torsdag 29 september 2016

Bortstädat, träning och bebis

Men jävlars och anåda! Hela min lista med bloggar som jag följer är borta! Fan, fan, fan! Det måste ha hänt igår när jag gjorde om layouten. Fast jag rörde ju aldrig den delen. Jaha, ja. Murphy har varit framme igen. Då får man gnugga hjärncellerna nu då och leta reda på de bloggar jag kommer ihåg.
Eller så får ni lov att kommentera så jag får era länkar. Det var väl en bra idé?! Nåja, några ska jag nog komma ihåg (tänkte den halvsenila kärringen).
Dessutom får jag meddelande om att min sida inte är säker. För att jag stökat om i layouten. Därför har jag försökt städa upp, men inte heller det hjälpte. Men efter att jag letat som en galning verkar det som att man ska ha en egen domän för att kunna ha https. Vilket jag iofs har, men orka!

Image courtesy of Stuart Miles
at FreeDigitalPhotos.net
Idag har jag varit på ryggträning hos min sjukgymnast. Två gånger i veckan och jag är sååååå duktig. De andra dagarna tränar jag hemma. Allt för den sura ryggens skull. Men jag är så glad för jag har hittat världens bästa sjukgymnaster! Så många kiropraktorer, naprapater, osteopater och sjukgymnaster som jag passerat i mina dagar och nu äntligen! Så jag kämpar för att bli rörligare.
Artros och Intervertebral Osteochondros (tänk så fina namn på nåt som gör ont) ska nu bli bättre av rörelse. Jag kämpar och hoppas. För nu är det fanimej stört omöjligt att sova.

Men det skall också inhandlas ny säng. Det spelar stor roll för ryggen och den vi har, har gjort sitt. Vi är ju så urgamla nu så vi får tänka på hur vi ligger. I alla fall jag. Gubbe tycker att han är 23,5 fortfarande. (Även om han också gnyr över ond rygg).

Men så över till något roligare! Nu har Gubbes dotter fött sitt 2:a barn. En liten dotter som ska heta  Adele. Välkommen till världen säger vi till henne. Och bra kämpat mamman, som fick gå ganska så länge över tiden. Så fort jag hörde nyheten så sprang jag och köpte söta babykläder. Det har man inte gjort på tre år nu.

hur många barnbarn är det nu då? Jag har 4, Gubbe har 9 + 4 bonus. Summa 17 st. Och snart är det dags för julklappar. Undrar om alla nöjer sig med varsitt par strumpor?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 28 september 2016

Otack är kattmattens lön

Gubbe har tagit hem björkstockar. Snabbt var man framme och tänkte ut ett klätterträd till katterna. "Varför, hurdå och hur tänkte du nu" var några av kommentarerna från Gubbe, samt "grymt".  Men man är van vid grymtningar och suckar och tjatar vidare om "tänk vad katterna blir glada".  Vilket följs av mera grymt.
Men han gör som jag vill ändå. För han vet att om han inte gör det så gör jag det själv på ren envishet. Även om jag inte kan. Så... jag sågar lite och skaffar hyllplan och Gubbe bär och skruvar. Och så står den där.
Och var är katten? I trädet? Nej, på sängen ligger han. Och när han gått ifrån sängen så lägger han sig på golvet. Sträcker ut sig och har inga bekymmer i världen.
Därför lyfter jag upp katten på högsta plats. Han kliar sig lite i mungipan på pinnen som sticker ut och sen hoppar han ner. Katter och tacksamhet går inte ihop direkt. Vi får väl se om trädet blir intressantare i vinter. Annars blir det ved.

Ute är det hit-och-dit-väder. Äntligen lite regn i alla fall. Men emellanåt tittar solen fram. Härliga höst!
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 26 september 2016

Hit och dit som en vimspotta

Sitter och kollar på regnjackor och kappor på nätet. På beskrivningen står det Vattentäta regnkappor. Alltså, det utgår jag ifrån. Att dom ska vara vattentäta alltså. Annars är det inte mycket till regnkappa. Jag skickade efter en till slut. Vi får väl se om den blir godkänd av mina kritiska ögon. Om det nu ens blev en regnkappa. Jag är osäker. Kan vara en jacka. Eller en fingertutt.

I helgen har det varit trädgårdsarbete på agendan. Vi gjorde en spång genom rabatten för det är ju så oerhört lååååångt att gå runt om man ska in i förrådet! Kanske 10 steg. Fast, det är faktiskt bättre så här för nu kommer jag åt växterna från alla håll. Ogräset menar jag. Som är det som trivs bäst!
Idag tog vi oss för med att flytta jordgubbsplantorna också. Det är inte klokt vad jag har varit trädgårdig i år. Men det har säkert gått över till nästa. Då kanske vi asfalterar hela tomten istället.

Den här pelargonen har jag haft i flera år och den har fått så mycket skäll så den borde ha dött för längesen. Den har nämligen bara bladat där den stått på glasverandan. Någon liten ytte pytte blomma har den klämt fram. Men så i år fick den stå ute. Och kolla bara! Den har blommat som attan i år. Den ville bara komma ut ur garderoben.

Idag har jag varit och sett teater. Marsipanrosen spelade teater i Mikaelspelet med sina klasskompisar i 2:an. Dom var så duktiga! Memorerat långa pratramsor och sånger. Imponerad! Det är inte ni som ser illa. Jag ville inte lägga ut bilder på de andra barnen bara. Därför sudd.

Och så mitt i alltihop kommer jag plötsligt att tänka på pessimism. (Det är så jag funkar. Hit och dit) Jag är en pessimist ända ut i tårna. "Man ska vara optimist och tänka positivt" säger folk "för det värsta som kan hända är att man är glad i förväg".
I helsike heller. Vi pessimister vet att allt ändå går åt helvete och är glada ändå. Vi blir t.ex. sällan besvikna. Vi visste ju redan innan att det skulle hända! Man behöver heller inte vara negativ för att vara pessimist. Trots min pessimism är jag faktiskt positiv till det mesta. Jag vet dessutom flera optimister som är otroligt negativa. Det måste ju vara skitjobbigt!

Och apropå jobbigt så lär jag ha en helvetes värk i morgon, för idag har jag promenerat mycket. I fel skor! Är man dum får man lida. Ryggen packar ihop och tackar för sig. God natt!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 20 september 2016

Surströmming och muggsång

Nu har vi haft fest igen. En ganska så spontan surströmmingsskiva blev det. Några barn, barnbarn och spridda grannar. Mycket trevligt! Och gott!! Det var allt för länge sen som vi åt detta. Surströmmingslukten har dock förändrats. Det DOFTAR inte lika mycket längre. Nåja, trevligt hade vi och klockan drog sig mot 01 innan de tappraste drog sig tillbaka.
Det blev lite kyligt ute på senkvällen och nu har jag startat igång min förkylning igen. Attans! Viloläge idag.

Sen på söndagen hade jag döttrarna här. Då fick dom göra ett nytt uppträdande med mugg-klapp-sången som dom gjorde på min fest. Det blev lite mycket eko på glasverandan där vi höll till, men sången blev bra. Ärad och stolt mamma!


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 14 september 2016

Mera mingel, båt och blom

Nu börjar mitt hem se ut som ett hem igen. Det tog över en vecka att få bort all bråte efter festen. Så ska det vara när det är fest! Här är ytterligare några mingelbilder på en del av det fina folket som var med:
I lördags var det dags igen. En båttur minsann med Blidösund. Tre klimakteriekärringar och två från den yngre generationen. Härligt väder och god mat.
Knock-Out Greg & The Injectors stod för det musikaliska denna kväll. Blues kallas det för. Topp!
Och som sagt, väder var det. Solen stod som spön i backen. Vilket de andra två klimakteriekärringarna gnällde över hela resan. Eller inte solen, men värmen. Men snart nog blir det kallt och eländigt igen.
Trädgården levererar. Squash finns i mängder. Vad ska man göra med dom? Jag äter dom helst råa.
Och näringsvärdet? Typ inget alls!
Rosorna - som jag befarade skulle dö i våras - har äntligen kommit igång. 
Och nu kan man njuta av höstanemon. Det finns ju inte så oerhört mycket blom så här års.
Nu ska jag iväg och passa/pussa på ett par godisar. Hej hopp!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 5 september 2016

Nu har det varit fest!

Nu har jag hållit mig vid liv ända till 60. Idag känner jag mig som 75 ungefär. Vilken fest vi hade! Den här (för dagen svartsminkad) stiliga herrn har hjälpt mig att fixa en fest som jag kommer att minnas länge. Tack älskade Gubbe!
Och här har vi Smålänningsgänget som också hjälpt till att rodda allt i ordning. 
Här är lite mingelbilder från festen. Där jag bara tagit några få. (Klicka för större bild)
Efter mat och fika blev det show. Och vilken show sen! Underbara människor: Tessan, Carro, Erik, Jenny, Lina, George, Jonas och Thomas (kors i taket!) 
Tack Cinis för bilderna! Det var inte den bästa kameran att fota med. Sen var det ju tempo, tempo också. För er som inte förstod vissa inslag (om man nu behöver förstå) - kolla på youtube. 
Sen kom kvällens överraskning. Döttrarna och Marsipanrosen sjöng a cappella och kompade med burk, klapp och kam. Det var helt magiskt! Dom sjöng låtar som jag gillat genom åren.


kunde inte mamman låta bli att gråta en skvätt. Och flera med mig!
Sen blev det karaoke av blandad karaktär. Dessa sångfåglar fick fem stjärnor!
Svärsonen Erik höll ett fint tal som värmde hjärtat och fina svärmor (har jag förstått) hade skrivit en sång till min ära som sjöngs för mig! Sen fick jag några muntliga kärleksförklaringar också! Och vännen Cissi sjöng också för mig!

Som ni kanske förstår så var det fullt ös hela kvällen och tid till någon presentöppning blev det inte. Därför lägger jag upp lite bilder här. Vill någon skåda närmare får ni komma hit!

I kuverten ligger det massor av pengar. För dessa ska jag köpa en symaskin. Eller fler verkar det som! Kanske jag öppnar en hel syaffär! 

Presenter med kärlek!
Katter och växter. (Nu får Gubbe gräva)



















Lite kattema var det allt! Man får ofta det man önskar sig.
Har jag glömt någon nu så ställer jag mig i skamvrån. Men jag tror att jag fått med allt!

Jag är så innerligt glad och tacksam för alla presenter och för all kärlek! 
Känner mig lycklig som få!

Uppdatering! Efter att ha stått i skämsvrån en halvtimme (tror att det räcker) Jag fick ju inte med Morris. Katten från mina svärföräldrar. Här är den fina:
Och fina teckningar från godisflickorna:
! Nu är ordningen återställd. (Hoppas jag!)

Sen kommer här svaren på tävlingen som bestod av att pricka in bilder i olika årtionden. Vårtsvinen var bäst med 29 rätt av 35 möjliga! Grattis!!

fredag 27 maj 2016

Gotland och Dr Hjälplös

Vi tog en tredagars båttur. Jag och Gubbe. Den gick via Åland till Gotland. Det var dock inte med den lilla båten i förgrunden! Tack å lov.
Solen strålade och vi knatade omkring på kullerstenar och fick skavsår. Men härligt var det! Vi firade silverbröllop (25 år). Vart tog dom åren vägen?

Varje gång jag ser växter på stenväggar och ruiner blir jag lika förundrad. När jag försöker plantera dom i min trädgård så är det stört omöjligt.

vägen hem köpte vi den här ön. Nästa resa ska vi ta med oss en jolle och virke så vi kan bygga oss en stuga.

Och nu....
ska jag berätta vidare om mina fantastiska läkarbesök. Tredje besöket slängde jag fram en påse med hår som jag sparat. (Jag har borstat håret 1 ggr/dag i 3 veckor.)
(De vita prickarna är inte mjäll. Det är hårrötter.)
Dr Hjälplös började då med att gå igenom mina provsvar. Från förra besöket. Visade att allt var bra. "Ja, jag vet". Sa jag igen. "Men lika förbannat så tappar jag hår!"
Då kände han på påsen och sa: "men det är ju inte så mycket". "ÄR DET INTE MYCKET????" frågade jag. Nu i en gäll ton. Då tittar han på mig och säger: "jag ser ingen skillnad på ditt hår nu från förra gången". Därefter orkade han resa sig från stolen och titta på mitt huvud för första gången. Det enda han hela tiden pratade om var att man kan tappa hår under en 3-6 månaders period och att håret sen kommer tillbaka.

Efter mycket tuggande om jag vet inte vad, så fick jag honom att ta ännu fler prover på mitt järn. Någon mer test av sköldkörteln skulle inte göras för; citat "det ska vi väl inte utsätta dig för!"

Jaha, nya prover och hem och vänta. Två dagar skulle det ta. När det gått en dryg vecka ringde jag. En sköterska sa att hon inte kunde se något speciellt på proverna, men läkaren hade inte kollat på dom än. Nu har det gått 14 dagar och jag har inte hört något!

Under dessa två veckor har jag tappat så här mycket hår:
Min hårbotten - som man tidigare knappt kunde se - se nu ut så här. Det är ju en jävla tur att man har haft en rejäl kalufs!
När jag frågade Dr H. om han kunde skicka mig till en specialist svarade han: "till vem då? En frisör?" Nog för att jag gillar skämt, men vid det här laget ansåg jag att det var läkaren som var ett skämt! Innan jag gick sa han att jag - om inte håret börjat komma tillbaka efter 3-6 månader - kunde få remiss till en hudläkare. Varför vet jag inte för jag har inget problem med min hud!

Jag kan leva med att jag tappar hår. Värre saker kan hända. Men jag mår jävligt dåligt av hur jag blir bemött!. Nu har jag på eget bevåg tagit kontakt med en specialist på hormoner (endokrinolog) för att se om han kan hjälpa mig. Det får jag bekosta själv. Jag vet ju inte vart jag ska vända mig.

En anledning till håravfall - som jag själv tagit reda på - är om man varit sjuk. 8-10 veckor efter sjukdom kan man tappa hår och jag var sjuk i influensa/lunginflammation i tre veckor i februari. Detta har inte läkaren sagt ett ord om. Trots att han vet att jag var sjuk då.

Om ni ser mig på stan i grönt eller rosa hår framöver så vet ni att jag köpt peruk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 23 april 2016

Hjälstaviken och doktorn 2

Jag var ute på tur häromdagen. Till Hjälstaviken.
Jag tänkte att jag skulle fånga några fjäderfän på bild, men det var mer gubbar än fåglar i viken. Dom var jag inte så intresserad av att fota. Klädda till tänderna i grönfärgade fågelskådningsmundering och med värstingkameror och stativ i mängder. Men så mycket fotograferingsaktivitet såg jag inte till. Det var mer sitta och fika i lä. För fy för den lede vad det blåste! Fåglarna höll sig väl nerkurade på hemlig plats får man förmoda. Den här svanen var väl förankrad och sov sin söta törnrosasömn.
Några grågäss trotsade vinden och seglade omkring.
En förbipasserande häger lyckades jag fånga också.
En ensam sothöna paddlade omkring i vassen som nästan ser ut som ett risfält.
Jag vände tillbaka inåt skogen och fotade blommor istället. Är inte det här sinnebilden av vår? Så fantastiskt vackert med vitsipporna som breder ut sig.
Synd att dom inte stannar så länge.
Man får njuta medan man kan.
En hel backe full av vårlök är inte fy skam.
Och här finns både blå- vit- och gulsippor.
En alldeles fantastisk plats att vara på.

Och nu över till något helt annat. Jag var ju till doktorn. "Jag hör av mig" sa han då. Jag väntade på provsvar och så plingade det till i mobilen den tredje dagen: "samtliga provsvar vid ert senaste besök är normala. Har du fortsatta besvär vänligen boka ett åb".
Där bröt jag ihop. Dagen efter åkte jag på öppna mottagningen (eftersom det inte finns några tider!!!) och fick vänta någon timme och en halv. När jag kom in till läkaren så frågade han: "hur mår du nu då?" Varpå jag svarade: "ja, det är ju precis likadant eftersom jag inte blir frisk av att ta blodprov".

Sen blev det som förra gången, ett tuggande hit och dit. Mina prover var ju så fantastiskt bra. "Jo, jag vet" svarade jag. "Jag sa ju det". Men att få ta några ytterligare, mer avancerade prover var inte att tänka på. Det var som att jag sa saker som inte räckte ända fram till hans öron. Nästa gång ska jag sätta mig i knät på honom och vråla rakt in i örat!
Hur som helst så var det fortfarande fokusering på depression, för det gör så att jag har 1. ont i kroppen 2. håravfall 3. sömnproblem 4. migrän mm.

Nu ska jag äta mina nya medikamenter i en månad och sen på återbesök. Under tiden samlar jag håret som faller av för att visa när jag kommer dit. Jag kan bara hoppas att jag har fel och han rätt.

Idag är det lördag och jag och Gubbe tog några spadtag i rabatterna. Men med min och nu även hans skitryggar så blev det ett kort besök. Vi får nog skaffa assistenter snart om vi inte får någon bättring. Trevlig helg på er!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 14 april 2016

Tystnad - provtagning!

Nu har jag varit hos farbror doktorn. I väntrummet hittar jag en tidning där Linda Skugge skrivit om sin sjukdom. Det står någonting i överskriften om att man SKA ALDRIG GE SIG! Hon fick kämpa för att få läkarna att tro på henne och när jag läser det blir jag såååååå trött. Att man bara ska behöva!

När jag suttit där 10 minuter över angiven tid öppnar läkaren dörren och bjuder in mig. Han säger: "gå in så länge, jag kommer snart" och så får jag sitta och vänta några minuter till. Detta pga något akut sjukdomstillstånd hos någon. Detta händer mig varje gång!

berättar jag om alla mina fel och brister och säger att jag mår skit helt enkelt. Och så skickar jag över en A4 där jag skrivit ner allt. Jag påpekar att jag läst mycket om att både järnbrist- och sköldkörtelsprov kan visa fel och att jag tagit prover flera gånger. Jag har nämligen hälften av alla symptom för sköldkörtelrubbningar. Att jag också funderar på järnbrist har mer med mitt håravfall och mina restless legs att göra.

Han frågar då om min Neurokan (johannesört) som jag äter. Jag slutade med antidepressiv medicin för några år sedan och började med hälsokostpreparatet. Läkare älskar antidepressiv medicin. Eller selektiva serotoninåterupptagshämmare som det också heter. Men dom tycker inte om hälsokost. Så... läkaren säger att johannesört kan påverka levern.
Här kan ju jag tycka att en enda liten biverkning inte har någon jävla betydelse jämfört med alla biverkningar som t.ex. "lyckopiller" har. Jag kunde ju också ha sagt att det kan sprit också.

"Jaha" säger jag "men menar du då att det är brist på serotonin som gör att jag: tappar hår, har ont i kroppen, inte sover, migrän och huvudvärk, håravfall, försämrat immunförsvar m.m ?"
Svaret blir: "ja, om man har såna ryggproblem som du har och som man inte kan göra något åt, då kan det påverka humöret."

Jag försöker återigen diskutera det faktum att jag alltid har fantastiska provresultat även om jag
känner mig som en skjuten grävling. Därför vill jag återigen diskutera att vanliga provresultat inte visar allt, utan man måste göra genomgående tester.
Han tycker att vi ska börja med blodprov. Förstås. Han vill också att jag ska äta någon antidepressiv medicin istället för johannesört. "Ge mig ett förslag" säger jag, "på något som inte har biverkningar!".

Men okej... dom får väl ge mig ett piller då, så jag blir så jävla uppåt så jag skiter i att jag inte sover, kan gå eller har migrän.

Jag orkar knappt sucka. En sak är säker. När jag åt cipramil så hade jag också migrän, huvudvärk, ont i kroppen och försämrat immunförsvar. Det ska jag komma ihåg att säga nästa gång.

När jag började med cipramil en gång så var det rena "lyckopillret". Till en början med. Kanske för att man mått så dåligt innan och känner sig lycklig av att må bra. Men det ändrar sig. Det liksom "flyter ut". Till slut funkar det inte som det ska och man står där med en massa biverkningar. I alla fall var det så för mig. Och vi ska inte tala om hur svårt det var att sluta med dom! Och dom är inte beroendeframkallande. Nähä!? Men lika förbannat så har man abstinens i fjorton dagar.

Sen har vi ju dessutom apoteken, som hela tiden ska pracka på en en annan sort! Vilket gör att ursprungsmedicinen - som ju är avsevärt mycket dyrare - aldrig finns. Den är beställningsvara. Om du har tur! "Men dom billigare innehåller samma ämnen" säger apotekaren. Jag tänker: "jo, jo, det är som med kattmaten. Dom säger att det är samma innehåll, men inte fan äter katten!"
Vi har ju en lag (jo då, där också!) som säger att den aktiva substansen ska vara samma men bindemedlet kan vara annorlunda. Då kan man ju undra vad det där bindemedlet åstadkommer?

När vi går ut till labbet säger jag att det är kanske bara är avlivning som gäller. Han ler. Kanske finns det en möjlighet för det iaf! Sen säger han att han återkommer om ett par dagar. (don´t call me, I´ll call you)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 30 mars 2016

Pessimist javisst!

Springer ni ofta hos läkare? Inte jag. Jag väntar alltid i det längsta för att slippa. Jag har ingen bra erfarenhet av läkare. Kanske för att jag ser för friskt ut. Eller för att jag inte propsar, utan lyssnar på vad dom säger i för hög utsträckning.
Jag upplever att läkarna, som faktiskt har avsatt en tid för att hjälpa mig, så fort som möjligt försöker få ut mig genom dörren.

Nu ska jag ta mig till läkaren för att kolla varför jag tappar hår, har sköra naglar och är ständigt trött och frusen (utom när kärringvallningarna sätter i). Järnbrist är min första tanke, men det finns ju annat. Ett vanligt test för järn behöver inte säga hela sanningen. Inte heller om man kollar sköldkörteln. Det måste göras ordentliga genomgående undersökningar och det kostar vi nog inte på så gamla kärringar som mig. Särskilt som jag inte kräver det. Hur gör man när man kräver?

Usch! Det är inte roligt när man känner att man behöver gå dit och ändå känner att det inte är någon idé. Det är väl därför jag väntar på att det ska gå över. Men håret rasar av och det är väl bäst man går innan man är flintskallig. Säkert går jag hem med ett recept på något som har 347 biverkningar.
För skriva ut medicin av varierad sort utan uppföljning är standard hos de läkare jag träffat. När jag sist (i oktober) frågade om ev. sjukgymnastik angående min rygg och mitt knä, så sa läkaren: "det tar vi sen". För hans ordination var att jag skulle hålla mig still. Det är en underlig ordination när man hela livet fått höra att man ska röra mer på sig! Och när "sen" är skulle jag vilja veta.

Som ni ser är pessimisten lika hoppfull som alltid. Undrar om jag ska ta med mig en assistent? Eller om jag ska gå till veterinären istället. Risken är att man blir avlivad, men i så fall kanske det är dags.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,