Aftonlimpa

Nu så är det klart. Nu har jag degat till det i assistenten. Skållade råglimpor med smak av anis och fänkål. Skulle ha varit kummin, men Gubbe har inte det som favorit, så jag bytte ut det.
Degen blev kladdig som satan. Inte så bra för man ska ju inte ha i en massa mjöl när degen redan har jäst en gång. Men jag får skylla mig själv när jag mätte mjölet istället för att väga det.
Nu var det inget recept jag var van vid heller. Det följde med assistenten. Jag brukar ju hälla i lite som jag vill, men så här vid första försöket med assistenten så tänkte jag att göra som det stod i receptet. 
Och nu sitter jag här och väntar på att limporna ska bli klara....
Och väntar....
Och väntar...

Å nu är dom klara. Blev riktigt bra. Känner ni doften? Och vad gör man då? Jo, sitter och goffar i sig mackor i sena kvällen. Man får nog se till att baka om morgnarna så inte det blir till någon ful vana. Särskilt nu när hösten väller in och man gosar in sig i soffhörnan.

Apropå det ja.... snart kommer nya soffan. Då måååååste vi ju ligga in den.

Läs även andra bloggares åsikter om Baka, Bröd, Assistent

Nattvak och banankorv

Jag råkade fylla år. Igen. Det är inget man kan göra något åt. Om man inte går och dör förstås. Lite underlig tradition det där att man ska firas för att man släpat sig runt ännu ett år. Men det är ju alltid trevligt att trycka i sig tårta.

Tillfällig lycka

Jag hade dagen innan barnvaktat både Pytte (3,5) och Parvel (1). Kusinerna där den ena älskar den andra men inte direkt tvärtom. Parvel ser upp till sin stora flickkusin som till en gudinna. Hon ser mer på honom som ett hinder på vägen.
Men allt gick bra förutom att spisen började krångla när jag skulle laga plättar. Min nya fina spis. Är det inte så jävla typiskt? Efter lite krånglande så kom den igång igen. Om ni inte ätit plättar med varmkorv och apelsinmarmelad (sylten var så klart slut) förut så kan ni prova det. Pytte tyckte att det var toppen!
Vad som däremot inte var så toppen var att Pytte vaknade med en gråtattack vid 1 på natten. Hon somnade snart om igen men inte jag. Klockan 5 var det dags för nästa att vakna. Vällingflaska, sång och vaggande hjälpte inte och tillslut gjorde han det klassiska: spottade ut nappen mellan ögonen på mig och flinade. Så då var det alltså morgon. Den morgonen höll på till halv 8 då Pytte avlöste kusinen. Själv kände jag mig rätt groggy och hoppades på att Gubbe skulle kravla sig ur bädden och komma till min räddning. Det gjorde han först vid halv 10 och då hade han med sig Parvel som vaknat igen, så det var den morgonen det.
Sen kom det barn och fler barnbarn och uppvaktade med kramar, presenter och middag.

Av Gubbe fick jag något som jag önskat mig länge. En assistent. (Den var inte av mänsklig sort och det tackar jag för). Så nu ska det bakas bröd! Gubbe köpte alla tillbehör på en gång trots mina protester. "Jo, men det är lika bra. Det blir billigare" sa han. Men jag vet vad han vill. Att jag ska stoppa korv! Men det får vänta. Först ska det bakas. Förresten kan han få låna assistenten och stoppa korv själv om han vill.
Men det är klart, nu när man är arbetslös kanske man kan bli en korvgumma. Skaffa en låda på magen (förutom den man redan har) och ställa sig i något gathörn. Baronessans hemkorv. Kan det vara något? Förresten, hur svårt kan det va? Till och med kungen kan ju. Det verkar bara vara så slafsigt och klafsigt.
Ni vet väl förresten att korvskinnet är tarmar från gris, får och nöt? Undrar hur många som inte tänker på det men rynkar äcklat på näsan när man säger lever eller njure. Det finns ju även i plast. Det är då man får besväret att skala korven. Djurtarmarna är dessutom importerade från bl.a. Turkiet, eftersom svenska djurtarmar inte verkar vara tillräckligt hållbara. Varför kan man ju undra. Nu när jag skrivit om det här är jag väldigt osäker på om jag vill göra korv. Eller ens äta den i fortsättningen. Det får nog bli vegetarisk korv. (När jag säger detta till Gubbe, säger han: "mhm... vad stoppar man i dom då? Vegetarianer?") Den vegetariska korvsmeten kan man sedan klämma ut i såna där bananfodral och koka. Baronessans banankorv - bara öppna och servera. Men först bröd alltså!

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Nattvak, Assistent, Stoppa korv, Djurtarmar

Frazze - the cat!

Och nu över till något helt annat... Frazze här.
Efter att ha försökt sätta snavben på matte ett flertal gånger hajade hon till slut att jag ville gå på promenad. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att få ut kärringen i skogen.
Naturligtvis släpade hon med sig kameran ut. Den glömmer hon minsann inte. Tur att man gör sig så bra på bild.

Vi hann inte längre än en bit upp på tomten när hon började gasta: "Titta Frazze, en kantarell". Som om vi inte sett dom förut. Det har ju jagats runt i skogen efter dom där i veckor. Varför begriper jag inte, men dom blir som galna när dom hittar några. Det måste nog vara något liknande kattmynta fast för människor tror jag.

Matte fotade till höger och vänster. På vad vet jag inte riktigt. När hon fotade den här svampen så sa hon: "antingen är det en riska eller så är det risk för att det är en kremla" och så fnittrade hon. Låter ju inte klokt. Om det är något med risk så vill inte jag vara med.

Jag gillar inte risker även om jag är en hård och tuff kille. Ni ser ju själva. Faktiskt en av dom snyggaste katter jag sett på bild om jag får säga det själv. Ser nästan ut som att jag är på väg att resa ragg - det är ju så spännande i skogen.

Sen hittade matten ytterligare någon underlig svamp. Då påstod hon att det såg ut som att någon lagt en pizza. Jag tycker inte att den ser ut som pizza. Mer som en brun svamp med vita kanter.

När vi kom tillbaka till vår tomt så fotade hon den här busken. Sen sa hon: "varför heter det enbär för. Det syns ju tydligt att det är fler än ett bär". Hon är snäll, matte, men hon pratar lite underligt ibland.

När vi kom hem så var hon naturligtvis tvungen att ta kort igen på mig. "Oj, oj, Frazze, blev du så trött" lät hon. Trött? Ja, på alla dumma kommentarer kanske.

Sen kom en av mattes kompisar hit. Tant Anita. Henne gillar jag, för hon kliar så skönt. Så dagen har varit en bra dag. Tack och hej från en snygg katt i sina bästa år.

Okej Frazze, nu har du gjort ditt inlägg. Låt mig ta över nu.
Ska bara meddela att man ska aldrig säga något för då blir det tvärtom. Sean Banan, min doktor ni vet, ringde redan idag! Och vad sa han då? Jo, att det såg bra ut på röntgen. De förträngningar som tidigare varit där är nästan borta nu. Så snart kommer det att bli helt bra.
Tänka sig. Jag som inte ens hört talas om förut att jag haft någon förträngning. Det har ju sett så bra ut! Så nu skiter jag i det här och friskförklarar mig själv. Imorgon Zumbar jag igen. Toodeloo...

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Katt, Frazze, Skogspromenad, Svamp

En förbannat trött ping-pong-boll

Nu är jag snart på väg till hispan. Breven från vännerna på AF och AK har börjat anlända.
Jag är en noggrann och strukturerad person som försöker göra allt på ett smidigt sätt. Det får man inte! Smidigt tycker dom inte om på dom här instanserna. Komma här och tro att man kan skicka enkla mail, när man istället kan sitta i telefonkö eller skicka brev kors och tvärs.
Fy fan säger jag. Och så alla dessa hot! Om du inte bla, bla, bla, bla så får du minsann ingen ersättning inte. Och gör du inte som AF säger att du ska, så får du heller inget av kakan.

För er som varit förskonade från dessa instanser så betyder FK - försmädlingskassan, AK - arbetsslöhetskassan och AF - arbetsförnedringen.

Jag skulle bland annat ge AK ett intyg från FK från den tid jag senast var sjuk. Gick därför in på FK:s sida och där in på "mina sidor". Där fanns en sida som visade datum, summa, personnummer, namn... ja, allt som behövdes så jag tog en kopia och skickade med som bilaga med övrig information via mail till AK.
Ha, ha, skrattade greven och snöt sig i korkmattan! Trodde du att det skulle gå så jävla enkelt va?
Men kors in the tak, jag fick i alla fall svaret tillbaka via mail (!!!!) om att det inte dög. Nej, nej, det skulle vara ett skriftligt intyg för fan! Hur kan det behövas? Jag får ju logga in mig på "mina sidor" med bank-id.
Men inte nog med det. Jag hade skrivit i kassakorten fel också! Eftersom jag jobbade den 8:e och 9:e och alltså inte blivit arbetslös än, så fyllde jag inte i dessa dagar. Började alltså med den dagen som jag blev arbetslös. FEL, FEL, FEL, FEL, DUBBELFEL! Dom kunde lika gärna säga: Nu skickar vi genast nya kort till dig så du kan göra rätt din lilla hopplösa idiot. Det fattar du väl att du ska fylla i dom dagar du jobbade också. Även om du fortfarande var anställd, för det har vi bestämt. Dom gör vad dom kan för att ge en högt blodtryck. 
Och så slutversen: "om du inte skickar in handlingarna i tid så riskerar du att få avslag på din ansökan". Det är ju naturligtvis det enda dom hoppas på! Att man ska missa något och åka ut med dunder och brak. Helst innan man ens kommit in.

Jag har även idag varit tillbaka till läkaren. Min ordinarie ST-läkare fanns inte på plats, men däremot en ny ST-läkare från Iran vid namn som jag inte minns. (Jag bryr mig inte om var han kommer ifrån, men sköterskan meddelade detta). Det var något liknande Sean Banan tror jag. Han såg bra ut och var trevlig och hur ointresserad som vem som helst. Det första jag sa när jag kommit innanför dörren var: "du har väl läst på nu om mig?" Han svar var naturligtvis: "nej, det har jag inte hunnit". Varpå jag återigen fick dra hela harangen om lunginflammation och när och var och hur och fortsättningen som följde. Inget svar hade han fått in från gastroskopin heller.
Han lyssnade med sitt fina blanka stetoskop (som han säkert suttit och putsat på istället för att läsa min journal) på mina lungor och sa att de inte lät likadant. Så vad gör han då? Jo, skickar mig på röntgen igen förstås! En vanlig röntgen. Som jag redan gjort 3 gånger + en CT-röntgen. "Vad händer sen då?" frågar jag. "Om det är något så hör jag av mig, annars får du komma tillbaka om det inte blir bättre".
Jag åkte till röntgen igen och på vägen tänkte jag: "komma tillbaka om det inte blir bättre. Det är ju för helvete det jag gjort nu fem gånger!" Jag vet ju redan nu, att det inte kommer att ringas alls, så jag har noterat att ringa om en ny tid nästa måndag. (Eller varför inte på fredag? Eller varför inte i morgon?)
Elisabeth Höglund skriver idag i Aftonbladet om sjukvården. Hur dessa vårdcentraler får pengar beroende av hur många patienter dom lyckas knöla in. Tror fan det att dom vill att man ska springa där stup i kvarten. Jag börjar känna mig som en ping-pong-boll som åker mellan vårdcentralen och röntgen till ingen nytta. För första gången i mitt liv har jag frikort och aldrig har jag känt mig så SJUK!

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Arbetsförmedlingen, Akassan, Försäkringskassan, Läkare, Vårdcentral

Skaka, skaka, daller

Nu jäklar har jag rört på fläsket. Eller fläsket förresten, numera påminner det mer om gelépudding. Hur som helst så har jag varit på Zumba. Blev medsläpad av en väninna och fan vad kul, även om jag trodde att jag skulle tuppa av emellanåt.
Jag är ju inte direkt på topp sen jag hade lungpaj men jag överlevde.
Fullt i lokalen var det av pigga (hurmmm..) kvinnor, flickor, tanter, jäntor och kärringar och faktiskt 2 herrar. (Ja, eller om dom kanske mer var gubbar).
Sen satte sprattlet igång i ett sjujävla tempo. Det var ju lite svårt att hänga med eftersom det stod ganska många framför mig och dom gjorde ju inte heller allt så rätt. Man fick passa sig när det bar iväg åt sidan eller bakåt/framåt så man inte blev nedtrampad. Ett tag hade jag en nästan tvåmeters donna framför mig. Hon viftade och for med stora slängar. Där gällde det att hålla sig undan så man inte åkte på en tjottablängare.
Kanske därför som jag blev så trött. Dels försöka hänga med i fotarbetet/tempot och sen parera alla överhalningar. Men... nej, otränad var ordet sa Bull. Det blir kanske bättre plats framöver för det brukar troppa av några stycken efter första introduktionen.
Däremot brukar jag inte ha svårt med koordination. Jag har tidigare provat på både Jane Fonda (vilket mycket påminde om!) och afrikansk dans (som det också påminde om). Men det som är svårt det är dom där skakningarna. Skaka på axlarna är något som inte funkar på mig. Dom sitter fast. Hjärnan kan liksom inte få igång dom på rätt sätt. Likadant när man ska skaka på röven och vicka på magen samtidigt. Det funkar liksom inte i alla riktningar. Man ska ju röra sig lite som magdansöser gör. Även om jag är ganska mjuk i kroppen så vill inte min mage röra sig på det sättet. Den vill enbart smälta mat. Helst hela tiden.
Sen är man ju lite rädd att man ska slå ner någon intill när skinkorna kommer i svallning. Måste komma ihåg att köpa några stadiga träningsbyxor som håller ihop gelépuddingen.
Så här går det till ungefär:

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Zumba, Träning, Sprattel

Från tå till tårtor

Modern gick och druttade omkull igen. På toan som vanligt. Likt en packad gorilla svänger hon sig in och hittar inget att ta tag i. Sömntabletterna är otroligt bra. Tog sig upp via toastolen och lyckades göra illa tån. Tre dagar senare blev distriktssköterska ditkallad av hemtjänstflicka. "Tån är nog bruten. Åk till akuten". Jaha, det var den lediga dagen det. Bara att försöka få tag i någon på telefon som kunde ge mig en tid för att åka till närakuten på Löwenströmska. Men... i telefonen satt en sköterska som INTE rekommenderade Löwet eftersom Modern förmodligen skulle bli inlagd. Gammal och skröplig som hon är.
Det fick bli liggtransport till KS där hon brukar hålla hus med sina blodsjukdomar. Där satte cirkusen igång: Provtagningar och frågor, frågor och ännu fler frågor. Flyttning till ortopedakuten och fler frågor (undrar om dom skriver ner allting i datorerna och sen råkar trycka på delete?)och sen beslut om röntgen. Och... vänta, vänta, vänta. Efter röntgen sa ortopedskan: "den är inte bruten". Sen tittade hon på foten och sa "röntgade han rätt fot? Jag måste gå och kolla". Iväg och tillbaka och "jo, det var rätt fot. Så du får åka hem, vi kan inte göra något".
Modern var måttligt förtjust eftersom hon inte velat åka in från början. "Det var väl jävligt onödigt" var hennes kommentar. Men vaddå? Sju timmar för ingenting är väl helt okej. Man kanske ska vara glad ändå, men jag vet inte.
"Kan man inte få slippa det här snart och få komma till vår herre"? säger Modern där hon ligger på britsen och flinar. "Tror du att du ska få komma dit upp?" frågar jag. "Nä, men dit ner då" säger hon då. "Nä" svarar jag "det är fullt". Sen garvar vi. Vi har minsann roligt ihop även på akuten vi.
När jag ringde idag för att kolla läget sa hon att hon drömt om Thåström i natt. Dom hade haft ihop det och vänslats med varandra: "...sen vände han på sig och då såg jag att han hade en jättestor brun mustasch. Då vaknade jag. Ha, ha, drömma om Thåström bara för att jag har ont i tån"!

I helgen har jag även tryckt i mig tårta. Min ena hjärncell säger: börja med viktväktarna och rör på dig, medan den andra hjärncellen säger: bli mer som Onslow. Sjunk ner, ät mer, softa genom livet. Vi får se vem som vinner. När det gäller dessa tårtor som yngsta dottern och hennes kompis bakat så vann hjärncell nr 2.

Men det var ju också för att vi firade Chokladbjörnen/Parvels 1:a årsdag! Hipp hurra för han fyller 1 år idag! Här med sin vackra farmor. Äpplet faller inte långt från päronträdet!

Åldersspannet på barnbarnen är inte så stort fast vi har nio barnbarn. Här en bild på äldsta, 5 år och yngsta 2 månader. Och fler är på väg...

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Akuten, Mormor, Bruten tå, Tårta

Intet nytt i dumburken

1976 var jag 20 år. Den tid då man var ute på dans och fest eller bara hängde med vänner. Men så plötsligt hände något som satte stopp för det. Macahan kom på TV! Då var det ju inte frågan om att spela in och gå ut ändå. Nej... hemma skulle man sitta för att få se Zeb Macahan stånka sig fram på sin nedsuttna kuse. Filmlånga avsnitt var det väl också vad jag minns.

Zeb - alias James Arness

Sån lyx som VHS med inspelning hade man ju inte. Så vännerna satt på sitt håll och glodde och vi på vårt.
Som tur var har även en serie ett slut. Eller hade det i alla fall på den tiden. Nu är jag inte lika säker. Det finns ju serier som bara går och går och aldrig kommer till dörren.
Men, vad hände då efter Macahan? Jo, en familj vid namn Ewing stiger in i rutan. Dallas kommer och låser in varenda människa åter igen! Den här gången var det ju ändå inte så illa eftersom det var timmesavsnitt så folk kunde "komma ut" när det tonat ner i rutan. Sådär vid 22-snåret.  (Det får väl ändå anses tidigt med dagens ungdomsmått mätt. Dom går ju oftast inte ut förrän tidigast 23)

J.R - alias Larry Hagman

Och nu ska eländet komma tillbaka på TV. Som om det inte var dåligt redan nu. Jag gillade aldrig Dallas. Jag har alltid haft svårt för intriger och elakheter så jag tittade sporadiskt. En annan sak jag inte gillar är folk som inte kan prata ordentligt. Det återkom till mig när dom nu har puffat för serien. Den där Bobby Ewing - han VISKAR! Hela tiden!! Även när han gormar så blir det som en väsning på något sätt. Usch!
Men dom kommer säkert att få sin publik och sen fortsätter det väl tills JR dör. Men det är inte heller säkert, för nu för tiden byts ju folk ut och så fortsätter det och fortsätter och fortsätter...

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Dallas, JR, Macahan, Zeb, TV

Kvinna på döhalvan söker...

Ja, jag ber om ursäkt, men nu har jag förstört statistiken igen eftersom jag åter är arbetslös. Men det är ju i och för sig inte mitt fel, för jag fick inte sparken, om ni nu tror det. Arbetsbrist heter det.
Så efter nästan två år, har jag återigen fått hälsa på mina vänner på arbetsförmedlingen. Eftersom dom hade flyttat till Eurostop Arlandastad sedan sist (upptäckte jag) så fick jag leta. Som en galning. Jag hittade nämligen skylten direkt vid en trappa/hiss. Den pekade åt vänster. När jag kom upp för trappan pekade skylten åt helt motsatt håll. Jag gick hit och jag gick dit och tillbaka till hit och sen tillbaka till dit och inte någon jävla stans fanns det någon AF.
Jag gick ner för trappen igen och kollade på skylten en gång till för jag tänkte att min hjärna fått något ticks som vanligt, men skylten satt på sin plats. Jag klev därför vidare i hallen och till slut... där i änden fann jag AF. För ovanlighetens skull fanns det inte en människa (= arbetssökande) i lokalen! Men inte så konstigt kanske när man sätter upp skyltar på fel ställe. Det är ju också en variant på att förändra statistiken.

En väldigt ung, optimistisk tjej tog emot mig på mitt första besök. Jodå, det här skulle nog gå bra. Fanns ju massor med jobb. Hon sa inte ett ljud om min ålder. Sen skickade hon en anmälan till min a-kassa och önskade mig lycka till.
Fyra dagar senare fick jag papper från nämnda a-kassa om vad jag skulle skicka in. Vad kommer då på posten ytterligare två dagar senare? Jo, ett brev från Arbetsförmedlingen (det första av många som komma skall). där det stod att dom har meddelat min a-kassa! Jag som tyckte att det räckte med att AF-tjejen gjorde det när jag var där. Dessutom var brevet skickat som eBrev från Posten. Det kommer alltså ett elektroniskt meddelande till Posten som sedan i sin tur skickar ut en vanligt gammaldags brev till mig! Varför då inte skicka det elektroniska meddelandet direkt till mig?

Det verkar som att jag genom min arbetslöshet genast sysselsatt flera personer. Det är ju i och för sig bra, men ändå. Jag skulle kunna ta anställning hos både AF, AK och FK för att fixa till deras blanketter. Eller är dessa krångliga papper något som man har tänkt ut med flit, för att vi ska ha något att göra?
Nåja, det lär nog bli måna höjningar på ögonbrynen framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om Arbetsförmedlingen, Arbetslös, Arbetssökande

Edwardson och Karlsson och dom

Sommaren är på nedan och jag har inte läst EN ENDA DECKARE!!! Vad är detta? Den här sommaren känns underligare än någon annan, men det kanske har att göra med köksrenoveringen. Och eftersom ni frågar..... nej, det är inte klart. Men snart. Det mesta är på plats men det är lite småpickel. Sånt där elände som så ofta aldrig blir klart. Sen ska ju Gubbe jobba också. Han har bara haft sexton dagars semester, för firman går under om inte han är där.
Golvet har blivit lika långrandigt som ett reklaminslag om blöjor. Två grå nyanser som faktiskt blev riktigt bra. Det var ju inte lätt att se från de små färgproverna vi hade.
Men hallå! Böcker var det ju. Jag började med en bok i våras som jag lånat. "Livet" av Keith Richards. Lite småtrevlig så där, men jag kunde inte bli riktigt klok på en sak. Hur kan han ha ett sånt jävlar-anamma-minne? Han berättar detaljerat om sig och om omgivningar från 40-50 år tillbaks trots den "dimma" han för det mesta har befunnit sig i. Jag minns väldigt lite från min ungdom. Särskilt detaljer. Man kanske skulle ha "tänt på" lite eller knaprat lite piller så minnet hängt sig kvar, eller? Nä, jag är skeptisk.
Därefter började jag faktiskt på en deckarbok. Eller thriller som det står på baksidan. Det är Roslund & Hellströms "Tre sekunder". Jag har läst två böcker förut av dom som jag fullkomligt älskar, men den här... ja, det är alldeles för seeeegt. Den kunde ha hetat Tre år. Jag kom nästan till hälften, men sen gav jag upp. Får se om jag tar tag i den igen. Jag vill ju ändå gärna veta hur det går för ingen kan få till slutet som dessa gossar.
Sen fick jag tag i en bok som Täppas skrivit: "Halli, hallå". Skojsig och småtrevlig läsning ända till slutet. Då kom han in i tonåren och det var bara knulla och knulla på varenda sida. Det måste ha varit en oerhört stark upplevelse för honom, för det är detaljerat och ihärdigt. Säkert kul för honom men jag ledsnade snart och som tur var tog boken slut.
I min desperation ryckte jag åt mig en pocket av Åke Edwardson i flykten på något ställe. Kollade inte ens på baksidan eftersom jag läst flera deckare av honom. Men... inte fan var det någon deckare! Nej det är en tragisk roman!!! Den kan i och för sig vara hur bra som helst, men det var ju inte den sorten jag var ute efter. 
Sen har jag läst Jonas Karlssons novellsamling "Spelreglerna" som är av blandad karaktär. Vissa väldigt bra, andra lite underliga. Jonas har jag ju avgudat som skådis sen han spelade julhunden i adventskalendern. Och han kan faktiskt få till det i skrift också.

Från det ena till det andra. Gubbe och jag gjorde Stockholm i två dagar (= vår semester). När man närmar sig middagstid blir man hungrig så...

...på Söders höjder hittade vi en krog där vi intog vår middag.
Efter en stund kommer det in en mager kille i jeans och huvtröja.
Huvan har han uppdragen över skallen och han svänger sig fram när han går, medan han... nynnar. Han sätter sig vid bordet intill oss och beställer in en öl.
Helt okej, han gör inget väsen av sig. Han sitter där och nynnar lite för sig själv (så lite underlig måste han ju vara...)
Efter ett tag kommer det fler folk, för det ska bli karaoke på haket. Några vänner till "huvan" kommer och sätter sig hos honom.
Strax därefter drar spektaklet igång och vem ska upp och sjunga? Jo, vår vän, "huvan"!
Nu jäklar, tänker jag. Nu blir det nog drag under galoscherna.
Kanske Led Zeppelin eller Iron Maiden.
Men... döm om min förvåning när killen börjar sjunga.... You raise me!

Ha, ha, där ser man vilka förutfattade meningar man kan ha. Han sjöng dessutom väldigt bra! Kul var det hur som helst. Ska nog ta mig dit igen tror jag.
Något som inte var så kul var vädret. En riktig regndag så det var full paraplyparad.

Nu har jag inte tid med er längre för nu ska jag i kojen och läsa....... vad det nu blir.

Bajsa i en kopp

Jag ser! Det var ett tag sedan. De glasögon jag haft i c:a 2,5 år har vinglat och lagats ett flertal gånger, men nu är det ajöss med dom. Jag valde Specsavers den här gången och det är verkligen inget jag ångrar. Snabbt gick det med undersökningen och den här gången blev det 3000 billigare mot förra gången! Plus att jag fick ett par extra glasögon. Det är ju inte klokt. Jag funderar på att gå till dom andra och dänga glasögonen i skallen på dom.

Men så får man inte göra så då gör jag inte det. Jag är glad för mina nya ögon och nu ser jag så bra ut. Jag blev så jäkla snygg, så nu kan jag knappt gå förbi spegeln utan att dåna. Här på bilden visar jag upp ett av paren för Skruttan, men hon har ju tydligen ingen smak, för hon ser ju helt förskräckt ut.
Nåja, jag ska nog vänja henne med mitt utseende, mina glasögon och min ironi så hon blir mer än nöjd. För att citera Baloo: "jag ska lära henne allt jag kan".
Ibland undrar jag hur det ska bli med dom här stackars barnen som ska behöva umgås med en sån underlig mormor. När vi var hos gammelmormor sistens så sa Pytte: "mormor, jag är bajsnödig". Då tittade jag på henne och sa: "oj då, vad ska vi då göra? Ska vi sätta dig här på bordet så du får bajsa i en kaffekopp". Men jag reste så klart på mig och tog med mig jänta till toan. På vägen in säger hon: "du bara skoja, va?"  Sen hade jag så tur (!?) att jag fick vara kvar på toan medan hon skulle kacka lite. Det får varken mamman eller pappan. Så nog är man utvald alltid! Under tiden diskuterade vi hur det skulle bli om man bajsade i en kaffekopp. Men det är en annan historia.

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Glasögon, Specsavers, Barnbarn, Ironi

Man är som en djurpark

Är det någon som är femtiplussare och tror på alla dessa anti-age-produkter? Hoppet är ju det sista som lämnar en.
De flesta tjejer som är med i annonserna har ju knappt ens blivit gamla nog att få acne. Än mindre rynkor och skrynklor. Men det kanske ska smetas på i åratal för att få någon effekt. Vad vet jag. Även om jag har köpt finburkar vid något tillfälle, så har dom inte haft någon effekt när dom bara stått där i skåpet. Jag glömmer så lätt och sen har dom surnat.
Likadant med såna där åtstramningskrämer. Det går säkert lika bra med äggvita. Smeta på och låt torka och sen sminka över. Kanske funkar det även med Plastic Padding.

Men jakten på skönhet är beständig. Eller åtminstone lindring av skavanker och fulheter. Frågan är vid vilken ålder man ska ge sig? Låta skäggvårtan växa och bli en gammal gumma.
För visst vill vi att det ska finnas små pliriga gummor i förkläde som kommer med nybakade bullar och kaffe och sju sorters kakor. När man stoppat i sig så man nästan spricker så trugar hon "ta en kaka till". Men dom kan vara på utdöende. Baka ska man ju inte göra, för vi måste ju tänka på vikten. Äta rätt och motionera precis hela tiden. Promenera minst en timme om dagen är ett måste för att över huvud taget överleva. Med andra ord kommer jag inte att leva så länge.
Men om man nu har pelikanhaka, gäddhäng, sälmidja, koben och ankfötter. Varför skulle man då vara slät som en barnrumpa i ansiktet? Man är ju mer som en djurpark. Oj, jag glömde fårpälsen jag har på huvudet. Men den har inte kommit med åldern, den har nog mer slätats ut till en småkrusig golvmopp under åren.
Men jag är snäll i alla fall. Och det händer att jag bakar bullar. Dock inte i förkläde.

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Skönhet, Anti-age, Pelikanhaka, Gäddhäng

Hjälp mig dr House!

Jag kom att tänka på dr House. Har inte sett honom på ett tag och tänkte att det kanske fanns något på någon play-kanal. Men icke. När jag sökte på nätet så kom jag in på TV4 och där fanns det en uppsjö av säsonger och en drös av avsnitt. Men när man klickar på länkarna så kommer det bara upp information om vad varje avsnitt handlar om.
Hur kul är det på en skala? Jag har ingen som helst nytta av att läsa om vad avsnitten handlar om. Det vet jag ju redan.  

Sjuk person kommer in på avdelningen. Ingen vet vad som är fel. House vet. Tror han. Sen har han fel. Sen vet han igen. Men har fel på nytt. Men så plötsligt kommer han på hur det hänger ihop och patienten blir mirakulöst frisk. Det kan vara allt från nageltrång till att få avföring genom näsan.

Allt kan hända. Men... det är inte det som är grejen. Grejen är House! Självaste Hugh Laurie! Han är helt enkelt lysande med sin elaka, självgoda framtoning. För att inte tala om honom som prinsen av Wales i Black Adder eller Bertie Wooster i Woodhouse. Jag bara dånar! Han är ju författare och musiker också. Nåväl, tillbaka till dr House. Det är en sån doktor jag vill ha. Var gärna oförskämd, men säg vad som är fel!
Eftersom jag fortfarande har tryck över bröstet sen lunginflammationen, så skulle jag gärna vilja veta vad det är. Det senaste var att kolla om det inte satt i strupen/magen så igår gjorde jag gastroskopi. Fy för den ledeste fan, säger jag bara. Det måste ju ha uppfunnits av dr Mengele under 2:a världskriget. Jag har sällan varit så nervös och det var värre än jag väntat. Detta för att jag kräks bara jag stoppar in ett finger i munnen för att känna på en tand. Så... jag kräktes, dräglade och rapade oavbrutet under hela proceduren samt att jag knappt kunde andas. Och resultatet visade... INTENTING! Det såg så fint ut så. Tackar! Aldrig mer säger jag. Ska dom in dit igen får dom ta andra vägen, även om den är lång.  

Men man ska väl vara glad att man har ett fint inre för det är faktiskt insidan som räknas!!

Men nu vet jag inte vad jag ska hitta på nästa gång. För när jag går till min läkare så säger hon numera: "vad ska vi göra idag?" Jag tror att jag ska dra till med en skiktröntgen tror jag. (Skikt alltså, inte skit!) Kan det vara möjligt att man kan kosta på mig det? Hon kanske säger att det är psykosomatiskt. Eller så säger hon kanske "ta två alvedon och ring mig imorgon".

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Dr House, Gastroskopi, Dr Mengele, Insidan