lördag 25 januari 2020

Molybden och justering

Gurkor. Brukar ni fundera över gurkor?  96% vatten och inte så mycket mer. Älskas av barn.
Men nu till dagens fråga: varför är gurkor inplastade med krympplast?
Enligt någon googlesida så är det så att: "plasten är här en miljö- och klimatvinst, eftersom den förlänger hållbarheten avsevärt och minskar matsvinnet."
Men hallå! Skulle vi inte minska på plasten? Och i alla fall i mitt kylskåp så ruttnar gurkan om jag inte kommer ihåg att släppa ut den ur denna kroppsstrumpa.
Den påstås också vara nyttig. Återigen en googlesida, visar att skalen innehåller viktiga mineraler som molybden, kalium, koppar och magnesium. Dessutom innehåller gurkan kisel. Det är ju ändå ganska bra presterat av de återstående 4 procenten.


Nu kan ju jag inte bara lämna detta, utan måste naturligtvis kolla vad fan molybden är. Och det står bl.a. så här: "Molybden används även i legeringar, speciellt för att höja styrkan och värmetåligheten i olika stålsorter." Mums!

När jag inte funderar på gurkor, så går jag på kalas. Vi har idag firat detta vackra barn som inte ärvt ett endaste av mina egenskaper eftersom hon är min bonusdotters äldsta bonusdotter. 18 år idag.

Nu ska det väl ut och sviras ikväll. Ljuva ungdomstid.
Fast jag saknar den inte. Jag trivs bättre i min äldre skrynkligare kostym.

Apropå skrynklig. Jag tittade på ett program på kanal 11. Det var något med renovering av hus. Men så kom reklamen. Om några killar som också gillar att "renovera" fast då sina utseenden. Åh, gud min skapare! Var är världen på väg? Det kallas för justering, men det verkar mer frustrering.

Det är bara så tragiskt när unga människor "bygger ut" eller "minskar ner" på sitt utseende. Särskilt som kirurgen i fråga inte ser ut att ha använt sig av sina egna metoder utan mer som om han varit med i boxningsmatcher i yngre dagar.

Jag kan bli arg på mig själv för att jag var så elak mot mig när jag var ung. Jag minns att jag retade mig på att jag hade några slags "bullar" på var sida nedanför mungiporna. Det var innan jag fick kalkonhaka och gäddhäng. Ja, jag är fortfarande irriterad på en hel del, men på det stora hela så fungerar jag. Jag kan äta, dricka, kramas och dansa (!) och numera räcker det för mig.

Nu är det snart mat!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 13 januari 2020

Summering så långt

Julen är över, hoppfarallanlaaaa! Så även nyår, trettondag och tjugondedagknut. Nu börjar oxveckor för dom som ha en oxe.
Men det kommer en viktig dag i februari. Alla hjärtans dag! Ha, ha, ha... Det är såna dagar som förstör förhållanden. Kan vi inte bara ta bort dom?

Julkänslan infann sig aldrig i år. Det var bara som något slags grått tröskverk som passerade. Nyår var ändå glad och trivsam i vanlig ordning. Båtresa med goda vänner piggar upp. Även om Silja line dragit ner på artister och annat. Men inte på priset!

trettondagsafton hade vi julgransplundring med barn och barnbarn. Vi var "bara" 23 stycken då några inte kunde vara med. Vi dansade ut julen, men inte granen. Den stod kvar några dagar till då Gösta katt tyckte att den var trevlig att ligga under. Nu ligger den dock på gräsmattan.

I helgen var det full fart igen. På fredagen blev vi bjudna till grannen på mat och vin. Trevligt som alltid. Dom hade skaffat en till katt som vi jobbade på att reta upp. Jag lyckades rätt bra och fick strumpbyxorna strimlade.

Dagen efter var jag och döttrarna i storstaden för att äldstedotter skulle få sin novemberpresent. Middag och stand up. Den ståupparen som jag tyckte var roligast såg ut så här.
Vad han heter har jag däremot inte lyckats lista ut. Men alla var bra på sitt sätt. Alltid lika kul med stå upp. Man får skratta ur sig ordentligt.

Det är alltid lika kul att hänga med mina galna döttrar. Dom är så snälla som tar med sin gamla mamma ut på äventyr. Kanske för att jag hjälper till att betala. Vem vet?

Vi hann även med att fira en tioåring. En gullig och glad tjej full av påhitt. Nr fem i vår stjärnfamiljs barnbarnsskara. Om jag inte räknat fel.
Nu tar vi det lugnt ett tag. Tror jag.

 Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 21 december 2019

Blodkorv och Babsan

Det lackar mot jul. Eller om den står för dörren.
Snart kommer tomten på sin släde. Jo, jag har varit snäll! För det mesta.
Varför åker tomten i/på en släde? 1. Det finns knappt snö. 2. Han flyger!

Har ni lagt in skinkan och griljerat granen än? Själv har jag ingen gran. Än. Den ska far (höll på att skriva fan) i huset skaffa hem. Det är tradition. Helst nyhuggen och på släde. Men så blir det så klart inte. Ingen släde, ingen snö och ingen gran att hugga. Det blir till att ha köpegran.

Idag har jag bakat en skidbacke. En saffranssockerkakeskidbacke.  (Kolla in grisen som skrattar där i bakgrunden).

I veckan bakade jag fula kakor. Skit samma, bara dom blir goda.
Jag såg ett danskt program där det lagades julmat och bakades kakor. De skulle se ut preciiiiis så där som det SKA! Heter det mördegskransar så kan man ju inte komma bjudandes på raka bitar. Gud förbjude!
Vet ni vad dom gjorde mer? Dom gjorde blodkorv. Grisblod och gryn och en massa annat jox grötades ihop och trycktes ner i en BLINDTARM! Mmmmums! Alltså vissa gamla rätter kanske vi gör rätt i att glömma bort.
Apropå glömda rätter så undrar jag om det finns paltbröd längre? Det var en av farsans favoriträtter. Inget jag längtar efter. Jag bara undrar.

Idag förkokar jag revbensspjäll. Men min induktionshäll och jag är lite osams. När jag har bara en platta på då är det full kokning på 3:an. (Den går upp till 14). När jag har tre plattor igång då sjunger det lite i hela spisen och sen svajar värmen mellan plattorna. Sätter jag på en kastrull på 8:an för att starta lite försiktigt - och sen vänder bort huvudet - då får den ett tokspel och drar igång fullt ös! Kanske jag ska börja tala vänligare till den? Man kanske inte ska svära åt den.
Jag är osams med ugnen också förresten. Men det har jag nu kollat att den ligger 10 grader för lågt. Jojomensan! Det kan göra sin skillnad när man ska grädda något i låg värme.

Men vem är jag att klaga? Min ömma moder slet med en liten elplatta med två hällar och en vedspis. Försök att ställa värmen på en sån! Sen kom vi upp oss i livet. Rättare sagt en trappa upp. Till en större lägenhet med elplatta med fyra hällar. Lyx! Det fanns en vedspis där också. Den la hon en skiva på och en vaxduk. Den användes endast när det någon enstaka gång skulle göras glödstekt sill.

Men nu kan ju inte jag sitta här och skriva en massa trams. Snart är det ju jul. Glöm inte att vara snälla mot varandra och andra. Och om någon är dum, håll dig stum.
Önskar er alla en GOD JUL med denna fina julsång från Babsan!

  Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 13 december 2019

Lucia utan bulle

Apropå baka. Idag är det Lucia och jag har inte en endaste tillstymmelse till lussebulle hemma. Det ligger några kokosbullar i frysen sen förut och köpta pepparkakor. Gills det ens?
Jag har inte tvättat fönster och inte hängt upp nya gardiner. Jag har inte ens lutat fisken. Ha, ha! Stor risk. Jag har släckt ner och hängt upp ljusslingor. Ingen kommer att se skiten i hörnen. Möjligen kan man se det på sina strumpor, men det finns ju tvättmaskin.

Tänk som min mamma - och alla andra mammor i den generationen - höll på till jul. Skinkan var alltid extra salt på grund av alla tårar som gräts över den och allt annat som bara MÅSTE göras. Allt skulle ju göras från grunden. Allt skulle finnas vare sig någon ville ha det eller ej. Jag hade önskat att mamma kunde ha suttit med oss och tittat på Kalle Anka & Co och skrattat istället.

Far i huset fixade (snodde) en gran i skogen. Den beklagades ljudligt av min moder varje år. Ett år brann den till och med. Det var ju levande ljus i granen! Han i sin tur beklagade sig över någon mat eller ungar som störde hans TV-tittande.

Vi hörde talas om julefrid men vi märkte den aldrig. Så det blev många jular efter att jag flyttat hemifrån innan det blev något julfirande igen. Tänk så tragiskt med alla måsten som fanns. Det var ju ändå bara vi i familjen som var samlade. Det hade dugt bra med en skinkmacka.

Men det hängde i länge det där. Med att göra som mamma gjort. När jag fick mina barn. Då var det full rulle igen. Och även jag har gråtit till julen, mest för stress och för alla dessa sladdar till stjärnor som alltid trasslat in sig i varandra. Numera gör jag som jag vill. Ibland gör jag också för mycket. Men bara för att jag vill. För... det går lika bra med selleri!

Apropå sladdar. Har ni märkt att om man lindar ihop två sladdar var för sig, snyggt och prydligt, och lägger dom i en låda; så har dom knutit ihop sig med varandra när du ska ha dom! Det är väl jävligt märkligt!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 12 december 2019

Se upp! Blindstyre

I mitt skåp har jag glögg från förra året. Den är alkoholfri. Kanske därför den står kvar. Så... jag hade tänkt att baka något på detta kryddvin. Så glöggen - som vid det här laget stått på köksbänken i 14 dagar - skulle nu ner i nån smet. Det var bara att googla loss och inhämta recept. Fanns många. Så jag blandar och fixar och tycker att smeten är lite underlig, men tänker inte mer på det. Skjuts med den in i ugnen.

Nu är ju jag en sån person som gör saker mest så där pang på. Så det ges ingen tid till att plocka bort morgonens bröd, vattenkokare, muggar eller vad det nu är på bänken. Det bara föses ihop i en hög och så sätter jag igång. Sånt straffar sig.
När kakan är i ugnen börjar jag plocka undan både det jag dragit fram nu och det som stod på bänken innan. Då får jag se glöggflaskan. Den är det lika mycket i fortfarande.
Däremot står det en rödvinsflaska där med inte så mycket innehåll. Vart fan kom den ifrån??  (jävla gubbe mutter, svära, stön...)
Naturligtvis har herr T ställt vinflaskan på bänken. Och jag - mitt blindstyre - tar tag i första bästa flaska och fläskar i 2 dl i smeten. (Förlåt herr T!)

Här kastar jag mig på google återigen för att hitta rödvinskaka. Och ta mig tusan! Det finns!! Med rödvinsglasyr. Nu gjorde jag inte någon sådan glasyr utan höll mig till florsocker. Men vad tycks?
Snygg va? Och den smakade... inte så tokigt, men god kan jag inte kalla den. Särskilt konsistensen blev lite underlig. Jag bestämde efter att vi smakat att hönsen skulle få kakan. Jag vet inte om dom överlevde.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

måndag 9 december 2019

Garn, Harry, Antibiotika och galleri

Ibland stickar jag.
Ibland virkar jag.
Ibland repar jag upp.
Det här flerfärgade garnet stickade jag först en hel baksida till en eventuell tröja. Sen räckte inte garnet så långt och jag hittade inget mer. Då repade jag upp.
Sen började jag virka på en stor trekantig sjal (bilden) men när den var nästan färdig så tyckte jag den blev för tjock. Då repade jag upp.
Nu stickar jag en ny smal sjal...
det här viset blir inte garnkostnaden så stor. Jag köper ju garn på måfå och det blir vad det blir. Ibland blir det ingenting. Men jag håller händerna sysselsatta i alla fall.

I lördags var det kalas för dotter J och Marsipanrosen som blivit 11 år. Hon (och övriga familjemedlemmar) har helt snöat in på Harry Potter. Så flickebarnet fick en tröja med HP-tryck av mig och vi bjöds på HP-tårta. Detta är tydligen en kopia av en tårta som Harry får på 11-årsdagen av Hagrid.
Jag har sett två filmer och läst inga Harry Potter-böcker. Det är så många konstiga namn och jag kommer ihåg typ två. Barnen i familjen kan alla! Jag är imponerad.
Tårtan var fantastiskt god!
För övrigt - när jag inte äter tårta - äter jag antibiotika. Jag har ännu en gång förärats en fästing. På hakan! Den var mikroliten men nog fan fick jag en infektion. Det var två månader sen sist. Funderar på att droppa mig med Frontline.

Härom veckan var jag till ett helvetes stort köpcentrum. Fast det heter visst galleria. Jag skulle köpa tyg och tygaffärer växer inte på träd. Så jag köpte mitt tyg och sen skulle vi äta. Alltså alla dessa konstiga matställen som finns. Det är Asian och Bali och Tapas och Chilli med konstiga menyer. Och naturligtvis Max, Burger och McD. Vi tryckte i oss en hamburgare. Det går ju fort.
Det vanliga när man äter mat är ju att man efteråt säger: "det var gott". När jag ätit hamburgare säger jag alltid: "usch!"
Sen skulle vi köpa julklappar. Vi gick och vi gick och vi gick fel och vi gick. Vi hittade ingenting! Ja, alltså vi hittade en leksaksaffär, men inget som vi ville köpa.
Vi åkte hem efter två timmar med en kasse. I den var det tyg. Jag har inte hämtat mig än.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 3 december 2019

Fundringar

Meningen med livet? Därom tvista de lärde.
Och visst, nu när man har passerat över hälften med råge så kan man ju undra ibland. För det där med mening; ibland är det ju inte ens mening att barn blir till. Graviditeten slår till så där bara som en överraskning. Varken jag eller mina syskon var planerade. Vi bara blev. Fast då var det väl mer frågan om "meningen med livet" för min mammas räkning.
Jag däremot planerade minsann mina barn. Jajjamen! Ordningsmänniska som jag är. Det gick ju sådär. För jag hade planerat vårbarn men det dröjde till slutet november innan första ville visa sig. Nr två var lite snabbare och kom i augusti. Som om det spelar någon roll!? Dom blev fina som tusan i alla fall och är det fortfarande!
i mitt fall är väl detta meningen med mitt liv. Särskilt som jag förärats även fyra barnbarn. Dessa fyra som kramar och håller mig fast när jag ska gå och säger: "nej, mormor, du ska stanna!". Då känner man sig älskad.

Jag har hamnat bra i livet även om jag liksom alla andra haft stora sorger och misslyckanden. Min barndom var väldigt fattig vilket förmodligen format mig. Alltså fattig som i utedass, vedspis och sex personer i en trång tvåa.
Att kämpa för att "bli något" har aldrig legat för mig. Jag har aldrig haft något läshuvud. Jag är självlärd på det mesta. Jag kan skapa men jag kan inte sälja. Jag skänker hellre bort saker. Jag är inte ens bra på att köpa.
Jag är en anpassningsbar människa. Det kanske följer med när man har en sån uppväxt och när man är en sån pessimist som jag är. Det blir sällan så illa som jag tänkt. Om det skulle bli det, så är jag förberedd. Men jag är också en positiv människa. Positiv pessimist.

inte har jag en blekaste aning om vad som är meningen, men man får göra det bästa av det. Man ska nog inte grubbla för mycket. Det räcker bra med att bara vara människa, men helst en BRA sådan. Men ni vet väl att... "alla kan ju inte älska alla här i världen.."
Läs även andra bloggares åsikter om

tisdag 26 november 2019

En sån där vanlig novemberdag

Historien om en vanlig bonnförkylnings vandring:
Det började så smått med tungt huvud *check*
gick över till bihålorna *check*
vandrade över till höger öra *check* pendlade mellan dessa två ett tag.
Vandrade sen vidare in i höger halsmandel *check*
dök ner och gav hosta *check*
och har nu börjat passera ut åt vänster för att (förhoppningsvis) försvinna. Och då blir jag återigen Supermormor!

Förkylningen kan ha att göra med att jag träffade lillebror. När vi ses (sällan) så är alltid någon sjuk eller på väg att bli det. Men vi var ju tvungna att åka dit en sväng nu när
Lillen fyllt 60 år!
Man kan ju tänka sig att han kunde kallas ”yngre” istället för ”lille” för så liten är han ju inte. Men det hänger i sånt där. Likaväl som smeknamnet Putte, som fadern gav honom. Det har jag kämpat med de senaste tio åren för att sluta använda. Han har ju ett riktigt namn. Men för det mesta säger vi ”hörrö” till varann.

Nu när jag blivit frisk (peppar, peppar!!) så ska det fixas en del. Syrummet väntar. Golven som ingen brytt sig om på ett tag ska städas. Alltså den där katten! Jag funderar på att ha timer på kattluckan så han bara kan passera ett par gånger per dag. Små tassar har han men som han kan samla och sprida skit!

Vi har även lyckats få upp lite ljus i trädgården. Grannarna började för länge sen. Det här med jul och advent kommer tidigare och tidigare för varje år. Snart hör vi väl Jingle Bells så fort semestrarna är över. Jag lider med alla butiksanställda som ska få höra julmusik nu fram till nyår.
Men ljusen gillar jag. För jag avskyr mörkret!
Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 14 november 2019

Rädda min trädgård

Ute är det gråväder. Men ängarna är gröna. Och granarna. Jag tycker det är helt ok. Vinter är inte min melodi. Och jag längtar intensivt till våren. För... jag har så mycket att göra!

Vi (mest herr T) gjorde ju om i trädgården och flyttade staket samt odlingslådor. Vi började att flytta det mesta till gaveln av huset (söderläge). Inte så stor plats men det räcker. Dessutom har jag börjat städa upp på baksidan av huset. Där har ingen kärlek slösats de senaste åren.
Förr hade vi en uteplats där vi satt i morgonsolen. Och även när det blev för varmt på framsidan. Sen har träd vuxit upp och veranda har byggts på framsidan så då har vi bara suttit där. Morgonsolen har också försvunnit nästan helt då granarna har växt upp bakom huset.
Vi har många sittplatser ska ni veta - som vi inte använder! Men dom ska finnas där. Ifall vi vill sitta.

Men nu ska det alltså fixas till på baksidan igen! Jag har städat av berget och rensat bland stenarna. Jag har också planterat en del krypväxter där som jag hoppas ska ta sig. Men nu är det stiltje och jag vill bara att det ska bli vår.
Under tiden har jag snöat in på en serie. Garden rescue med Charlie Dimmock och bröderna David och Harry Rich. De första avsnitten såg jag på TV4 men dom räckte inte så långt. Så nu har jag nog sett alla avsnitt på youtube.
Det är så roligt att se hur dom får till alla trädgårdar. Nu är det ju mest fråga om avlånga utrymmen med höga plank runt om (typiskt engelskt?) men det är ändå kul att se idéerna. Och så är dom så trevliga att se och lyssna på.
Klicka på bilden så kommer ni till youtubeserien
Och jag ska ju inte ha något fancy, utan vill bara få tips.
Herr T ser oroligt på mig och tänker att han ska få jobba utav helvete när våren kommer. Så, ja, det är bäst att du vilar nu lille Gubbe!
Fast han har ju faktiskt gjort det mesta redan. Det ska ju liksom inte byggas något. Bara lite. Ett litet, litet växthus. Men dom finns färdiga. Bara (!) att ställa på plats. Och så ett litet, litet tak på baksidan. Och, just det, en liten, liten spaljé också. Till kaprifolen jag satte i höst. Och så ska några granar sågas ner. Piece of kaka, eller hur?

Jag tvivlar på att jag fått sån inspiration till trädgårdsarbete om inte det vore för våra grannar. Där odlas det och byggs så det står härliga till. Sånt kan smitta av sig.
Men det är just nu jag är inne i trädgårdsbubblan. Nästa år kanske jag börjar med... ukulele. Eller  bridge, men då måste man ju umgås med folk.

måndag 11 november 2019

Bara en katt

Frazze vår älskade katt, finns inte mer.
År 2002, efter att vi förlorat vår tredje hankatt så bestämde vi oss för att det fick räcka med vår Julia som vi hade då. Men så hade en arbetskamrat två kattungar hemma som han tyckte vi skulle kolla på.
mötte vi Frazze för första gången. Inte kunde jag motstå honom! På vägen hem satt han i en korg och tittade ut genom bilfönstret.
Mellan Julia och Frazze uppstod aldrig någon kärlek. Bara ett accepterande. Julia som hade älskat sina tre föregångare ville inte ha någon nära relation med Frazze. Men så här i efterhand undrar jag om det inte var Frazze som inte ville ha någon annan i sitt liv.

Redan från start övertog Frazze platsen i köksfönstret. Den favoritplatsen behöll han hela sitt liv. Där kunde han sitta och titta ut på fåglarna.
Frazze älskade att gå med oss på skogspromenader.
Han var stor och fluffig med tigermage (och inte tjock som en del sa) men ändå kunde förse sig med både sorkar och vatten. Han gick precis som ett lejon.
Och på bara några sekunder kunde han ta sig högst upp i päronträdet.
När Julia dog kom det två nya herrar till oss. Gösta (mitten) och Gusten. Gösta är med oss än och fyller snart 14 år. Gusten fick cancer för 5 år sedan. Här kan ni se skillnaden på de tre katterna. Det var när alla var friska. Nu på slutet var Frazze mindre än Gösta. Så smal och tunn.
Aldrig mer ska vi få se Frazze ligga och sträcka ut sig på gräsmattan en solig sommardag.
Eller på glasverandan.
Han var en oerhört gosig katt som älskade att bli kliad. Han var klok och vänlig och oerhört stilig!
Gösta som aldrig fick vara nära Frazze, men försökte ibland, är fundersam på vart han tagit vägen. Jag har nu förklarat för Gösta att nu är det hans tur att vara förstekatt på riktigt.
I mitt hjärta finns du alltid kvar älskade Franz Franzzon! Tack för dina 17 år.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 2 november 2019

Spök- och helgonhelg

Halloween. Tätt följt av gravsmyckningsdagen; Allhelgonadagen. Dagen då alla förväntas tända ljus på gravar och urnlundar. Undrar om det är som det brukar. Att dom som INTE tänt ljus får undrande kommentarer lite så där i viskande ordalag; "nääee, ser du... att Vargulf inte fått något ljus i år heller?"

Nu har ju jag mina föräldrar och syster i en urnlund, så om jag är där eller inte spelar ingen roll för omgivningen. Och idag är jag inte där. Och jag vet att de inte skulle bry sig det minsta.
Farsan Gunnar och Morsan Maj-Britt
Jag kommer en annan dag, mamma. Du mamma, du om någon vet ju, att det är hemskt mycket folk där just nu. Och du vet att vi, från mörka skogen, helst håller oss ifrån dylika sammanhang där det trängs en massa folk. Jag tänder ett ljus här hemma och skålar för er istället. Kommer en annan dag.
Men visst är det vackert när alla ljusen är tända på kyrkogårdarna. Det håller jag med om. 

Herr T håller igång idag med att rengöra trallen och fixa i garaget. Jag tar det lugnt. Nåja, jag får ta tag i middagen när det är så dags. Och disken! Idag ska det bli schnitzel minsann! Det var oerhört länge sen jag gjorde det. Om jag nu har gjort det någon gång? Jag har i alla fall ätit det. 
Hittade en liten text som jag gillar och försöker hålla mig till. Det blir allt lättare ju äldre jag blir.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 25 oktober 2019

Fyrkantigt tack

Kan någon förklara för mig varför det - nästan - bara finns rektangulära ramar? Jag vill gärna ha kvadratiska. I alla fall just nu. Jag kan ju inte vara ensam om att vilja ha det. Det finns ju trots allt några sådana. Även om det brukar vara en enda sort i en enda storlek som finns bland hundra andra. Visst, man kan måttbeställa men det blir oftast mycket dyrare. Jag får väl göra egna.

Som jag skrev i förra inlägget, så är jag så glad över min vitvide. Och nu har alla löv runtomkring fallit, utom de på viden. De lyser fortfarande gula.
Slutet på oktober och snart kommer den ljuvliga november. Fy faderullan! Det blir till att gå i ide, eller stänga in sig i syrummet. Det lutar åt det senare. Jag tror inte att min mage vill vänta på käk till i mars. Den är hungrig 24/7.

Men man får nog hålla igång. Det ska ju köpas julklappar. *stön* Fyra barnbarn, nio bonusbarnbarn, fem bonusbarnsbonusbarn. Det blir arton julklappar gånger två, typ. Men nu är i alla fall några så stora så att pengar eller presentkort är önskeklappen. Halleluja!
Men först ska vi ha Halloweeeeeen. 
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 22 oktober 2019

Nu är hösten kommen, hoppfarallanlaaaa

Nu har det gått treochenhalv månad så nu kanske man ska ta och skriva lite igen. Fast, vem bryr sig?

Sommaren gick i turbofart som vanligt med mycket engagemang. För det blev minsann ett trevligt bröllop i juli mellan bonusdottern och hennes käraste. Dom har ju övat länge, så det ska nog gå bra i fortsättningen också.

Och efter det så fyllde herr T 60 år. Detta måste så klart firas. Eller, han fyllde först, men festen blev sen. Om ni förstår. För dagen han fyllde, då åkte vi till Riga.
Presenten han fick av mig var att åka till Mantorp på deras 50-årsjubileum. En tvådagars tillställning med diverse tävlingar. Där fick han sedan åka runt på banan och visa upp sin bil.

Men nu på höstkanten har det varit fullt ös i trädgården. Den bit av tomten som vi fått använda i 29 år skulle nu återbördas till sin rättmätiga ägare. Därför blev det till att riva staket och flytta odlingslådor.
Jag grät i ett par dygn först, för jag var rädd att jag skulle få såga ner mitt älsklingsträd - vitviden. Men sen var kommunen här och mätte upp och den klarade sig!!!
Ja, ni hör ju själva. Det är ju makens förtjänst det mesta. Odlingslådorna flyttades till andra sidan. Eller flyttade... det byggdes nya! Dom gamla var ruttna och fick slängas. Så nu blev det tjusigt minsann. Tänk er själva vad potatisen ska bli glad!
Som resultat pajade ryggen på herr T så klart. Men han är ju återställd igen så nu kan jag fortsätta att köra med honom. Men jag har minsann grävt, burit och fixat jag också. Särskilt på baksidan där jag huggit rötter, ryckt bort mossa, skottat sten och klippt ner en häck. Och ryggen höll!
Men nu är det rätt lugnt. Det mesta är klart och vintern väntar. Usch!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 4 juli 2019

Lurvigt vs slätt

Är ni rutinmänniskor?
Det är inte jag. Jag har aldrig haft några rutiner mer än när jag var tvungen att gå ur sängen för att gå och jobba. Då åt jag till och med frukost. För att jag måste. Nu kan jag glömma det ibland. Att äta alltså, inte gå upp ur sängen.
Jag ser och hör människor som äter på regelbundna tider, tränar varje morgon prick på klockan. Lägger sig samma tid varje kväll osv. Sån är inte jag. Men så är jag också väldig anpassningsbar.

Jag gillar ordning men vill inte ha symmetri. En viss lurvighet i ordningen ska det vara. När jag städat ordentligt och plockat undan allt som ligger på fel ställe (vilket egentligen är förbjudet!) så blir jag väldigt nöjd, men ändå lite frustrerad. För att det ser så jäkla ordningsamt ut. Det är då man lägger ut några böcker eller tidningar här och där. Så det åtminstone ser bebott ut.
Det är klart att jag måste ha saker på rätt ställe. Jag är ju en ordningsmänniska men jag tillbringar också största delen av mina dagar till att leta efter saker som min vänstra "alien hand" har lagt bort. Ibland har jag önskat att jag haft tre händer. Men det vore nog bättre att kapa av den vänstra.

Men man behöver inte oroa sig för att det är för städat. För snart kommer en katt in med en sork eller skitiga tassar. Eller så kommer barn och barnbarn och då kan det hända att saker blir gömda till och med. Sen kommer maken hem och lägger ifrån sig pryttlar lite här och där. Något han dessutom är expert på är att bygga torn av kuddarna som jag lägger i ordning i soffan. Tornet har han bakom ryggen när han ligger/halvsitter och tittar på TV.

Vårt hus är ju lite för symmetriskt för min smak från utsidan sett. Nu har det ändå byggts till lite här och där så det ordnat sig, men fönstren kunde ha suttit lite mer oregelbundet och det hade varit kul med ett litet, litet torn. Fast just nu skulle jag önska att det vore lite mindre.
Till och med min trädgård är lite rufsig. Precis som jag är. Mitt hår har aldrig förstått sig på tyngdkraften. Spelar ingen roll hur mycket mousse eller spray jag använder. Det är inte ens någon riktig ordning på min kropp. Den lever sitt eget liv med egna mått som inte passar in någonstans. Men det har jag inte lyckats påverka så mycket (trots idoga försök). Men man kan visst sprätta upp, fylla på och ta bort. Vilket jag INTE tänker göra.

Fast en viktig rutin har jag faktiskt - KAFFE på morgonen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 3 juli 2019

Asfalt och grisar

Igår slog jag omkull rätt ner i asfalten. Snubblade på en stenkant vid en parkering. Föll handlöst. Varför heter det så? Jag hade mina händer med mig. Det var dom som tog emot mig. Sen satte jag mig upp och svor. Men det enda som hände var att jag slog upp en skinnbit på vänstra handflatan och skrapade knät lite.
Inget brutet alltså. Än så länge har jag inte brutit någonting (peppar, peppar...) Men de här stackars knäna jag har. Dom har fått sin beskärda del av smällar i sina dar. Jag kunde cykla som ett jehu på grusvägarna när jag var liten. Tills jag kom till asfalten. Då for jag ofta i backen.
Jag är alltså allergisk mot asfalt! Det har jag märkt när jag går också. Satan så ont i fötterna jag får av att gå på asfalt. Tror jag det. Är man född i skogen så är man.

Jag har gnagare på besök. Nej, inte såna där som Gösta släpar in. Utan marsvin. På engelska heter dom  guinea pig. Vilket är konstigt eftersom dom inte är svin och inte från Guinea.
Dom är inte särskilt sällskapliga av sig. I alla fall inte dessa tre. Så fort man visar sig drar dom iväg in i sina hus. Otrevligt kan jag tycka, särskilt som jag kommer med mat. Vill man gosa på dom så står dom ut. En stund. Ungefär som värstingkatten.
Apropå det. Inte ens katterna bryr sig om dom. Undrar bara vad det är för konstiga djur som bara luktar hö. Som en sorts levande höstack.
Snart kommer en kanin också. Det här artar sig till en djurpark. Funderar på att sätta upp en skylt vid vägen och ta betalt. 10 kr/titten. 50 kr/1 kopp kaffe. Ja, det är ju så man gör. Billigt för barnen, dyrt för vuxna. Kanske jag ska låtsas som att fåren och hästarna i hagarna är mina också och ta 20 kr.

Läs även andra bloggares åsikter om ,