Fantomen och grammofonen

När jag var barn bodde vi på bondvischan. Vi hade mat- fisk- drickabil som kom emellanåt. Men vi hade också Bokbussen. Jag kan fortfarande känna den där känslan av att gå in där och känna doften av böcker och välja något för utlåning.

Vi var rätt svältfödda på böcker hemma. De böcker som fanns var ärvda eller billiga pocketar. Det var farsan som stod för böckerna för det mesta. Och det var riktigt bildande böcker som Ed McBain och Alistair MacLean m.fl. Sen fanns det några vilda västern-böcker också. Hårdkokta grabbar - det var farsans favoriter.

Den vandrande våldnaden

Han köpte även serietidningar (!) såsom Fantomen och Seriemagasinet. Han sa säkert i affären att det var till oss barn (som om någon där skulle ha vågat säga något till honom!?) men det var han som läste dom. Mest.
Tro för den delen inte att han var mindre vetande. Det han inte visste det fanns inte! Han rättade alla på TV som sa fel. Själv ärvde jag min mammas huvud. Vi kan/kunde lite av varje men ändå inte ett skvatt.

Mamma då? Jo, hon hade en diktbok. Och något gammalt bokband med bl.a. Sven Stolpe. Sen blev det väl någon veckotidning ibland när det fanns någon krona över. Jag läste det mesta jag hittade. Bara för att det inte fanns så mycket annat. Ett uppslagsverk från anno jössenamn fanns också. Ett sånt där där man kan se hur olika folkslag kan se ut bland annat.

Klart man läste. Det fanns ju inte mycket annat att göra. Det eller lyssna på radio eller grammofon. Grammofonen tror jag kom från min ena halvsyster. En präktig möbel med något så lyxigt som en matare. När en skiva var spelad så ramlade nästa ner. Repiga vinylskivor var mer regel än undantag. 

Radiogrammofon - lyx år 50-tal

Men vi lyssnade och njöt. Det kom med skivor som exempelvis Ella Fitzgerald och Martin Ljung! När jag vid 11 års ålder, vid jul, fick Sven Hedlund sings Elvis var lyckan total. Men det är en annan historia.

Gammalt djungelordspråk: "Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man". Ja! Det är ju fredag!

Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.

Läs även andra bloggares åsikter om Fantomen, Radiogrammofon

Anno dazumal och akutbesök

I min sjukstuga tar jag mig för att kolla igenom gamla släktbilder. Framför allt fascineras  jag av klädstilen. Och i synnerhet av hattarna! På nästan alla bilder bärs det hatt.
Se här bara på dessa stiligt klädda personer. Jag tror att det är min farmor (Elsa Bengtsson f. Lind) längst till vänster och en faster längst fram men jag är långt ifrån säker. Men kolla så dom sitter där på berget i sina finkläder, klackskor och hatt! Man kan undra om det bara är arrangerat för fotografen, men några tittar ju åt ett annat håll. Kanske är dom bara på söndagspromenad och har slagit sig ner en stund i solen.

Här är en bild på min ingifta farbror G. Horn. Bilskollärare var han minsann och gengasbil var det som användes. En mycket sympatisk herre vill jag minnas.

Denna stiliga herre som ser ut som en korsning mellan Oliver Hardy och Hitler är min farfar Sten Bentsson. En halvalkoholiserad humorist som jag aldrig fick nöjet att träffa. I unga dar jobbade han som rallare.

Men han kunde vara stilig också. Kolla här! Med fiolen i högsta hugg sträcker han upp sig på fotot. Jojomensan, han kunde spela fiol. Min faster ärvde gåvan och blev dragspelare. Farsan däremot visslade mest. Men det där visslandet kunde ta kål på oss andra i familjen. Det var liksom bara visselljud utan melodi. Man tycker ju att han åtminstone kunde ha visslat "helan går" för den tyckte han om. Helan alltså! Det arvet slog igenom.

Här kliver vi tillbaka ett steg. Min farmors mor (Hanna Lind) poserar längst till vänster. Det finns några bilder på henne och de där mungiporna och ögonvecken är gjutna i betong. Muntergöken till höger och hennes lika väna make framför heter Blid i efternamn. Är inte det ironi så säg. Kan vara så att fru Blid är Farmorsmors syster. Muntra fruarna.

Här har vi lilla mig tillsammans med mamma på ett av de få bilder som finns från barndomen. Jag lovar att papiljotter inte var något som behövdes hemma hos oss!

Här har jag hunnit bli nio år och här ser jag ovanligt slät ut i frisyren. Men det tog åratal innan jag kunde förlika mig med mitt krull/lock/krusiga hår.

Ja, det var bilder från förr det. Nu ska jag berätta om mina dagar i influensans grepp. Jag fick tokont i huvudet i fredags. Jag är ju en van huvudvärkare, men det här var outhärdligt och gjorde att jag domnade i halva huvudet. Jag lovar att tanken att skära av mig huvudet var tilltalande. Det var bara att åka till akuten. Där skulle det testas hit och dit ifall det var hjärnhinneinflammation, vilket det inte var. Så... jag fick morfinpiller och naproxen. När värken lagt sig var det bara att åka hem utan något konstaterat fel.

Dagen efter hade jag inte ont på hela dagen. Inte förrän klockan slog midnatt. Då slog även huvudvärkshelvetet till igen. Men då hade jag ju blivit anmodad att ta tre naproxen. Men se det hjälpte inte ett minsta dugg! Efter en timme var jag desperat och ringde jag sjukvårdsupplysningen för att höra om jag kunde ta hela asken, men det fick jag inte. Hon anmodade mig att åka in igen.

Nu är ju jag så jävla hänsynsfull, så jag hade inte hjärta att väcka Gubbe som bara sovit några få timmar natten innan efter akutbesöket. Så jag grät, duschade varmt och gick runt i huset och höll mig om huvudet och la mig därefter på het riskudde. Efter drygt fyra timmar släppte det.

Jag önskade att jag hade kunnat göra som på bilden och ställa ut huvudet på altanen eller nåt. Men det är ju lite svårt att se utan huvud också. Hur som helst ringde jag till naprapaten dagen efter. Men hon ville inte ta emot mig utan att någon läkare hade kollat/röntgat först. Jag ringde läkare, men dom hade ingen tid förrän fem dagar senare. Hon hänvisade till akuten. Men där hade jag ju varit och dom gjorde ju ingenting. Moment 22.

Men nu har jag haft oont i två dagar och en natt så jag ser tiden an. Aldrig i livet att jag åker till läkare när jag inte har akut ont. Det är knappt att jag åker in när jag har det.
Men jag vet vad en av orsakerna är. Det är den här:

Min utslitna nacke tolererar inte stickning. Det är rena fördärvet. Det är den där trapeziusmuskeln som packat ihop och nu har jag inte skött om den på länge. Därför blev den förmodligen totalt utmattad av inflensan.
Kära muskel. Jag lovar att jag ska ta hand om dig bara jag blir frisk!

Läs även andra bloggares åsikter om Gengas, Hattar, Släkt, Sjukvård, Huvudvärk

Beskow och anoraken

Mitt emot min ena dotter bor en äldre herre. Varje vår ser jag honom gå med en ogräshacka för att hacka bort den sista isen intill muren. Det förefaller vara en onödig syssla med tanke på att isen inte är i vägen vare sig för folk eller bilar och att med tiden smälter det. Men när han går där och hackar påminner han mig om Gumman Tö. Den gumman fanns med i de gamla böckerna "Vill du läsa" och är skriven av Elsa Beskow.

Olles skidfärd heter sagan och jag har ingen aning om varför just den sagan finns kvar i mitt minne. Men jag har alltid älskat Elsa Beskows bilder. Här blir Gumman Tö bortschasad av kung Vinter. Det kanske är därför jag minns sagan. För att den där gubben jagade bort Gumman Tö så det inte blev vår. Jag gillade nog inte vinter särskilt mycket ens när jag var liten. Efter att Gumman Tö till slut får göra sitt jobb kommer Fröken Vår. Hon blir inte jagad!

Tro nu inte att jag kan det här utantill. Jag har boken i min ägo. Den är ju helt fantastisk. Särskilt i början med: "Mor! mor! O, mor! Orm!" Och far han ror och är rar. Bara så ni vet.

Men som sagt; bilderna är fantastiska!  Jag har en fundering på att köpa på mig Beskow-muggar. Dom är så fina! Här har vi Lilla Videung som sover sött.


Apropå förr så hittade jag bilden nedan i tidningen Retro. Var det bättre förr? Jag har så dåligt minne vad gäller min barndom. Men nog minns jag elastabyxorna. Med hälla under foten. Under hade man kalasbyxor. Dåtidens pantalonger kan man säga.

Ylletröja och anorak var det som gällde vintertid. Konstigt att man inte frös ihjäl. Den här rymddräkten från -63 blev nog ingen hit. Men pjäxorna känns igen. Jag har funderat på om man över huvud taget hade något annat än pjäxor på den tiden. Vintertid alltså.

Anoraken man hade var nog mer i stil med den här till höger. Även denna bild från tidningen Retro.
Vad jag minns så var det aldrig några pigga färger utan grå/mörkgrön/brun. Kan ju ha att göra med att jag fick ärva kläder av min äldre bror.


Jag minns även en hemsk kjol i plisserad rödrutig ylle. Förmodligen ärvd av någon släkting. Inte så konstigt att jag har dåligt minne. Jag har förmodligen förträngt det mesta. Men pjäxorna minns man. Med blöta raggrockor som sedan hängde på tork över vedspisen. Lukten av blöt ylle när snöklumparna smälte och droppade ner. För att inte tala om dessa blåfrusna fötter och händer. Och doften av Nivea.

Det var allt från Retrohörnan.

Läs även andra bloggares åsikter om Elsa Beskow, Retro, Elastabyxor, Anorak, Pjäxor

Idealalmanackan 1936

Jag har i min ägo denna Husmoderns köksalmanack från 1936. För året omdöpt till idealalmanackan eftersom man på köpet fått med "kungamat under 100 år".

Det är en riktigt genomtänkt kokbok detta, för den har två spalter på varje sida. En för det finare köket och en för det enklare köket. Tänk så praktiskt. Ifall man är en sån som vanligtvis har ett enkelt kök, så kan man kanske vid något tillfälle kasta ett getöga åt vänster och frossa sta i något lite lyxigare. Eller om man nu är lagd åt det andra hållet, så kan man prova på att leva det lite enklare livet någon dag och se hur det är.

Jag vet inte om ni kan läsa texten, men på den "enklare sidan" står som lunchförslag: FLOTTBRÖD. Jag har aldrig hört talas om detta. Inte ens från min mor som kunde berätta om de mest underliga maträtter i den fattiga barndomen som statarunge.
Till detta flottbröd ska det vara mesostsås, uppskuret med potatis. Låter mer än underligt. Nåväl, flottbröd tillreds på detta vis:

Grovt hårt spisbröd, brytes i stora bitar som lägges i en kastrull. Kallt fett fläskspad hälles över och brödet får sakta koka tills det blir mjukt, men det får ej mosas sönder. 

Till detta ska det då serveras mesostsås:

Mjölksås tillreds av smör, mjöl och mjölk. Smaksätt med salt och peppar , tillsätt riven mesost efter smak.

Det där med potatisen framgår inte riktigt. Ja, vad ska man säga. Kanske är skitgott, vad vet jag? Däremot "kaffebröd med mandeldeg" lät ju riktigt mumsigt. Men det där flottbrödet kanske är något i stil med paltbröd. Och det har man fått sin beskärda del av i sitt liv, för det gillade farsan.

Nu begriper jag ju att det är lite finare på den vänstra sidan, men det vet i sjutton om jag själv inte skulle provat flottbrödet för att slippa njuren. Njure är minsann inte gott! Det har jag provat vid ett par tillfällen och det var lika ogott varje gång. Men det serveras ju stek till också, gubevars!

Sen kommer då ett helsidesuppslag i boken om denna nyhet; en kräm minsann, vid namn Nektol. Den tar bort dubbelhaka, fettvalkar o.dyl.

Citat ur texten: "Man behöver endast insmörja det hullrika partiet före sänggåendet, varvid crémen under natten verkar utan minsta obehag". Fungerar även på tjocka vrister!
Den mirakelkrämen finns tyvärr inte längre. Ska vi gissa att det var både arsenik, bly och lut i den? Sånt har vi ju inte nu för tiden. Eller hur var det nu med nervgifter som folk sprutar in både här och där...

Läs även andra bloggares åsikter om Köksalmanacka, idealalmanacka, 1936, Husmodern, Recept, Matförslag

Koartation

Äsch, vi tar en till. Under rubriken NYTT SAMHÄLLE - NYA KVINNOPROBLEM finns bland annat denna lilla bild. Kvinnan på bilden lider av koartation. Notera cigaretten i handen.

Jag googlade på koartation - det tycks inte finnas längre.

Att vara med

Återigen måste jag göra ett litet inlägg från de fantastiska böckerna jag har i min ägo. Det är tre stycken stora böcker med titeln "för oss kvinnor" från 1959. Denna gång har jag valt ut ett par bilder som visar en husmor i arbete och vila. Visst är bilderna fina men det är just texterna som är pricken över i, om man säger så.

Vid sidan om, under rubriken ATT VARA MED, står det att läsa: "Att vara husmor är ett fint och betydelsefullt jobb, men det får inte begränsa sig till försök med nya marecept, tvättmetoder och klädsömnad. Då blir hon vad så många män blir; fackidiot - och dem ska vi be alla makter bevara oss ifrån. Fackidioti är den breda vägen bort från mänskliga sammanhang och den ska vi akta oss för att beträda. Den leder säkrare än något annat till utarmning och bottenlös ensamhet". Det är ord och inga visor det.