Smälthjärna

Undrar om jag har vårdepression. Inte för att jag känner mig deprimerad, men jag känner mig nollställd. Mer än vanligt. Det kan vara blodtrycket också, men inte vill jag besvära vården med det i denna pandemi. Det får vara. Som modern alltid sa: "antingen går det över, eller så blir det värre". 

Det är något som går i släkten. Att inte gärna gå till läkare alltså. Några hypokondriker är vi verkligen inte. Och det spelar ingen roll vilken åkomma jag har haft - mina värden är alltid så fantastiska! Och då kan man inte vara sjuk. Fast nu var det ju typ eoner av tid sen jag kollade mig. Jag kanske har både covid och alzheimer. Mest troligt det senare.

Är ni inne på Pinterest nån gång. Jag är det ibland när jag behöver inspo. Som t.ex. när jag söker något symönster av enklare slag. Där finns minsann allt. Och innan man vet ordet av har det gått två timmar och man sitter och kollar på hur man bygger en lampa av kottar eller gör kalsonger av gem.

Det är nästan så jag skulle behöva syrgas när jag väl sliter mig därifrån. 
Eftersom jag sen fått så många intryck samtidigt, så minns jag naturligtvis inte något! Hjärnan är som en urvriden svamp. För jag kan liksom inte bara titta på saker och tänka: "den var fin, det var en bra idé..." utan jag börjar tänka på att GÖRA det jag ser, HUR jag ska göra det jag ser och VAD jag ska skaffa för att göra det jag ser. 

Kottar är i och för sig inte svårt att hitta. Men vill man ha en kottlampa?

Egennotering: Kolla inte på Pinterest eller annan göraframkallande sida. 
(Fast just det där med att återvinna och åtaranvända är ju så kul!)

Just nu är det blå himmel utanför och djur på parad. Först såg jag en ormvråk som slog sig ner i ett träd en bit bort. Konstigt nog satt den kvar när jag hämtat kameran. 

Genom fönstret en bit bort alltså. Den tittade åt mitt håll, vände upp rumpan och släppte en stor blötskit. Sen flög den. Efter detta kom en stor och fluffig räv (som jag inte hann fota) och ett rådjur. Livet på landet!

Läs även andra bloggares åsikter om Smälthjärna, Ormvråk

Fantomen och grammofonen

När jag var barn bodde vi på bondvischan. Vi hade mat- fisk- drickabil som kom emellanåt. Men vi hade också Bokbussen. Jag kan fortfarande känna den där känslan av att gå in där och känna doften av böcker och välja något för utlåning.

Vi var rätt svältfödda på böcker hemma. De böcker som fanns var ärvda eller billiga pocketar. Det var farsan som stod för böckerna för det mesta. Och det var riktigt bildande böcker som Ed McBain och Alistair MacLean m.fl. Sen fanns det några vilda västern-böcker också. Hårdkokta grabbar - det var farsans favoriter.

Den vandrande våldnaden

Han köpte även serietidningar (!) såsom Fantomen och Seriemagasinet. Han sa säkert i affären att det var till oss barn (som om någon där skulle ha vågat säga något till honom!?) men det var han som läste dom. Mest.
Tro för den delen inte att han var mindre vetande. Det han inte visste det fanns inte! Han rättade alla på TV som sa fel. Själv ärvde jag min mammas huvud. Vi kan/kunde lite av varje men ändå inte ett skvatt.

Mamma då? Jo, hon hade en diktbok. Och något gammalt bokband med bl.a. Sven Stolpe. Sen blev det väl någon veckotidning ibland när det fanns någon krona över. Jag läste det mesta jag hittade. Bara för att det inte fanns så mycket annat. Ett uppslagsverk från anno jössenamn fanns också. Ett sånt där där man kan se hur olika folkslag kan se ut bland annat.

Klart man läste. Det fanns ju inte mycket annat att göra. Det eller lyssna på radio eller grammofon. Grammofonen tror jag kom från min ena halvsyster. En präktig möbel med något så lyxigt som en matare. När en skiva var spelad så ramlade nästa ner. Repiga vinylskivor var mer regel än undantag. 

Radiogrammofon - lyx år 50-tal

Men vi lyssnade och njöt. Det kom med skivor som exempelvis Ella Fitzgerald och Martin Ljung! När jag vid 11 års ålder, vid jul, fick Sven Hedlund sings Elvis var lyckan total. Men det är en annan historia.

Gammalt djungelordspråk: "Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man". Ja! Det är ju fredag!

Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.

Läs även andra bloggares åsikter om Fantomen, Radiogrammofon

Jag - en klantverkare

 Igår lekte jag snickare. Eller rättare sagt: jag försökte såga, skruva och borra. För ett bra tag sen rev jag ner allt inne i hönshuset för jag tyckte att det skulle bli bättre att vända på pinnar och reden. Ja, jag möblerar inte bara om inne i huset! 

Så, då skulle det ju sättas upp igen då och jag tänkte att jag försöker själv. Jag kan tala om att för det första så var det inte ens lätt att ta bort det som skruvat var, eftersom Herr T är snickare. Så när jag då ska ta bort skruvarna så är det ju inte bara en sorts skruv. Nej då, det är typ 3-4 olika. Vilket kräver olika bitsar. Det här är verkligen inte mitt område även om jag fått lära mig ett och annat om skruv. (Vilket jag märkligt nog glömmer rätt fort eftersom jag föredrar spik. Vilket jag inte vet så mycket om heller). Så här kan skruvarna se ut t.ex. Dom heter olika också. Men jag kallar alla för skruv.

Herr T själv har ju fickorna fulla av bitsar och skruvar samt en del verktyg. Det är märkligt att byxorna hänger uppe! Själv måste jag ju leta mig fram. Springer fram och tillbaka mellan hönshus och garage som en galen råtta. Flåsande och muttrande.

Jag har även fått lära mig att inte skruva innan jag förborrat för att det inte ska spricka. Och då ska man ha rätt borrjävel också (suck och spring igen)

Eftersom jag inte orkar byta bits mot borr, borr mot bits varefter så har jag två maskiner. Såna finns det gott om. De är lika gamla och trötta som jag. Gammalt utrangerat skit skulle man kunna säga. Så... det tar inte lång stund innan batteriet lagt av på den ena borrmaskinen. 

Glad i hågen (hrmmmff) går man då in i garaget och tänker att på den hyllan där alla laddarna finns, där finns det säkert ett batteri. Det finns två. Men passar dom? Nej! 

Sen ska vi inte tala om det där med att såga. Jag brukar fråga Herr T hur han kan vara snickare som skär limpskivor så snett. Men plank och brädor - det kan han! Jag däremot ska vara glad om jag kommer igång att såga utan kapa fingrarna. Och det blir snett VARENDA GÅNG! Men skit samma. Det är ett hönshus. 
Om ni undrar varför jag inte överlåter sånt här till folk som kan så är det för att Herr T ju bygger på badrummet och jag vill inte störa. Han har så det räcker.

Hur det gick till vet jag knappt, men det blev klart i alla fall. Jag snickrade (skruvade) även ihop några nya stegar till fjäderfäna. Vad dom nu ska med det till. Dom flyger ju som kråkor och rymmer hela tiden.

Obs! det man ser rakt fram på väggen är inte en målning av Picasso. Det är hönsskit!

Läs även andra bloggares åsikter om hönshus, snickra,

Missbruk, keyboard och befruktningsorgan

Kred: Leslie Moak Murray

Hej, jag heter Berit och jag är en missbrukare. Av sömnad. Sådär. Nu har jag sagt det. Ni tror jag skojar? Nej, för när jag inte har fifflat runt lite i mitt syrum på ett tag, då får jag tydlig abstinens. Börjar trumma med fingrarna, skakar med benen och tröstäter. 

Så nu har jag kommit på varför jag går upp i vikt också. Då frågar man sig ( jag mig) varför jag inte bara syr hela tiden. Men det beror oftast på att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska skapa. Eller att jag inte hittar mönster eller - ve och fasa - inte har något material! 

I mitt syrum är jag lycklig. I mitt syrum är jag också vansinnigt förbannad. När det inte blir som jag vill. Mitt blodtryck kan höjas med flera.... decibel. Eller vad det heter. Måste jag sen lämna rummet mitt i ett skapande för att Mister kommer hem och är hungrig, då når blodtrycket alla övre gränsvärden.
Men jag är en vänlig själ. Jag slår inte min man. Jag bara morrar lite i ena mungipan medan jag lagar ihop en Cour de filét Provencale. (Eller en burk fiskbullar).

Nu har jag fått en annan idé i huvudet. Jag vill lära mig spela piano (keyboard). Det har jag velat i många år men eftersom jag hela halva mitt liv tänkt att jag inte kan, så har det inte blivit något av. 
Jag i ett nötskal: ”jag vill och har alltid velat”. Velar gör jag tio av mina vakna timmar. Bestäm dig människa! Snart är du död. Då får du bara spela harpa. Men om man hamnar en trappa ner så vet jag inte om det finns några instrument. Förmodligen är det Trio med Bumba som spelar ”man ska leva (!) för varandra” på repeat 24/7. Kan också vara... (Oh min skapare, låt det inte vara sant!) Carola som sjunger Eeeeevigheeeet.

Just det! Nu kom jag på att jag skulle dryfta det här med ståuppare. Tittade igår på några på Netflix? Jag gillar standup. Och jag är absolut inte moralisk av mig. Jag kan själv vräka ur mig både det ena och det andra, men..... måste man prata om sitt könsorgan/sexliv HELA TIDEN? Om det vore roligt så: ja. Men det blir bara tröttsamt. Är det meningen att det ska chocka? Eller har man missupfattat det hela med ”stå upp” och tror att det har med befruktningsorganet att göra? Det viftas lite väl mycket med den ”enögda bacillspridaren”. Jag gillar dom som kan få till roliga sexskämt utan att ge en luktförnimmelse av gubbgren.

Här kommer en av mina favoriter som sällan/aldrig talar om sitt kalsonginnehåll. Älskade Ankan!

Läs även andra bloggares åsikter om befruktningsorgan, standup, Ankan