mycket coola tyger. Byxan i mitten är återbruk för det var tidigare en t-shirt som inte dög åt Gubbe. De andra tygerna köpte jag på symässan. Där gick man omkring som en sockerberoende i en godisbutik. Svårt att välja.
Men nu... kan jag inte sy längre. För de medföljande trådrullarna är SLUT! Varför köpte jag inte ett gäng syrullar samtidigt??? Så nu ska det beställas så jag kan fortsätta. Det ligger ju massor med tyger som bara skriker efter att bli sydda!

Ute ligger en grå filt över världen och plusgraderna håller på att äta upp snön. Typiskt! Fåglarna är hungrigare än någonsin och jag matar och matar. Igår hade jag en svartmes på besök. Den har jag inte sett här förut. Och till och med pilfink. Stadsfågeln har fått gröna-vågen-känning.

Här har vi en annan som vill ha uppmärksamhet hela tiden. När jag försöker fota fåglar hänger han mig i hasorna. Får han inte uppmärksamhet så klättrar han upp i träden. Fattas bara att han börjar kvittra också. Tokkatt!

Frazze och jag säger på återseende!
Läs även andra bloggares åsikter om Sömnad, Overlock, Mjukisbyxor, Svartmes, Katter

Matskedar och svamphelg

Jag skulle vilja veta en sak. Varför finns det 10 st teskedar i mina lådor, när det inte finns en enda matsked? Alltså dom köps ju i knippen. Är dom på samma ställe som singelstrumporna? Att decilitermått försvinner är inte så konstigt då man emellanåt hittar dom i mjölpåsar och liknande. Men teskedar? Som ni ser finns det 4 kryddmått också. Var är resten? Jag använder dom typ aldrig. Ett av livets stora frågor.

I helgen var vi på tur. Till Hälsingland. En årlig oktoberträff som man ser fram emot redan i november. Tillsammans med ett gäng galna människor och en otroligt söt (och även han galen) hund. Efter att vi busat tillsammans ganska så länge så hade jag blåmärken över hela händerna. Ska ta med boxhandskar nästa gång.

Förevändningen för träffen är svampplockning. Och ta mig tusan om vi inte hittade sådana! En hel plastkasse fick jag ihop. Gubbe fyllde halva sin påse med mossa och hade ändå inte mer än en halv. Men så kan man inte heller få så mycket svamp av att sitta på en stubbe och prata.

Efter svampplockningen - som däckade mig då jag fick frostskador - serverades kolbulle. Något jag aldrig tidigare ätit. (Fast en som var med sa att jag hade det. Inget jag minns) Det var väldigt mumsigt. Särskilt som jag kunde ligga inne under 2 filtar och 1 täcke och bli matad! Så fina vänner har jag! Nästa gång ska jag föreslå sluring till lunch.

Idag har jag varit ute och tittat (!) på gräsmattan för att se om den behövde klippas. Jag bestämde mig för inte. Den behöver säkert vara lite lång innan vintern kommer. Däremot behöver det krattas. Men jag har sååååå ont i mina axlar så jag får nog hyra in någon. Någon?

Läs även andra bloggares åsikter om Matskedar, Vänner, Trattkantareller

Otack är kattmattens lön

Gubbe har tagit hem björkstockar. Snabbt var man framme och tänkte ut ett klätterträd till katterna. "Varför, hurdå och hur tänkte du nu" var några av kommentarerna från Gubbe, samt "grymt".  Men man är van vid grymtningar och suckar och tjatar vidare om "tänk vad katterna blir glada".  Vilket följs av mera grymt.
Men han gör som jag vill ändå. För han vet att om han inte gör det så gör jag det själv på ren envishet. Även om jag inte kan. Så... jag sågar lite och skaffar hyllplan och Gubbe bär och skruvar. Och så står den där.

Och var är katten? I trädet? Nej, på sängen ligger han. Och när han gått ifrån sängen så lägger han sig på golvet. Sträcker ut sig och har inga bekymmer i världen.

Därför lyfter jag upp katten på högsta plats. Han kliar sig lite i mungipan på pinnen som sticker ut och sen hoppar han ner. Katter och tacksamhet går inte ihop direkt. Vi får väl se om trädet blir intressantare i vinter. Annars blir det ved.

Ute är det hit-och-dit-väder. Äntligen lite regn i alla fall. Men emellanåt tittar solen fram. Härliga höst!

Läs även andra bloggares åsikter om Björkstammar, Katträd, Katter