måndag 9 december 2019

Garn, Harry, Antibiotika och galleri

Ibland stickar jag.
Ibland virkar jag.
Ibland repar jag upp.
Det här flerfärgade garnet stickade jag först en hel baksida till en eventuell tröja. Sen räckte inte garnet så långt och jag hittade inget mer. Då repade jag upp.
Sen började jag virka på en stor trekantig sjal (bilden) men när den var nästan färdig så tyckte jag den blev för tjock. Då repade jag upp.
Nu stickar jag en ny smal sjal...
det här viset blir inte garnkostnaden så stor. Jag köper ju garn på måfå och det blir vad det blir. Ibland blir det ingenting. Men jag håller händerna sysselsatta i alla fall.

I lördags var det kalas för dotter J och Marsipanrosen som blivit 11 år. Hon (och övriga familjemedlemmar) har helt snöat in på Harry Potter. Så flickebarnet fick en tröja med HP-tryck av mig och vi bjöds på HP-tårta. Detta är tydligen en kopia av en tårta som Harry får på 11-årsdagen av Hagrid.
Jag har sett två filmer och läst inga Harry Potter-böcker. Det är så många konstiga namn och jag kommer ihåg typ två. Barnen i familjen kan alla! Jag är imponerad.
Tårtan var fantastiskt god!
För övrigt - när jag inte äter tårta - äter jag antibiotika. Jag har ännu en gång förärats en fästing. På hakan! Den var mikroliten men nog fan fick jag en infektion. Det var två månader sen sist. Funderar på att droppa mig med Frontline.

Härom veckan var jag till ett helvetes stort köpcentrum. Fast det heter visst galleria. Jag skulle köpa tyg och tygaffärer växer inte på träd. Så jag köpte mitt tyg och sen skulle vi äta. Alltså alla dessa konstiga matställen som finns. Det är Asian och Bali och Tapas och Chilli med konstiga menyer. Och naturligtvis Max, Burger och McD. Vi tryckte i oss en hamburgare. Det går ju fort.
Det vanliga när man äter mat är ju att man efteråt säger: "det var gott". När jag ätit hamburgare säger jag alltid: "usch!"
Sen skulle vi köpa julklappar. Vi gick och vi gick och vi gick fel och vi gick. Vi hittade ingenting! Ja, alltså vi hittade en leksaksaffär, men inget som vi ville köpa.
Vi åkte hem efter två timmar med en kasse. I den var det tyg. Jag har inte hämtat mig än.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 3 december 2019

Fundringar

Meningen med livet? Därom tvista de lärde.
Och visst, nu när man har passerat över hälften med råge så kan man ju undra ibland. För det där med mening; ibland är det ju inte ens mening att barn blir till. Graviditeten slår till så där bara som en överraskning. Varken jag eller mina syskon var planerade. Vi bara blev. Fast då var det väl mer frågan om "meningen med livet" för min mammas räkning.
Jag däremot planerade minsann mina barn. Jajjamen! Ordningsmänniska som jag är. Det gick ju sådär. För jag hade planerat vårbarn men det dröjde till slutet november innan första ville visa sig. Nr två var lite snabbare och kom i augusti. Som om det spelar någon roll!? Dom blev fina som tusan i alla fall och är det fortfarande!
i mitt fall är väl detta meningen med mitt liv. Särskilt som jag förärats även fyra barnbarn. Dessa fyra som kramar och håller mig fast när jag ska gå och säger: "nej, mormor, du ska stanna!". Då känner man sig älskad.

Jag har hamnat bra i livet även om jag liksom alla andra haft stora sorger och misslyckanden. Min barndom var väldigt fattig vilket förmodligen format mig. Alltså fattig som i utedass, vedspis och sex personer i en trång tvåa.
Att kämpa för att "bli något" har aldrig legat för mig. Jag har aldrig haft något läshuvud. Jag är självlärd på det mesta. Jag kan skapa men jag kan inte sälja. Jag skänker hellre bort saker. Jag är inte ens bra på att köpa.
Jag är en anpassningsbar människa. Det kanske följer med när man har en sån uppväxt och när man är en sån pessimist som jag är. Det blir sällan så illa som jag tänkt. Om det skulle bli det, så är jag förberedd. Men jag är också en positiv människa. Positiv pessimist.

inte har jag en blekaste aning om vad som är meningen, men man får göra det bästa av det. Man ska nog inte grubbla för mycket. Det räcker bra med att bara vara människa, men helst en BRA sådan. Men ni vet väl att... "alla kan ju inte älska alla här i världen.."
Läs även andra bloggares åsikter om

tisdag 26 november 2019

En sån där vanlig novemberdag

Historien om en vanlig bonnförkylnings vandring:
Det började så smått med tungt huvud *check*
gick över till bihålorna *check*
vandrade över till höger öra *check* pendlade mellan dessa två ett tag.
Vandrade sen vidare in i höger halsmandel *check*
dök ner och gav hosta *check*
och har nu börjat passera ut åt vänster för att (förhoppningsvis) försvinna. Och då blir jag återigen Supermormor!

Förkylningen kan ha att göra med att jag träffade lillebror. När vi ses (sällan) så är alltid någon sjuk eller på väg att bli det. Men vi var ju tvungna att åka dit en sväng nu när
Lillen fyllt 60 år!
Man kan ju tänka sig att han kunde kallas ”yngre” istället för ”lille” för så liten är han ju inte. Men det hänger i sånt där. Likaväl som smeknamnet Putte, som fadern gav honom. Det har jag kämpat med de senaste tio åren för att sluta använda. Han har ju ett riktigt namn. Men för det mesta säger vi ”hörrö” till varann.

Nu när jag blivit frisk (peppar, peppar!!) så ska det fixas en del. Syrummet väntar. Golven som ingen brytt sig om på ett tag ska städas. Alltså den där katten! Jag funderar på att ha timer på kattluckan så han bara kan passera ett par gånger per dag. Små tassar har han men som han kan samla och sprida skit!

Vi har även lyckats få upp lite ljus i trädgården. Grannarna började för länge sen. Det här med jul och advent kommer tidigare och tidigare för varje år. Snart hör vi väl Jingle Bells så fort semestrarna är över. Jag lider med alla butiksanställda som ska få höra julmusik nu fram till nyår.
Men ljusen gillar jag. För jag avskyr mörkret!
Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 14 november 2019

Rädda min trädgård

Ute är det gråväder. Men ängarna är gröna. Och granarna. Jag tycker det är helt ok. Vinter är inte min melodi. Och jag längtar intensivt till våren. För... jag har så mycket att göra!

Vi (mest herr T) gjorde ju om i trädgården och flyttade staket samt odlingslådor. Vi började att flytta det mesta till gaveln av huset (söderläge). Inte så stor plats men det räcker. Dessutom har jag börjat städa upp på baksidan av huset. Där har ingen kärlek slösats de senaste åren.
Förr hade vi en uteplats där vi satt i morgonsolen. Och även när det blev för varmt på framsidan. Sen har träd vuxit upp och veranda har byggts på framsidan så då har vi bara suttit där. Morgonsolen har också försvunnit nästan helt då granarna har växt upp bakom huset.
Vi har många sittplatser ska ni veta - som vi inte använder! Men dom ska finnas där. Ifall vi vill sitta.

Men nu ska det alltså fixas till på baksidan igen! Jag har städat av berget och rensat bland stenarna. Jag har också planterat en del krypväxter där som jag hoppas ska ta sig. Men nu är det stiltje och jag vill bara att det ska bli vår.
Under tiden har jag snöat in på en serie. Garden rescue med Charlie Dimmock och bröderna David och Harry Rich. De första avsnitten såg jag på TV4 men dom räckte inte så långt. Så nu har jag nog sett alla avsnitt på youtube.
Det är så roligt att se hur dom får till alla trädgårdar. Nu är det ju mest fråga om avlånga utrymmen med höga plank runt om (typiskt engelskt?) men det är ändå kul att se idéerna. Och så är dom så trevliga att se och lyssna på.
Klicka på bilden så kommer ni till youtubeserien
Och jag ska ju inte ha något fancy, utan vill bara få tips.
Herr T ser oroligt på mig och tänker att han ska få jobba utav helvete när våren kommer. Så, ja, det är bäst att du vilar nu lille Gubbe!
Fast han har ju faktiskt gjort det mesta redan. Det ska ju liksom inte byggas något. Bara lite. Ett litet, litet växthus. Men dom finns färdiga. Bara (!) att ställa på plats. Och så ett litet, litet tak på baksidan. Och, just det, en liten, liten spaljé också. Till kaprifolen jag satte i höst. Och så ska några granar sågas ner. Piece of kaka, eller hur?

Jag tvivlar på att jag fått sån inspiration till trädgårdsarbete om inte det vore för våra grannar. Där odlas det och byggs så det står härliga till. Sånt kan smitta av sig.
Men det är just nu jag är inne i trädgårdsbubblan. Nästa år kanske jag börjar med... ukulele. Eller  bridge, men då måste man ju umgås med folk.

måndag 11 november 2019

Bara en katt

Frazze vår älskade katt, finns inte mer.
År 2002, efter att vi förlorat vår tredje hankatt så bestämde vi oss för att det fick räcka med vår Julia som vi hade då. Men så hade en arbetskamrat två kattungar hemma som han tyckte vi skulle kolla på.
mötte vi Frazze för första gången. Inte kunde jag motstå honom! På vägen hem satt han i en korg och tittade ut genom bilfönstret.
Mellan Julia och Frazze uppstod aldrig någon kärlek. Bara ett accepterande. Julia som hade älskat sina tre föregångare ville inte ha någon nära relation med Frazze. Men så här i efterhand undrar jag om det inte var Frazze som inte ville ha någon annan i sitt liv.

Redan från start övertog Frazze platsen i köksfönstret. Den favoritplatsen behöll han hela sitt liv. Där kunde han sitta och titta ut på fåglarna.
Frazze älskade att gå med oss på skogspromenader.
Han var stor och fluffig med tigermage (och inte tjock som en del sa) men ändå kunde förse sig med både sorkar och vatten. Han gick precis som ett lejon.
Och på bara några sekunder kunde han ta sig högst upp i päronträdet.
När Julia dog kom det två nya herrar till oss. Gösta (mitten) och Gusten. Gösta är med oss än och fyller snart 14 år. Gusten fick cancer för 5 år sedan. Här kan ni se skillnaden på de tre katterna. Det var när alla var friska. Nu på slutet var Frazze mindre än Gösta. Så smal och tunn.
Aldrig mer ska vi få se Frazze ligga och sträcka ut sig på gräsmattan en solig sommardag.
Eller på glasverandan.
Han var en oerhört gosig katt som älskade att bli kliad. Han var klok och vänlig och oerhört stilig!
Gösta som aldrig fick vara nära Frazze, men försökte ibland, är fundersam på vart han tagit vägen. Jag har nu förklarat för Gösta att nu är det hans tur att vara förstekatt på riktigt.
I mitt hjärta finns du alltid kvar älskade Franz Franzzon! Tack för dina 17 år.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 2 november 2019

Spök- och helgonhelg

Halloween. Tätt följt av gravsmyckningsdagen; Allhelgonadagen. Dagen då alla förväntas tända ljus på gravar och urnlundar. Undrar om det är som det brukar. Att dom som INTE tänt ljus får undrande kommentarer lite så där i viskande ordalag; "nääee, ser du... att Vargulf inte fått något ljus i år heller?"

Nu har ju jag mina föräldrar och syster i en urnlund, så om jag är där eller inte spelar ingen roll för omgivningen. Och idag är jag inte där. Och jag vet att de inte skulle bry sig det minsta.
Farsan Gunnar och Morsan Maj-Britt
Jag kommer en annan dag, mamma. Du mamma, du om någon vet ju, att det är hemskt mycket folk där just nu. Och du vet att vi, från mörka skogen, helst håller oss ifrån dylika sammanhang där det trängs en massa folk. Jag tänder ett ljus här hemma och skålar för er istället. Kommer en annan dag.
Men visst är det vackert när alla ljusen är tända på kyrkogårdarna. Det håller jag med om. 

Herr T håller igång idag med att rengöra trallen och fixa i garaget. Jag tar det lugnt. Nåja, jag får ta tag i middagen när det är så dags. Och disken! Idag ska det bli schnitzel minsann! Det var oerhört länge sen jag gjorde det. Om jag nu har gjort det någon gång? Jag har i alla fall ätit det. 
Hittade en liten text som jag gillar och försöker hålla mig till. Det blir allt lättare ju äldre jag blir.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 25 oktober 2019

Fyrkantigt tack

Kan någon förklara för mig varför det - nästan - bara finns rektangulära ramar? Jag vill gärna ha kvadratiska. I alla fall just nu. Jag kan ju inte vara ensam om att vilja ha det. Det finns ju trots allt några sådana. Även om det brukar vara en enda sort i en enda storlek som finns bland hundra andra. Visst, man kan måttbeställa men det blir oftast mycket dyrare. Jag får väl göra egna.

Som jag skrev i förra inlägget, så är jag så glad över min vitvide. Och nu har alla löv runtomkring fallit, utom de på viden. De lyser fortfarande gula.
Slutet på oktober och snart kommer den ljuvliga november. Fy faderullan! Det blir till att gå i ide, eller stänga in sig i syrummet. Det lutar åt det senare. Jag tror inte att min mage vill vänta på käk till i mars. Den är hungrig 24/7.

Men man får nog hålla igång. Det ska ju köpas julklappar. *stön* Fyra barnbarn, nio bonusbarnbarn, fem bonusbarnsbonusbarn. Det blir arton julklappar gånger två, typ. Men nu är i alla fall några så stora så att pengar eller presentkort är önskeklappen. Halleluja!
Men först ska vi ha Halloweeeeeen. 
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 22 oktober 2019

Nu är hösten kommen, hoppfarallanlaaaa

Nu har det gått treochenhalv månad så nu kanske man ska ta och skriva lite igen. Fast, vem bryr sig?

Sommaren gick i turbofart som vanligt med mycket engagemang. För det blev minsann ett trevligt bröllop i juli mellan bonusdottern och hennes käraste. Dom har ju övat länge, så det ska nog gå bra i fortsättningen också.

Och efter det så fyllde herr T 60 år. Detta måste så klart firas. Eller, han fyllde först, men festen blev sen. Om ni förstår. För dagen han fyllde, då åkte vi till Riga.
Presenten han fick av mig var att åka till Mantorp på deras 50-årsjubileum. En tvådagars tillställning med diverse tävlingar. Där fick han sedan åka runt på banan och visa upp sin bil.

Men nu på höstkanten har det varit fullt ös i trädgården. Den bit av tomten som vi fått använda i 29 år skulle nu återbördas till sin rättmätiga ägare. Därför blev det till att riva staket och flytta odlingslådor.
Jag grät i ett par dygn först, för jag var rädd att jag skulle få såga ner mitt älsklingsträd - vitviden. Men sen var kommunen här och mätte upp och den klarade sig!!!
Ja, ni hör ju själva. Det är ju makens förtjänst det mesta. Odlingslådorna flyttades till andra sidan. Eller flyttade... det byggdes nya! Dom gamla var ruttna och fick slängas. Så nu blev det tjusigt minsann. Tänk er själva vad potatisen ska bli glad!
Som resultat pajade ryggen på herr T så klart. Men han är ju återställd igen så nu kan jag fortsätta att köra med honom. Men jag har minsann grävt, burit och fixat jag också. Särskilt på baksidan där jag huggit rötter, ryckt bort mossa, skottat sten och klippt ner en häck. Och ryggen höll!
Men nu är det rätt lugnt. Det mesta är klart och vintern väntar. Usch!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 4 juli 2019

Lurvigt vs slätt

Är ni rutinmänniskor?
Det är inte jag. Jag har aldrig haft några rutiner mer än när jag var tvungen att gå ur sängen för att gå och jobba. Då åt jag till och med frukost. För att jag måste. Nu kan jag glömma det ibland. Att äta alltså, inte gå upp ur sängen.
Jag ser och hör människor som äter på regelbundna tider, tränar varje morgon prick på klockan. Lägger sig samma tid varje kväll osv. Sån är inte jag. Men så är jag också väldig anpassningsbar.

Jag gillar ordning men vill inte ha symmetri. En viss lurvighet i ordningen ska det vara. När jag städat ordentligt och plockat undan allt som ligger på fel ställe (vilket egentligen är förbjudet!) så blir jag väldigt nöjd, men ändå lite frustrerad. För att det ser så jäkla ordningsamt ut. Det är då man lägger ut några böcker eller tidningar här och där. Så det åtminstone ser bebott ut.
Det är klart att jag måste ha saker på rätt ställe. Jag är ju en ordningsmänniska men jag tillbringar också största delen av mina dagar till att leta efter saker som min vänstra "alien hand" har lagt bort. Ibland har jag önskat att jag haft tre händer. Men det vore nog bättre att kapa av den vänstra.

Men man behöver inte oroa sig för att det är för städat. För snart kommer en katt in med en sork eller skitiga tassar. Eller så kommer barn och barnbarn och då kan det hända att saker blir gömda till och med. Sen kommer maken hem och lägger ifrån sig pryttlar lite här och där. Något han dessutom är expert på är att bygga torn av kuddarna som jag lägger i ordning i soffan. Tornet har han bakom ryggen när han ligger/halvsitter och tittar på TV.

Vårt hus är ju lite för symmetriskt för min smak från utsidan sett. Nu har det ändå byggts till lite här och där så det ordnat sig, men fönstren kunde ha suttit lite mer oregelbundet och det hade varit kul med ett litet, litet torn. Fast just nu skulle jag önska att det vore lite mindre.
Till och med min trädgård är lite rufsig. Precis som jag är. Mitt hår har aldrig förstått sig på tyngdkraften. Spelar ingen roll hur mycket mousse eller spray jag använder. Det är inte ens någon riktig ordning på min kropp. Den lever sitt eget liv med egna mått som inte passar in någonstans. Men det har jag inte lyckats påverka så mycket (trots idoga försök). Men man kan visst sprätta upp, fylla på och ta bort. Vilket jag INTE tänker göra.

Fast en viktig rutin har jag faktiskt - KAFFE på morgonen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 3 juli 2019

Asfalt och grisar

Igår slog jag omkull rätt ner i asfalten. Snubblade på en stenkant vid en parkering. Föll handlöst. Varför heter det så? Jag hade mina händer med mig. Det var dom som tog emot mig. Sen satte jag mig upp och svor. Men det enda som hände var att jag slog upp en skinnbit på vänstra handflatan och skrapade knät lite.
Inget brutet alltså. Än så länge har jag inte brutit någonting (peppar, peppar...) Men de här stackars knäna jag har. Dom har fått sin beskärda del av smällar i sina dar. Jag kunde cykla som ett jehu på grusvägarna när jag var liten. Tills jag kom till asfalten. Då for jag ofta i backen.
Jag är alltså allergisk mot asfalt! Det har jag märkt när jag går också. Satan så ont i fötterna jag får av att gå på asfalt. Tror jag det. Är man född i skogen så är man.

Jag har gnagare på besök. Nej, inte såna där som Gösta släpar in. Utan marsvin. På engelska heter dom  guinea pig. Vilket är konstigt eftersom dom inte är svin och inte från Guinea.
Dom är inte särskilt sällskapliga av sig. I alla fall inte dessa tre. Så fort man visar sig drar dom iväg in i sina hus. Otrevligt kan jag tycka, särskilt som jag kommer med mat. Vill man gosa på dom så står dom ut. En stund. Ungefär som värstingkatten.
Apropå det. Inte ens katterna bryr sig om dom. Undrar bara vad det är för konstiga djur som bara luktar hö. Som en sorts levande höstack.
Snart kommer en kanin också. Det här artar sig till en djurpark. Funderar på att sätta upp en skylt vid vägen och ta betalt. 10 kr/titten. 50 kr/1 kopp kaffe. Ja, det är ju så man gör. Billigt för barnen, dyrt för vuxna. Kanske jag ska låtsas som att fåren och hästarna i hagarna är mina också och ta 20 kr.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

måndag 10 juni 2019

Inte lättklädd, men nätklädd

Jag har hittat det perfekta klädesplagget! Eftersom jag inte ska vara i solen - vilket jag inte ens vill - så är det skugga som gäller. Och vad har vi där? Jo de där STICKMYGGORNA! I Sverige finns 50 arter just av den. 44 av dom gillar människoblod. Och jag lovar - alla finns hos mig!!!
Det finns skogsmyggor. Dom lägger ägg på marken. Och sen de vanliga översvämningsmyggorna. Jag har båda sorter!
Hade väl inte gjort så mycket om jag inte blivit allergisk mot dom jävlarna! Så till höger ser ni dräkten för sommaren. Finns tyvärr inte i orange.

Myggor gillar fotsvettsluktande ost. Så det måste vara herr T som lockar hit dom. Och sen hittar dom mitt, godare blod. Jag kan ju aldrig lämna blod till sjukvården. Det går åt till myggor, bromsar och fästingar.

Blåser som fan gör det. Det gillar inte myggen sägs det.
HA, HA... ”mina” myggor skiter i blåst, regn, sol, åska. Det enda dom inte gillar är snö och vinter. Det har vi gemensamt.

Annars är det bra. Helgen har avlöpt med släkt och vänner. Jag och ett helt gäng kända och okända människor bevistade Uppsala och såg ZZ Top. Riktigt bra! Snart 70 bast och har kvar sångrösten. Inte illa pinkat.

Dom har dessutom varit ”moderna” med långt skägg sen 70. Men inte trummisen, som heter Beard och har mustasch.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 24 maj 2019

Växande fottar

"Man ska vara glad åt fötter. Utan dom man står sig slätt. Fötterna är kroppens rötter. Den vänstra liknar höger, fast tvärtom." Ungefär så sjöng Birgitta Andersson en gång i tiden. Och nog är dom bra att ha.
Men nu undrar jag: slutar dom aldrig växa? I synnerhet tårna verkar töja ut sig. Det här (till höger) är typ min fot! Plattfot och med en stortå som - när jag går förbi och över saker - sparkar i.
Det verkar lite som att den växer medan jag går. Eller om det är någon form av släptå. Ändå försöker jag tänka på att lyfta på fötterna. Jag säger bara det - en vacker dag ligger jag där med bruten stortå.

Om jag någon gång ska göra någon sorts plastikoperation då ska jag nog kapa av dom en bit. Och... om man tänker på hur skor ser ut. Som den här till vänster t.ex:

undrar jag hur det kommer sig att i stort sett alla dojjor har spetsen RAKT FRAM!? Där finns det ju ingen stortå! I så fall skulle väl fötterna ha sett ut så här:


händerna så är ju det längsta fingret i mitten. Varför ska fötterna vara annorlunda? Förresten hade det varit bättre om stortån suttit där lilltån sitter. Det hade liksom blivit lite stadigare tänker jag. (Ja, det är som vanligt. Mina hjärnceller far iväg.)

Men så är det väl här i livet. Någonstans sitter det djävulska människor och designar kläder och skor som inte är skapta för vanliga människor. För jag tror - i min enfald - att jag inte är ensam om detta. Vem har för övrigt en sån LÅG stortå?
Men det är klart. Det kanske inte är så snyggt med kängor till långklänning. Vi ska plågas!

Man kanske kan knyta ett snöre runt stortån och fästa runt midjan. Så den inte släpar i menar jag. Nu när det är sommar och man kan gå barfota.
Ser genast framför mig hur herr T kommer hem och ser mig ligga intrasslad in snören på gräsmattan.
Förresten - varför heter det en fot och två fötter. Varför inte en föt eller två fottar?
Nu... ska jag åka till fina vänner över helgen. Hej hopp!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag 15 maj 2019

Måsskrän och häggdoft

Idag tog jag mig i kragen.
Vad är det för urbota dumt uttryck? Jag har ju oftast inte ens en krage.
Fick ändan ur vagnen är mer passande. Eller ändan från stolen, eller nåt. Jag var i alla fall ute en sväng med kameran. Det var minsann inte igår. Jag tog en sväng till Fysingen och där var det aktivitet så in i vassen! Ett sånt kvittrande och pipande. Men osynliga var dom.
Men måsar har inte vett att gömma sig. Dom flyger omkring och skränar som vanligt.
Där bortom kröken till höger bor det bävrar. Jag såg deras bo och nedgnagda trän. (Säg gnagda fort 10 gånger.)
Kanske kom jag vid fel tillfälle. Det verkade vara siesta.
Men en fågelskådare jag mötte påstod att han sett en liten hök. En annan skådare stannade mig och pekade ut ett ställe i ett träd där han en gång fotat en näktergal. Mitt emot i en trädklyka påstod han att ett fågelpar (av en sort som jag inte minns) hade sitt bo. Kan ha varit en flamstätting eller en sprättgök, vad vet jag.
Väldigt lustigt sammanträffande att vi lyckades mötas precis just där han hade tagit dessa bilder!
Jag tycker att det är kul med fåglar, men jag är ingen skådare. Man blir lite förvånad också varje gång man går på dessa ställen och har kameran om halsen, för alltid är det någon som ska berätta något. Borde inte fågelskådare vara av den tysta sorten? Liksom hålla näbben? Nåja, trevliga är dom i alla fall.

Slånen har nästan blommat över för i år. Fort går det.
Men lite bromsades upp av kyligare väder så i år kanske det finns lite mellanrum mellan hägg och syren. Men alltså häggen! Känn doften... Ahhh
Atchooo! Jaha, ja just det, du är allergisk ja. Vilken otur för dig! Men vare sig man är allergisk eller inte - nog är väl detta vackert! Björk och hägg i en härlig kombination. Det är så man man blir lite religiös när man får njuta av detta.


Det var allt från naturrutan. Hej kollikock!
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 13 maj 2019

Bakbensvärk

Jag har ont idag. I muskler jag inte visste att jag hade. Jag undrar så vad dom har haft för sig för jag har ingen aning. Det är liksom träningsvärk i övre bakbenen. Ni vet var det är va? Strax under röven.

Kan det ha att göra med den dröm jag hade? Jag och en skock andra människor som jag inte vet vilka det var, gömde oss i ett rum från "ruskiga typer". Vet inte vilka dom var eller vad dom ville. Men vi gömde oss i något rum i källaren hos mina svärföräldrar. Och... jag var SÅ kissnödig. Ja, det vet man ju vad det betyder! Så jag frågade om jag kunde gå på toaletten, men någon sa: "håll dig". Så då gjorde jag det en stund. Men sen gick hela drömmen ut på att försöka undvika de ruskiga typerna och ändå hitta en toalett. När jag väl hittat en och låst in mig, just som en ruskig kom rusande, så vaknade jag. Tur det!
Nu vet jag inte vad den drömmen ska ha för inverkan på min under-röven-värk, men vi skyller på den. Kan man få ont i bakbenen av att vara kissnödig och rädd?

Idag skulle min salig moder ha fyllt 95 om hon hade hängt kvar. Grattis "Mormis" på din dag. Jag kommer över med några blomster senare idag. Tyvärr får man ju inte plocka din älsklingsblomma: backsippa, så det får bli något annat.
Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 12 maj 2019

Singing in the rain

I helgen har jag....
...inte gjort det jag skulle.

Men idag har det varit sjung igen i Joyvoicekören. Vi ylar på och ska uppträda nästa helg vid något slags springevent. "Vi har förband också" säger vår sjungledare. Förbandet heter Mendez. Hans sjunger som en kratta så det ska vi väl kunna toppa. Nu gäller det bara att lära in de sista stroferna av all text. Har bara några få rader kvar.

Nu har himlens portar öppnat sig och Gud gråter. Det har han all anledning att göra tycker jag. Fast nu är jag ju inte troende så det är mera troligt att det fungerar så här:



Regn behövs. Låt det skvala. Hönsen blir lite olyckliga förstås. Men dom vill ju ha mask, så då får dom gilla läget.

Inte en endaste planta fick jag ner i jorden i helgen. Men å andra sidan så är det ingen större värme och absolut ingen brådska! Det blev istället en social helg med barn och barnbarn i olika konstellationer. Och det är ju inte illa!