onsdag 7 februari 2018

Löstagbara händer

Det är då fan att man ska vara så stressad jämt. Vad jag än gör så stressar jag. Även om jag sätter mig framför en film och tar fram stickningen. Nog fan stressar jag, som om jag skulle ha stickningen klar igår. Axlarna åker längre och längre upp och stickorna går som trumpinnar.
kommer jag på mig, tar ett djupt andetag så axlarna ramlar ner igen. Sen börjar jag om för att snart göra samma sak igen. Det är som att mina händer lever ett eget liv.
Det gör dom faktiskt. Hakar loss sig från armarna när jag inte kollar och går och lägger undan saker på ställen där jag inte hittar dom. Jävligt irriterande.

Jag avskyr att leta! Jag är en ordnings/kontrollmänniska som ska ha rätt sak på rätt plats. Ligger sakerna inte där de ska, så går stresshormonerna i höjden direkt. Jag försöker ibland skylla på gubben eller katterna, men innerst inne vet jag att det är mina löstagbara händer som är skyldiga. Tur att man har stickning/virkning att pyssla med ändå. Och sömnad. För annars törs man inte tänka på vad mina händer skulle hitta på.

Likadant stressar jag när jag handlar kläder. Jag går snabbt in (läs småspringer) rundar alla klädställningar och skannar av om något duger (det gör det oftast inte) och på vägen ut krockar jag med maken, för han är fortfarande på väg in.
Nåja, man är som man är. Jag behöver ju inte stressa, det är inte det. Jag bara gör det ändå för sån är jag. Man kanske skulle köra lite andningsyoga.

Ett tag nu har händerna varit sysselsatta med att hjälpa yngsta dotter att packa/rensa för lägenheten hon bor i ska säljas. Och tömmas skulle det också för att stylas. Så är det nu för tiden. Ingen ska få se hur du bott utan stylisterna ska komma och göra "fint". Visst, det blir fint, men helt statiskt.
Jag tycker det räcker med att jag gör storstädning här hemma för att jag ska tycka att det ser obebott ut. Då går jag och slänger fram lite stickningar och tidningar igen. Fast efter ett par dagar så ligger saker lite huller om buller igen. Hur går det till? Vi bor ju bara två vuxna här! Ja, just det - händerna var det ja!

Igår planterade jag om mina pelargoner och några krukväxter. Som vanligt la jag duktigt ut papper på bordet innan jag började. När jag var klar var det jord i hela köket. Mitt i alltihop ställde jag mig och gjorde en sockerkaka också. För jag kom på att jag hade lovat det till ett kalas. Typiskt mig!

Naturligtvis började jag med att ställa fram två bunkar och en visp på bänken. Jag tyckte det blev lite trångt. Ja, just det, man kunde kanske ta bort tre blomkrukor och frukostbrödet. Sen gick det bättre. Sån är jag. När jag ska göra något så ska jag göra det NU. Inte börja plocka undan så jag får plats eller kolla om alla ingredienser finns hemma. Suck!

Men har man bara KAFFE hemma så ordnar sig allting!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 29 januari 2018

Inte mycket dans nu

Knappt har jag stängt ner en hemsida förrän jag öppnar en ny. Hur tänkte jag nu? Ibland far mina hjärnceller iväg med mig. Men det är ingen stor kostnad. Funkar det inte så blir det inte dyrare än ett par flaskor vin. Men tanken är att jag ska kunna lägga upp mina bilder någonstans. Inte för att det blir så mycket fotat nu för tiden, men det kan ändra sig. Kanske.

Ute är det grått. I mitt huvud är det grått. På mitt huvud är det också grått. Men det är väl januari i ett nötskal. Inte min hårfärg dock. Den får man dras med. Jag tänkte ha det grått nu. Vi får väl se om jag står ut. Risken är att jag inte syns eftersom hela jag är grå. Men osynlig är underskattat.

Det blir inte så mycket brake dance här hemma nu. Ingen annan dans heller faktiskt. Det är mer hasande för Herr T har opererat axeln. Och överlevt. Två muskler som gått av är nu fastskruvade (!?) Han har gått omkring lite som en zombie här hemma pga starka mediciner. Pupillerna är obefintliga. Brukar det inte vara tvärtom?
Men... han åker till jobbet så klart! Fast bara lite nu och då. Jag kör honom dit och hem, för han har fullt sjå med att gå när han är som han är i bollen.
Och varje kväll slåss vi med nattmitellan. Det klämmer här, är för löst där, nej, det är inte bra, osv. Mitella, eller armslinga som det tydligen heter, får han dras med både dag och natt tom april.


Njursten förra våren och axelkläm den här. Det kan räcka nu! Men - vi lever i alla fall! Och det kunde varit mycket värre - som man säger när man försöker trösta sig.

Apropå dans - jag brukar i alla fall skaka skinkorna lite medan jag lagar mat, om jag får igång något bra gung på Spotify. Det gör en lite piggare i det grå. Och kaffe. Alltid kaffe!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 15 januari 2018

Svammel

Ett nytt år haver inträtt. Nu igen. Redan! Och ännu mer redan mitten av januari. Alla säger att januari är så tråkig. Jag tycker det är rätt skönt faktiskt. Julen kastas ut och allt återgår till det gamla vanliga. Tråkighet är underskattat. Liksom tystnad. Jag blir mer och mer känslig för (o)ljud. Som när man går in i en butik och det ska spelas hög musik. Ibland är det inte ens musik. Och då ska man ändå veta att jag är allätare vad gäller sånt ljud. Tänker dom att man handlar mer om det spelas? Det gäller inte mig. Är det allt för jävligt så vänder jag i dörren.

Idag är det tulpanens dag. Så jag har inhandlat trenne buketter minsann. Men... jag tänker inte lägga in någon bild för det finns det miljoner av idag. Så det så. Men den viktigaste dagen är den 24:e för då är det FRUFRIDAGEN! Denna dag instiftades av Lennart Hyland 1954!
Tanken var att alla husmödrar skulle få ledigt en hel dag och deras män skulle sköta hushållet och sköta barnen. Tidningarna fylldes av recept och praktiska tips inför dagen och idrottsrörelsen undrade hur det skulle gå med tävlingar och lagsporter om männen var tvungna att laga mat och byta blöjor.
Men det är annat nu! Nya tider och nya blöjbytare. Nya friska kvinnor i leden som inte säger tack och amen. Tack å lov och heja alla unga tjejer. Ja, heja alla kvinnor faktiskt. Och heja Linnéa Claeson!

Fibern är i huset (inte febern) men bredbandet är ännu ej igångsparkat. Router beställd samt något wifi-trådlöst till herr T:s dator som inte har något sådant installerat. TV-kanalerna är ännu ej beställda. Det får herr T sköta om. Det är han som är TV-ansvarig/tittare i detta huset. Men det lutar åt Viasat. Alla dessa val!

Nu har jag dödat Baronessan också. Inte mig själv, men min gamla hemsida. Den ligger kvar ännu så länge men det blir inte länge till eftersom jag inte betalat vare sig domän eller hemsida. Jag uppdaterar ju knappt den här bloggen längre, ännu mindre då hemsidan. Det blir mest Instagram nu för tiden. Och syrum. Det senaste var en justering av en brudklänning. Något som jag inte skulle gjort egentligen, men som jag gjorde ändå. Det är ju kul med utmaningar också. Blivande brud verkade nöjd i alla fall. Jag är ju som en humla som inte kan flyga men gör det ändå. Jag kan inte sy, men gör det ändå. (Jo, humlor kan flyga!) Men nu ska jag nog göra något åt mig själv. Vi får väl se. När jag kommer in i syrummet så brukar mina två hjärnceller få så mycket för sig som inte jag alltid är med på.
Detta är mina två hjärnhalvor. Den vänstra används oerhört lite. Ni kan ju tänka er själva när man dessutom bara har två hjärnceller.


Och det här vädret då. "Kallare och mer snö än vanligt i hela landet" sa dom i höstas. Ännu har vi inte haft varken det ena eller andra. Det ska väl komma som en storm i mars då kan man tänka. Med snö upp till armhålorna. Då när man börjar tänka vår.
Nej nu vet jag! Herr T ska ju operera axeln och blir sedan sjukskriven och handikappad. Då kan ni ge er fan på att snön kommer att vräka ner. Då undertecknad får gå ut med sin spade och skitrygg och skotta. Ta mig på orden!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 22 november 2017

Veterinärbesök

Jag och Frazze har varit hos veterinären. Frazze har kronisk njursvikt och ska härmed äta specialkost. För evig tid. Om det inte blir bättre inom 14 dagar så blir det större undersökningar, vilket vi inte hoppas.
För mig fanns ingen hjälp. Endast eventuell avlivning.

Alltså ibland kan man ju undra hur man så lätt (känns det som) kan få veta vad det är för fel på en katt. Som ändå anses vara ganska så outforskad. När det är så oerhört svårt att få veta vad det är för fel på en själv!? Människan har ju undersökts i evinnerliga tider och forskning pågår ständigt. Och ändå vet man ofta inte. Eller så delas det ut piller. Men man är väl inte tillräckligt intressant eller för gammal.

Men nu skiter vi i det. Katten äter i alla fall sitt nya foder och det är alltid en god sak. Kanske maken kan äta av det också. Han har ju också njurproblem emellanåt (njursten) Det vore därmed enkelt med middagar framöver. Ställa fram en skål med torrfoder. "Varsågod. Vill du ha med mjölk eller utan?"

Sen blir det ju inga roliga helger nu då när man inte får tonfisk längre. (Katten alltså, inte maken.) Och inte kattgodis heller. Och det är ju inte så lätt att få en katt att förstå förändringarna. Hoppas han förlåter mig. För han måste ju leva. Vad vore vårt hus utan Frazze?


Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag 9 november 2017

Nu ska vi myyyysa...

November... stöööön!
Nu är den här. Årets trökigaste månad. Grått, regnigt och framför allt MÖRKT! Visst, vi kan mysa. Vi kan tända ljus och fixa brasa. Men det är ju mörkt mest hela j*vla dagarna.
Jag tänker på Mumintrollet i boken Trollvinter. När solen ska komma tillbaka efter vintern, sitter han och väntar och blir förtvivlad när den bara visar sig som en strimma och sen försvinner. Så känns det.

Och inte blir jag gladare av snö heller om den nu skulle dimpa ner. Det blir ljusare säger de flesta. Det blir halt säger jag. Och det mest troliga är väl att det regnar och sen blir det till is.

Regn ja. Och blåst. Denna eviga förbannade blåst. Min mamma älskade blåst. Hon gick gärna ut när det blåste som värst. Jag ärvde inte det. Jag gömmer mig helst under täcket.
Jag som trodde att jag ärvt det mesta från min mamma, men inte detta. Och heller inte det faktum att hon aldrig fick myggbett. Biten blev hon, men hon blev aldrig infekterad. Varför kunde inte jag få den genen? Däremot var hon otroligt snäll. Det har jag ärvt. Jag är så snäll så jag är dum. Det finns säkert många som inte skulle kalla mig snäll, men det kan vara så att dom inte gjort sig förtjänta av min snällhet. Det kan var så. Eventuellt.
För... jag har ett arv efter fadern också. Kungen av ironi och sarkasm. Jag hoppas att jag är mer av det ironiska slaget än av det sarkastiska. Jag försöker iaf vara det.

Modern var även oerhört konflikträdd. För att inte säga rädd för människor. Människor är svåra djur. Människor är anledningen till att man anförtror sig till sin katt. Jag gillar inte heller intriger och konflikter, men jag har min gräns. Blir jag tillräckligt inträngd i ett hörn då släpper allt. Men det ska mycket till.

Apropå ironi och att pigga upp sig i November. I helgen var jag och maken på Rival i Stockholm och såg bästa Ann Westin. Alltså, jag har inte skrattat så mycket på länge. Hon är makalös! Och enligt Babben (som var en av gästerna) så är hon lika rolig och pratglad till vardags. Och det liksom känner man. Det är som att sitta och lyssna på en kompis. En otroligt rolig sådan.
Det var 20-årsjubileum och jag hoppas att hon fortsätter minst 20 år till! Sen måste jag ge en eloge till hennes dotter, Camilla Isaksson som också var med. Vilken sångröst!
För övrigt bor jag i syrummet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 27 oktober 2017

Män, men, men...

#METOO

Finns det någon kvinna som sluppit undan? Troligen inte. Jag vet en hel hoper män som skulle säga att detta är en storm i ett vattenglas. Fast inte så fint uttryckt naturligtvis. Mer något om bitterfittor, kärringgnäll och "hon ska vara glad att någon vill ta i henne" eller "men vaddå, har du ingen humor". Och så naturligtvis: he, he, he...
Jo, då. Jag har humor. Från hårrötterna ner till tårna. Men hur många gånger har man inte i sin ungdom skrattat bort rena, rama dumheter? Skrattat med något surt i magen. Med en ilning i ryggraden. Särskilt när det varit stora grabbgäng.

Som
till exempel när man var 14 år. Man kunde bli "näckad" av ett gäng grabbar. Den ena gången klarade jag mig pga att min bror fanns i närheten. Den andra gången för att jag blev så jävla arg så jag blev släppt.
Som när man i sin ungdom varit stormande kär och äntligen fått vara nära just honom, som då utan vidare stoppat händerna innanför kläderna som sin fullkomliga rättighet. Och man själv - lycklig av närheten, men ledsen över utvecklingen - har känt sig enbart överkörd.
Som när kompisens farsa - han som alltid var så kul och hängde med oss och som vi alla gillade. - plötsligt blev lite väl närgången. Tafsande.
Som den gången när en annan kompis storebror skulle skjutsa hem mig och körde upp i en skog. Jag lyckades komma undan. Tack vare min humor.
Som när man varit på en spelning och någon stått bakom och tryckt sig emot en.
Som när man dansat och blivit "gnuggad" emot.
Men jag har haft tur. Jag har gått i mörker långa vägar och jag har liftat ensam i min ungdom. Två gånger har jag blivit förföljd. Men jag har alltid klarat mig. Från det allra värsta.

Men hörrni grabbar, killar, gubbar - Skärp er! Nog kan jag ta att ni vräker ur er dumheter. Även om man ibland undrar varför? Men jag tar inte att ni tar i kvinnor/tjejer som inte vill. Sluta tafsa, sluta drägla, SLUTA TA FÖR ER AV DET SOM INTE ÄR ERT!

Och alla ni män som INTE hör till dessa långfingrade kukomaner - alla ni som säger "inte jag" - hjälp till och visa var skåpet ska stå!

Följ Linnea Claeson på Facebook 


Men det finns ju män som fattat detta för länge sen. Bud Grace 1990, Doris har blonderat sig:

Berke Breathed 1992:
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 23 oktober 2017

Tantgnäll! Fler Mr Hyde än Dr Jekyll

Jag återkommer hela tiden till att om jag vore yngre och hette t.ex von Schnollenmacher så skulle jag ha lättare att få hjälp hos en läkare. Hur fan hittar man nån som bryr sig? Det tycks bara vara tabletter som delas ut. Ofta utan att kolla så särdeles noga var felet är.
Som min läkare som inte tyckte att jag ens skulle träna (det gör illa värre) utan istället äta tabletter. Han till och med log (lite "lilla gumman") när han sa att jag låg långt ner på tablettstegen och det kunde/skulle kunna ökas på långt uppåt.
Det var ju inte det jag ville höra. Men jag åt tabletterna i början. Någon sorts antiinflammatoriskt som magen inte tålde, så därför åt jag dessutom tabletter för magen och ytterligare någon sorts artrosmedicin. Två av varje. Mådde jag bättre? Nej! Kanske hade jag lite mindre ont, men fortfarande ont.
Nu gör jag gymnastik. På uppmaning av min sjukgymnast. Jag tror på henne. Hon ger mig inga tabletter. Det känns mycket bättre. Men ibland. När jag rört mig för mycket och har ont som fan, då kan jag ta en Citodon. Jag gör det ovilligt. Det händer väldigt sällan. Men ibland måste man.
läser jag på en sida om smärtlindring:
Smärtläkarnas fältrop när det gäller läkemedel är "low and slow", d.v.s. börja med små doser och öka långsamt. Då bemästrar man lättare biverkningar och hittar rätt dos lättare. Inte börja med 8 tabletter Citodon om dagen, men kanske 1 eller 2.
Men på riktigt?! 1-2 Citodon att börja med. Alltså jag kan inte ens tänka mig att sätta i mig 8 tabletter av Citodon. Måste ju bli en präktig fylla och en rejäl baksmälla på det. Nu och då undrar jag hur många aktier i de olika läkemedelsföretagen dessa läkare har.

Snart har vi det väl som i Trump-landet. Där dör fler av läkemedel än av trafiken. Låter ju vansinnigt. Man ska ju inte dö alls av läkemedel. Man ska ju bli FRISK!

Sist jag var hos läkaren - som inte tycker att jag ska träna - så sa jag till om en remiss till en specialist för att få en ny kortisonspruta (slemsäcksinflammation) och få åtgärdat min hallux vallgustå. Då kom jag till en ännu mer ointresserad läkare som inte tyckte att jag hade slemsäcksinflammation (så tydligen fick jag en spruta i onödan första gången) och som inte tyckte att jag behövde operera min tå. Istället remitterade han mig till en ortoped för att få inlägg i skorna!

Nåja, jag letar vidare. Kanske, kanske jag hittar någon som bryr sig.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 12 oktober 2017

Välkommen in i mitt badrum

Här kastar vi oss mellan ämnena.
nu över till vårt badrum. Det är på gång för totalrenovering, men det är så mycket annat först. Vi har inte gjort något sen vi flyttade in -90 och nu började jag ledsna. I och för sig inget fel på det för det fungerar ju. Så, nu har jag fixat lite.

Först gav jag mig på kaklet med ättika. Jag tog den starkaste. Gör inte det! Man kan liksom inte andas när man använder det outspätt. Det fick jag spola av kvickt som attan medan jag höll andan. När jag sedan tvättat rent, så blev jag så irriterad på de fula fogarna. Dom blev säkert fulare av ättikan också. Så dessa fyllde jag i med svart färg. Faktiskt är det permanent tusch. Såna hade vi hemma i mängder. Fastnar som attan på fogarna men är lätt att ta bort på kaklet.
Vi har pratat om att när det en gång blir renoverat så ska vi ha en kristallkrona i taket. När jag så hittade denna lampa på Rusta (av alla ställen) så slog jag till. Och jäklar så bra det blev! Inte kristall men med ett ljus som tilltalar mig.
Det här skåpet över de två handfaten är nog det enda vi ångrat sen vi flyttade in. Man slår lätt skallen i hörnorna. Här tog jag bort luckorna och klädde insidan med en bit av en f.d. plastduk. Över handfatet sitter en vers av Peter LeMarc. Där var det hål efter fästen för tandborstmuggar. Det bodde ju åtta personer här en gång.
Jag bestämde mig för att hålla mig till svart och turkos eftersom kaklet var turkos. Därför skrev jag ut och plastade in härliga citat från några kända personer. I svartvitt då.
Badkaret är jag så trött på, men nu har jag piffat det lite med dekorationsvinyl.
Även väggen över badkaret fick en dekorationsvinyl. Vinylerna (en 5-hundring c:a) var nog det dyraste i denna fix. Den stora var svår att sätta upp. Bladen ville inte riktigt och gick sönder på något ställe. Men det fixade jag till. Detta blev pricken över i!
Fönstret som tidigare haft insynsskydd av plast har nu fått en gardin. Sydd av loppisfyndat tyg. Ifall nu någon skulle stå uppe i skogen och glutta.
 Mattorna och ljusstaken hade jag sedan tidigare.
Jag är så nöjd. Nu behövs ingen renovering på ett tag. Jag kan säga att jag slet som ett djur med toaletten också. Till och med en stor cola hällde jag i. Men då hade jag redan använt ättika och bikarbonat och skrubbat som en dåre. Det blev bra även om 27 år sätter sina spår. Vattnet vi har är ganska järnhaltigt.

Nu... tror jag att jag ska gå och bada!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 9 oktober 2017

Kan dom inte lära sig sticka?

Jag har varit på kryssning. Med fem fina snippertippor. Och det är allt ni får veta om det!

Och nu över till något helt annat:

Inpräntat i hjärnbarken sitter "tänk på barnen i Biafra". Biafra självutnämnde sig själva till en egen stat i juli 1967. Två månader senare utbröt Biafrakriget som pågick från 1967-70 varpå Biafra kapitulerade. Tre års självständighet som bara innehöll krig och elände. På grund av vad då? Jo, religion och pengar (läs olja) så klart! Men det var inte det inlägget skulle handla om, utan om hur inpräntade vi blev av detta Biafra och de svältande barnen.

Vi är världsföräldrar i Unicef. Nu och då får vi hem ett blad där det berättas om vad som gått framåt. Och detta gör mig så GLAD! För de där Biafrabarnen, dom bara blev kvar där i medvetandet och man fick inte veta om dom fick det något bättre någon gång. Men det är klart. Det blir kanske inte så mycket bättre. Bara något lite mer överlevnad. Eller bara död.

Varje dag blir man påmind om att skänka pengar. Det är katastrofer, krig och svält. Då känner jag att det vore bra om det visades något program om hur just dessa insamlade pengar kommit till godo. Då kanske folk är villiga att ge ännu mer.
Det man hör nu är att  att ännu fler svälter, fler katastrofer inträffar och ännu fler krigar. Eller att den och den organisationen försnillat pengar! Och något som jag faktiskt blir irriterad över är, att när man skänker pengar, så dröjer det inte länge innan tiggarbreven kommer från den organisation man just skänkt till. Men nu vill man ju förbjuda tiggeri, så då upphör väl det. Eller?

Det råder krig och jävligheter lite här och där i världen. Oroligt skulle man kunna kalla det för att använda ett milt ord. Man får ju inte säga några elaka saker om män i dessa tider för då är man en jävla feministfitta, men jag säger ändå; vad fan är det med män, makt och skjutvapen? Har dom inget annat att göra? Lär er sticka för fan! Eller lägga patiens. 
Men Sverige är ju en av världens främsta vapenexportörer. Verkar lite som att vi är med och orsakar eländet som vi sen ska reparera. Kan vi inte exportera garn och stickor istället?

 Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 5 oktober 2017

Orangeriet

Pågående bygge var det ja. Efter att jag fullständigt storknat över den eviga blåsten i trädgården, så gnydde jag att jag ville ha ett orangeri. Med vägg mot blåsiga norr. Helst hade jag ju velat ha en fyra meter hög mur runt hela trädgården, men man får ju vara realist. Och man vill ju gärna se ut också.

Med tanke på allt som ska göras hela tiden, så närde jag inga förhoppningar att det någonsin skulle bli något orangeri. Men dröm om min förvåning när make plötsligt säger att "det ska vi ha" och sätter igång med full kraft. Då var det nära att man ramlade av stolen!
Troligen blev han inspirerad av närmsta granne, som snickrat hela sommaren. Så, ivrig som aldrig förr, satte han igång med att gräva. Det var stenhårt i marken efter sommarens torka, men han kämpade vidare.
Plötsligt var det färdiggrävt och han satte igång med att mura. Det gick undan ska jag säga. Varenda dag efter jobbet i stort sett har han varit ute och jobbat med denna skapelse.
Här har han börjat lägga på tak. Det ska inte vara hur som helst inte, utan breda plankor i gammal stil som han åkt långt för att hämta.
Även gamla fönster är inköpta på annons. Dom målas nu för fullt. Händig är han. Och effektiv när han väl sätter igång. Då kan inte mycket hejda honom. Som att få ont i armen. Det skiter han i. Han fortsätter att jobba ändå. Sen spelade han innebandy och slet av något fäste uppe i axeln, men inte ens det har fått stopp på honom.

Jag ville ha ett orangeri som inte är så stort då jag inte är någon odlare. Två långa odlingslådor på vardera kortsida. Sen öppet i mitten för bord och ett par stolar. Det övriga i utseende får han bestämma, även om han rådgör med mig i allt.
Fortsättning följer...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 3 oktober 2017

Dela med dig av utrymmet!

I lördags hände något högst ovanligt. Jag badade på badhus! I närliggande kommun. Jag gör det väldigt ogärna men jag gjorde det för barnbarnens skull. Jag är inte pryd av mig, men jag gillar inte att stå och tvåla in mig på diverse ställen bland andra, okända människor.
Kan vara för att jag inte tycker att okända människor som regel är något jag vill umgås med skinn mot skinn. Undantaget make, barn och barnbarn. Jag storknar ju till och med i Ica-kön.
Vem har hittat på att duscharna ska vara öppna? Vem har bestämt att vi ska duscha tillsammans? Jag minns med rysning alla badlektioner i skolan. Jag duschar ju för fan ensam hemma till och med! Vad är det för fel på bås? Kostar kaklet för mycket?
Troligen för jobbigt att hålla rent.
Men...
  det värsta av allt - förutom att det är trängsel - är den där varma bubbelpoolen som man aldrig får tillgång till. För att där ska det sitta feta, ludna gubbar! 
Fyra feta, håriga gubbar tillbringade sin tid på badhuset sittandes på kanten av bubbelpoolen, eller i den i de c:a 2 timmar jag var där! Jag kan bara tänka mig alla de hudmängder som måste ha lossnat på dessa platstjuvar. Okej, alla kanske inte var gubbar. Kanske var dom yngre än mig. Men feta och håriga var dom.
Sen kan ju folk aldrig ta hänsyn heller. Ungdomar hoppar ner från badkanten där små barn simmar. Ingen bryr sig. Var fan är badvakterna?

Likadant när vi var på ett lokalt badhus häromåret (så ofta) Där finns en s.k. relaxavdelning.
"I vår relaxavdelning finns ångbastu och torrbastu, bubbelpool, kallpool, upplevelseduschar med olika temperaturer och ljuseffekter och ångbastu. I serveringen kan du köpa lättare maträtter och snacks, dryck öl eller vin."
Ni ser vad det står va? Låter urmysigt. Det är det inte! För det första är det ganska kallt i lokalen. Det är också kalt. Och det serveras alkoholhaltiga drycker. Inte för att jag har något emot det i vanliga fall, men på en relaxavdelning där det dessutom får vistas barn!?

Och där - där sitter dom - de feta, håriga männen. I bubbelpoolen. Och vid borden dricks det alkohol. Timme ut och timme in. Inte utan att man är för skilda bad för män och kvinnor. Det kunde vara mysigt, men det är det inte.
Alltså jag bryr mig inte om i vanliga fall om folk är tjocka eller smala, ludna eller släta, men jag är en människa som tar väldigt liten plats och gillar oftast inte dom som tar för stor. Folk med attityden: "här kommer jag. Bara jag får plats så...".
Nu ska jag nog gå och gulla med mitt badrum. Det är såååååå trevligt där!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 12 september 2017

Ka-ka-ka-kan ni tänka er...

...jag har skrivit ett inlägg!

Ja det var ju liksom ett tag sen.

Jag har sedan dess hunnit med en utlandsvistelse. En vecka på Rhodos. Men det var i början på maj. Skönt som bara den. Det var ju tur det för sen blev det inte så mycket semester. (Läs nedan)
Jag har även hunnit med att fixa med bröllop i trädgården för yngsta bonusbarnet. Det gick bra. (Bortsett från att vi fick magsjuka dagarna innan) Men solen sken. Dom blev gifta.

Och - viktigast av allt - vi har skaffat höns! Sex stycken fullfjädrade kacklare vid namn Hönsa-Pönsa och ibland Fröknarna Fluff. Vi har delad vårdnad med min äldsta dotter, så nu får hon ha dom till våren. Det ska fan ränna runt i hönsgård när vintern kommer.

Smolket i bägaren heter löss! Eftersom dom var så bajsiga så tog vi oss för med att tvätta dom i röva. Då upptäckte jag stenhårda vida knölar vid fjäderfästena. Löss! När sen en höna bestämde sig för att skita ner hela mig så svimmade nästan min äkta hälft.
"Visst är det kul med höns" sa jag bara. Det är ju han som propsat på höns hela tiden. Men det där med rövtvätt och sanerandet av löss var inte lika kul. Men det ingår liksom. Ägg har dom lagt från dag ett. Men på sluttampen var det klent. Kan ju bero på lössen. Eller så surar dom för att dom inte har någon tupp.

får jag lov att presentera:
Agda - rätt normal höna. Värper, äter och skiter som en höna.
Sen har vi Katt. Det märkliga namnet har hon fått av ett barnbarn. Rätt normal höna även detta.
Så har vi Kluckan: Lite argsint. Eller kanske mer rädd. Pickar hårt!
Märta - minst och av rasen dvärtkochin. (De andra är korsningar av orpington och något okänt). Liten fluffig och döpt av barnbarnet Marsipanrosen. Snäll och mest sällskaplig av alla.
Så har vi Fru Venus - bossen! Det syns ju tydligt.  Ligger någon annan i hennes rede så åker dom ut! Hon fick för sig att ligga i ett rede hela dagarna även om det inte finns något ägg! Jag lyfte ut henne två gånger om dagen och då la hon sig platt på gräset. Lat? Knäpp? Kallas visst för surhöns.
Polly - liten, förvirrad och skraltig. Gick för sig själv och gick sedan vidare till hönshimlen av okänd anledning. Kanske hon sörjde tuppen.
Man får lära sig ju sina husdjur med tiden. En del lär man sig aldrig riktigt. Som katten Gösta. Han är ett mysterium. Och min man! Honom lär jag aldrig bli riktigt klok på. Jo, han är ett av mina husdjur!

Den stackar´n har det varit synd om. Han åkte på njursten för andra gången. Eller rättare sagt; den sten dom inte fick bort första gången började spöka och göra elakheter. Men nu är den väck! Efter ett par sprängningar. Så nu kan vi återgå till vardagen då jag får tjata på att han ska dricka vatten. 

Ja, det var typ det som var semestern det. Nästa gång han samlar sten hoppas jag han gör det på höstkanten. Men vi hann med bilbesiktning också. Och faktiskt en natt på hotell. Kors i taket. 

I nästa inlägg ska jag berätta om pågående bygge. Om det nu inte ska ta fem månader igen innan jag skriver. Varför ska det vara så omöjligt?! 

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 23 april 2017

Varifrån kommer orden?

Adam och Eva - kunde dom tala direkt från början och i så fall - på vilket språk? Eller fiskarna som blev till ödlor som blev till apor som blev till människor - varifrån fick dom orden att säga: "jag kan tydligen tala". Hur kom dom på det? Skulle dom bara gäspa en dag och så råkade det komma ut något ord? Sånt kan göra en förvirrad. Ord kan göra en förvirrad.

Vet ni vad örngott är? Det är det här:

Men det är också det här:
då undrar man (läs jag) - vad är då kuddvar?
Jo, det är det här:
Alltså den yttre delen. Det är ett fodral som håller fyllningen på plats.
Örngott å sin sida är alltså det som träs över kuddvaret med sin fyllning. Örngott kan även kallas kuddöverdrag.

Klart som korvspad tänker ni som vetat detta under eoner av tid. Och det har nog jag också. Kanske. Innerst inne. Men säkert sagt fel ibland. Hursomhelst... var det inte det jag tänkte skriva om. Eller... jo, om örngott. Alltså själva namnet. Var fan kommer det ifrån?

Jag haver då googlat (vad gjorde man innan internet? famlade i mörkret?) Och jag är inte ensam om att ha undrat. Och på nätet står bl.a. att läsa att örn kommer av öra. Varför det gör det framkommer inte. Men ett öra med bland kuddarna är logiskt. Och ordet gott kommer av behag. Det är mer begripligt. Så alltså - öronbehag! Fast nu kommer jag att ligga och grubbla hela natten på varför det heter örngott och inte örongott.
Kanske att någon i begynnelsen kommit på att sy ihop två kvadrater och fyllt den med något. Förmodligen hästtagel från början. Och sedan tänkt på gott för öronen. (Hur man nu kan få hästtagen och gott att passa ihop) Sen har någon ursprungssläkting till (h)Österman, även denna med dialektalt mummel, kallat öron för ör´n. Så tror jag att det är. Joho då!

Fast å andra sidan. Var eller vad ifrån kommer då kuddvar? Det är ännu en outforskad sak. Och detta, mina vänner, kan endast bero på att örngott innehåller orden örn och gott, som ju redan finns i annan användning. Var finns ju också, men kudd finns ta mig fan inte!

Men konstiga ord finns det gott om. Och dessa två är ju inte konstigare än kökkenmödding.
*Stön* Det kommer att bli en lång natt.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 19 april 2017

Vårdepp och videsurr

Det börjar likna vår. Det märks på vädret. Häromdagen:
Jag får nästan hjärtfel när det blir så här. Helt plötsligt bara, när man tittar ut innan man går i säng. Börjar genast gå igenom hela släkten vilka jag ska oroa mig för som åker bil med sommardäck.
Den 2:a april såg det ut så här:
Fullt surr i vitviden. Det var hur mycket insekter som helst! Fast nu har dom nog dött. Hoppas inte. Snön har ju försvunnit igen och solen har lyst hela dagen.

Sakta men säkert kommer även en vårdepression smygande. Den där känslan av att man ska göra så mycket som man inte kan komma igång med. Jag sitter och önskar mig spöregn. För när solen lyser ska man njuta av solen, putsa fönster, göra utflykter, plantera, koppla av, fixa hela jävla trädgården, ta en fotorunda, planera semester (som aldrig blir av) och.... inte ett jävla dugg blir gjort! Jag gömmer mig i syrummet. Måste komma ihåg att skaffa mörkläggningsgardiner dit in. Då kan jag sitta där och låtsas som att det fortfarande är november och man har all rätt att sitta där.
Inte förrän i augusti infinner sig lugnet och då sitter man där och undrar vart tiden tog vägen.

Gubbe fixar med hönshuset. Har jag sagt att vi ska skaffa höns? Annars säger jag det igen. Vi ska skaffa höns. Gubbe är lyrisk. Jag är mer nere på jorden eftersom jag är en så otroligt praktisk människa. Jag tänker mer på rengöring och undvikande av lukt, istället för att glädja mig över fluffiga hönsrumpor. Men det går nog över bara dom kommer hit. Fem ska vi ha. På sommaren. På vinterhalvåret ska dom bo hos äldsta dottern. Vi ska ha delad vårdnad. Det känns bra.

Påsken passerade nästan omärkt förbi. Vi hade till och med glömt köpa ägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 21 mars 2017

Kläder - detta miljöhot!

Ju mer jag tänker eko desto svettigare blir jag. Eftersom jag syr så kollade jag igenom tyger och vad dessa utsätter miljön för. Följande har jag hämtat från Sverigekonsumenter, Materialskolan.

Akryl - Kräver lösningsmedel och massor av kemikalier. Mikroplastpartiklar rätt ut i vattnet.
Bambuviskos - Stora mängder kemikalier och ett giftigt ämne vid namn koldisulfid (fosterskador) Detta är en riktig luring alltså!
Bomull - Bekämpningsmedel och vattenbrist. Om det inte är ekobomull alltså!
Elastan - Baddräktstyg typ plast. Mängder av kemikalier och lösningsmedel och plastpartiklar.
Polyamid (nylon) - stora mängder kemikalier och plastpartiklar.
Polyester - Vanligaste syntetfibern och materialet. Plast. Utvinns av petroleum. Cancerframkallande kemikalier och plastpartiklar. (Finns dock återvunnen polyester från petflaskor och utslitna kläder)
Fleece - VÄRSTING! Microplast i stora mängder som släpps ut via tvätt. Varje gång!
Viskos - Kemikalier som skadar nervsystemet och kan ge fosterskador.

Ull - Relativt bra
Lyocell - Miljövänligt och nytt.
Linne - Ganska bra.
Alpacka - Bra!
Hampa - Bra men finns bara litet utbud.

Alltså - vi får gå nakna helt enkelt!
Här kan man också tänka på att idag tvättas kläder otroligt ofta. Efter en dag så åker det i tvätten. Eller kanske man byter flera gånger per dag. Och varje gång matar vi fiskarna med plast.

Tänk på dessa enorma köpcentra där kläder hänger i milslånga rader. Då undrar man ju hur vi överlevt så här länge. De där tygerna som är bra för miljön är ju bara ett spott i havet. Och dessutom är ju priset för högt för gemene man.
Jag blir så frustrerad av att jag som konsument ska tänka på miljö när alla dessa kläder ändå finns! Jag är låååångt ifrån en shoppare och när jag ska ha något så får jag leta länge. Som jag sa till dottern när vi var ute i affärerna en gång: "herregud vad mycket kläder det finns som man inte vill ha!"
Ska jag dessutom välja "grönt" - ja, då blir det än mer problematiskt. Utbudet av ekotyger för att sy själv är ju inte heller särskilt stort.

Det är ju ändå märkligt att det över huvud taget FÅR säljas kläder som är cancerframkallande och kan ge fosterskador! Varför görs inget åt detta när det kommer rön efter rön? 

Och det är likadant med maten. Vi skulle inte äta torsk. Men nog fan var frysarna fyllda med fisken!
Vi ska äta mer eko och mindre kött - men kyldiskarna dignar av köttstycken varav hälften kommer från andra länder. Och palmolja ska vi bara inte tala om.

Men vi vet ju alla varför... MONEY, MONEY, MONEY....

Nu blev jag jättetrött!

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,