onsdag 5 september 2018

Funderingar

Funderar lite....
Varför John Smith från Amörka vill följa mig på Insta? Han har ett stängt konto och har inte gillat någon av mina bilder. Om jag mot förmodan skulle ”bli vän” med dessa konton så undrar man vad man ska hitta där. För John är inte ensam. Nej det kommer minst två såna följare per dag. Idag fick jag även en "vän" via meddelanden. En bild på en blomma och ett kryptiskt namn med siffror efter. Där stod det: Hello. Allt detta är naturligtvis fejkkonton, så det jag egentligen funderar på är varför Insta inte tar bort sån skit. Men det gör jag. Jag blockar och blockar.

Funderar vidare...
Varför har vi (jag) fått kroppar som trängtar efter socker och smör när vi helst ska ge fan i det? Och varför ska man slåss med sina valkar ett helt liv när äpplena hänger i klasar och bara vrålar ÄPPELKAKA!?
Ytterligare fundering...
Häromdagen när jag satt vid tv:n sent så kom den gamla serien "Mord och inga visor" med Angela Landsbury. Jag höll väl på med något annat som vanligt men så tittade jag upp och fick se Patrick Swayze.
"Har han varit med i den serien" tänkte jag. Men så funderade jag igen om det verkligen var han, för han såg så annorlunda ut. Liksom grym. Men jag tänkte att han kanske var sminkad på sånt sätt. Eller nåt.
Ja, jag blev ju tvungen att googla så klart. Och sepåfan - det var Patricks lillebror Don. Inte visste jag att han hade en sån! Som dessutom var skådespelare. Eller ja... typ skådespelare. Det lilla han gjorde i detta avsnitt var inget som kapade åt honom några storroller enligt vad jag kan hitta på karln. Men han har däremot varit stunt för brorsan.

Här är dom i alla fall bröderna Swayze. Men detta kanske ni redan visste och det var ju kul för er då.
när man håller på där och googlar. Vad dyker upp då? Jo ännu en broder som ser ännu mer ut som Patrick: Sean Swayze - ännu mer tvålfager.
Men honom står det inte något om. Sen finns det två systrar också, men dom antar jag inte ser ut som bröderna. Men man vet ju aldrig.
Ja, så där kan man hålla på. Men det är ju ändå ganska bra nu när man har internet och kan kolla. Förr kunde man sitta i evigheter och fundera med sin ömma moder om "hur han såg ut, du vet, han som var gift med hon med håret, som var med i den där filmen där den där långa var med".
Fast det händer ju nu också. Emellanåt. Fast utan modern.

Nu ska jag äta äppelkaka!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 23 augusti 2018

Mandolin

Jag tänkte bara berätta att jag älskar min mandolin. Och då menar jag inte en sån här:

Utan en sån här:
Alltså den använder jag i stort sett varje dag. Men jag vill bara säga det att dom är jävligt vassa! Det är ju liksom grejen. Vilket mitt lillfinger märkte häromdagen.
Jag använder oftast inte det där "greppet" som följer med. Det som gör att man INTE ska skära sig. Jag tycker att det går bäst utan. Men man får ju passa sig. Häromdagen så hade jag en lång bit av en squash som jag gav mig på. Den var rätt så hård och jag tryckte på medan jag skivade i en jävla fart. Plötsligt gick squashen av och eftersom min hand fortsatte att strimla så skar den av en bit av mitt lillfinger. Man kan säga att jag inte passade mig.
Jävlar vad det blödde! En stor skinnbit satt kvar i mandolinen. Detta kommer inte alls att få mig att använda "greppet", men kanske, kanske att jag inte tar i så förbövlat nästa gång. Lätta tag! Lätta tag! Och... jag älskar fortfarande min mandolin! Nu funderar jag på att köpa en sån här handske:
Jag önskar i och för sig att jag kunde använda den övre mandolinen, men där går en gräns. Förresten är jag inte säker på att jag inte skulle strimla fingrarna på strängarna också.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 14 augusti 2018

Konsultinnans val

Sommaren.... Puh! Så mycket svett som runnit av en. Synd att det inte var fett. Den biten håller sig envist fast. Men det ska fan banta. Rätt var det är så ligger man där med näsan i vädret och då kan det ju ändå vara rätt kul att veta att det ändå tar en stund att bränna upp kärringen.
Fast jag läste en bok nyligen; "skrivet i eld". Just om en uppbränd tjockis. Dom (vi) brinner tydligen rätt bra! Kanske inte så konstigt att jag kändes som att jag skulle självantända i somras.
I somras förresten. Vad jag vet så är augusti också sommar. Men nu tycker man ju att det är kallt med 22 grader plus.

Vad har jag gjort i sommar då? Inte mycket. Vaktat höns. Och barn. Typ. For med dotter på ett par snabbvändor och lämnade maken hemma hos hönsen. En liten vända till vänner på ett par dagar fick vi till efter att jag luskat rätt på en höns- och kattvaktare. Nästa år tror jag att jag ska unna mig en husmorssemester och dra till.... Säffle kanske.

Kolla! Där står hon. Husmodern. I Tessinparken med väskan packad. Det syns ju att hon inte fick vara borta länge. Några trosor och en blus kan möjligen gå ner i den väskan. Kanske därför hon ser så sur ut.

Sökes: En stuga med bekvämligheter, wifi, och närhet till bar och brygga. Jo, just bar. Inte bad. Bryggan ska användas till dans. Fast stuga... det går lika bra med ett rum. Med en säng.
Där - just där - ska jag sen sitta och längta hem. För det är det som är grejen med att åka bort. Att få komma hem igen!

Jag mötte en arbetskamrat från förr. På hennes fråga vad jag gör nu svarade jag att jag är personlig assistent till min man. Då svarade hon: "Säg upp dig. Du ska inte vara assistent, du ska vara konsult! Assistenter har så dåligt betalt." Kanske jag ska byta ut "Baronessan" till "Konsultinnan". För nog blir man konsulterad allt.

Snart ska vi välja regering också. Hur fan gör man? Det är ju så att gillar man en sak som ens parti står för så kanske man ogillar en annan. Pest eller kolera. Samtidigt så ska man inte lyssna på alla löften. Dom är till för att brytas. Partierna är ju typ "lika goda kålsupare" hela bunten. Utom SD. Dom är ett slag för sig.

där ja! Nu har jag lyckats tota ihop en sida till slut. Efter fem månader. Ja, ja, vi kanske ses om fem månader igen. Då är det januari och julen är över. Nåt att längta till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 7 mars 2018

Ljusrum istället för mangel

Hemsidan... hmmmm.
Det där med bilder är fan i mig inte enkelt. Nu har den där sidan som jag använt mig av börjat krångla till det. Eller så är det jag som ändrar så mycket så att det snurrar upp sig.
Men jag är inte den som ger mig i första taget, sade den envisa kärringen. Det finns fler utvägar. Till exempel Adobe Photoshop Lightroom 2.0. Den har jag ju haft ett tag, men den är gammal (läs uråldrig) så den funkar inte så bra som jag vill.
Därför har jag nu köpt mig en julklapp: Lightroom 6.0! Hur kul är inte det?!
"Vet inte" säger ni."  Och "vaddå julklapp? Det är ju för fan mars!". Jo, men så här är det....

I det här huset är det jag som ser till att det blir julklappar och födelsedagspresenter till 17 småttingar. Min man följer möjligen med om han måste. Jag köper också julklapp/födelsedagspresent till min man. Till mig säger han: "jag har tänkt att du ska få en - vad det nu är - men du får se ut en själv". I julas var det en mangel. För det hade jag pratat om. Men ville jag ha en mangel?
När jag tänkt efter så kom jag fram till att nej, det vill jag inte. För det första kommer den att användas oerhört sällan och jag har ingen bra plats för den. Så bort med det. Då började jag fundera på en ny provdocka (för den gamla har krympt). Men dom är så satans dyra och då tänkte jag samma där; hur ofta använder jag provdocka? Svaret blev allt för sällan för att få igen vad det kostar. Så... då går tiden och inget händer. Men nu. Nu händer det!

Lightroom är alltså - för er som inte redan vet - ett bildbehandlings/sorteringsprogram. Där kan man justera bilder och framför allt få dom i ordning. Och jag är en ordningsmänniska så det passar mig utmärkt. Från detta program kan man sedan (hoppas jag innerligt) överföra bilderna preciiiiiis så som jag vill ha dom till min hemsida. Men jag vet att utan att svära utav bara helvete, kommer det säkert inte att gå. Men det gör jag så gärna.

Och så har jag köpt mig ett nytt minneskort till kameran. Bara för att jag slarvat bort det förra. Det ligger väl och skrattar i någon ficka. Och nu lär det väl komma fram kan jag tro. Så nu gäller det bara att ta sig i kragen och ge sig iväg ut och fota igen. Det har varit dåligt med det en längre tid. Kan bero på snöångest. Kan bero på o-lust. Kan bero på ren jävla lathet. Men mest för att jag har gjort annat. Periodare som jag är.
Men faktiskt... nu har det inte blivit så mycket gjort på sistone. Jag har mest stickat. Och virkat. Så pass att jag fått ont i händerna. Fast det är mer än stick/virk-händer. Det är troligen så att artrosen letat sig även dit. Hur fan tränar man sina händer? Man tycker ju att dom borde bli tränade av att man gör något med dom!

Men apropå det där med inte så mycket gjort. Jag sköter ju marktjänsten här hemma. Så nog gör jag nåt. Men det händer att jag någon dag säger till mig själv att "nu jävlar, nu tar jag ledigt idag och gör absolut ingenting! Jag ska bara läsa böcker och fika". När kvällen kommer och jag tycker att jag gjort ingenting, så har jag ändå lagat mat, diskat, slängt in/ur någon tvätt, plockat upp sånt som kommit i min väg och matat de ständigt hungriga lurvtussarna.
Där är vi olika herr T och jag. Om han säger att idag tänker jag inte göra någonting, då gör han INGENTING. Läser, kollar på TV, dricker kaffe och inget annat. Och han har all rätt att vila! Men sånt kan jag bli så jävla avundsjuk på. För det har ingenting att göra med att jag måste göra saker, utan att jag inte kan koppla av på det sättet. Så totalt.
Men när det gäller lurvtussarna - där går han bet! För om han inte engagerar sig i matningen när han går förbi, så blir det kattsnubbel eller till och med ett bett i vaden.
Det där sista står Värstingkatten för. Men... han biter bara husse. Inte mig!
Gösta - Värstingkatt!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 1 mars 2018

Bilder och bladder

När man trodde att hjärnan helt stannat av går man upp för trappan, sätter sig vid datorn och börjar på den där nya hemsidan. Först satt jag bara där och glodde. Funderade på hur fan man gör.
Men så började den ena hjärncellen röra på sig lite åt vänster och liksom simma runt lite där inne i hålrummet och plötsligt så var jag igång. Det är knappt så man tror det. För det är så jävla segt ibland när man ska starta upp något så håret står på ända av ren frustration bara man tänker på det.
Sånt får mig oftast att ragga upp en bok, tidning eller platta för att sjunka ner i ett hörn och glömma allt. Men inte fan går det någon längre stund. Det är då man istället börjar tänka på att knyta makramé. Eller måla om skorna. Eller sortera gem. Som tur är blir det bara tankar.

Men nu alltså blev det hemsidan. Som just nu bara är en bildsida. Och det krångliga var inte att starta upp sidan utan att lägga upp bilderna från jAlbum. Det gav mig huvudbry en lång stund.
Det är faktiskt samma gamla bildsida som var länkat till förut. Eftersom jag inte uppdaterat den heller. (stön!) Fast nu på ny sida. Men jag ska! Jag ska! Lugna er!

Ha, ha, som om ni skulle bry er. Men jag bryr mig. För jag vill någonstans ha mina bilder. Om ingen annan tittar på dom så gör i alla fall jag det. Man vet ju inte annars vad man ska göra med alla bilder nu för tiden.

Ett tag fick jag för mig att sortera i mina fotoalbum. (Läs 4-5 år sedan) Där skulle jag sen klistra in nya bilder efter att jag sorterat och skrivit ut. Skriva glada texter osv. Vad blev det av det? Inte ett skit!

De flesta bilder ligger i kuvert sorterade efter år. När jag sen funderat trehundraåttio gånger på huruvida någon i framtiden över huvud taget skulle titta i dessa pärmar så la jag ner det. Ingen bryr sig om sånt längre när alla har mobilfoton i överflöd. Fotoalbum kommer att bli (läs är) lika underligt som grammofon och bandspelare är för den yngre generationen.
Man undrar vad som kommer att hända med alla dessa bilder i framtiden. Dom kommer väl att ligga där och sväva i sina moln eller bli glömda på någon backup. Framtidens auktioner kanske kommer att ha högar av backuper istället för album.

Vill ni se (de gamla) bilderna så ligger de nu här: http://baronessansbilder.se

För övrigt kan vi ondgöra oss över att det är vinter ute. Som väntat. Jag gissade på mars, men det blev slutet februari. Lite fel kan man ha. Men snö nu är inte kul. För min rygg klarar inte snö och herr T har ju opererat armen och kan inte skotta. Jävla tur för honom då! Jag får skotta ändå, jag.

Längtan till våren är stark. Starkare för varje år. Och varje år när vintern (?) viner så tänker jag att jag ska älska våren när den kommer även om det blåser satan och regnar. Kommer jag ju inte att göra! Nu ska jag fortsätta slåss med den nya hemsidan. Som så klart inte gör som jag vill!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 7 februari 2018

Löstagbara händer

Det är då fan att man ska vara så stressad jämt. Vad jag än gör så stressar jag. Även om jag sätter mig framför en film och tar fram stickningen. Nog fan stressar jag, som om jag skulle ha stickningen klar igår. Axlarna åker längre och längre upp och stickorna går som trumpinnar.
kommer jag på mig, tar ett djupt andetag så axlarna ramlar ner igen. Sen börjar jag om för att snart göra samma sak igen. Det är som att mina händer lever ett eget liv.
Det gör dom faktiskt. Hakar loss sig från armarna när jag inte kollar och går och lägger undan saker på ställen där jag inte hittar dom. Jävligt irriterande.

Jag avskyr att leta! Jag är en ordnings/kontrollmänniska som ska ha rätt sak på rätt plats. Ligger sakerna inte där de ska, så går stresshormonerna i höjden direkt. Jag försöker ibland skylla på gubben eller katterna, men innerst inne vet jag att det är mina löstagbara händer som är skyldiga. Tur att man har stickning/virkning att pyssla med ändå. Och sömnad. För annars törs man inte tänka på vad mina händer skulle hitta på.

Likadant stressar jag när jag handlar kläder. Jag går snabbt in (läs småspringer) rundar alla klädställningar och skannar av om något duger (det gör det oftast inte) och på vägen ut krockar jag med maken, för han är fortfarande på väg in.
Nåja, man är som man är. Jag behöver ju inte stressa, det är inte det. Jag bara gör det ändå för sån är jag. Man kanske skulle köra lite andningsyoga.

Ett tag nu har händerna varit sysselsatta med att hjälpa yngsta dotter att packa/rensa för lägenheten hon bor i ska säljas. Och tömmas skulle det också för att stylas. Så är det nu för tiden. Ingen ska få se hur du bott utan stylisterna ska komma och göra "fint". Visst, det blir fint, men helt statiskt.
Jag tycker det räcker med att jag gör storstädning här hemma för att jag ska tycka att det ser obebott ut. Då går jag och slänger fram lite stickningar och tidningar igen. Fast efter ett par dagar så ligger saker lite huller om buller igen. Hur går det till? Vi bor ju bara två vuxna här! Ja, just det - händerna var det ja!

Igår planterade jag om mina pelargoner och några krukväxter. Som vanligt la jag duktigt ut papper på bordet innan jag började. När jag var klar var det jord i hela köket. Mitt i alltihop ställde jag mig och gjorde en sockerkaka också. För jag kom på att jag hade lovat det till ett kalas. Typiskt mig!

Naturligtvis började jag med att ställa fram två bunkar och en visp på bänken. Jag tyckte det blev lite trångt. Ja, just det, man kunde kanske ta bort tre blomkrukor och frukostbrödet. Sen gick det bättre. Sån är jag. När jag ska göra något så ska jag göra det NU. Inte börja plocka undan så jag får plats eller kolla om alla ingredienser finns hemma. Suck!

Men har man bara KAFFE hemma så ordnar sig allting!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 29 januari 2018

Inte mycket dans nu

Knappt har jag stängt ner en hemsida förrän jag öppnar en ny. Hur tänkte jag nu? Ibland far mina hjärnceller iväg med mig. Men det är ingen stor kostnad. Funkar det inte så blir det inte dyrare än ett par flaskor vin. Men tanken är att jag ska kunna lägga upp mina bilder någonstans. Inte för att det blir så mycket fotat nu för tiden, men det kan ändra sig. Kanske.

Ute är det grått. I mitt huvud är det grått. På mitt huvud är det också grått. Men det är väl januari i ett nötskal. Inte min hårfärg dock. Den får man dras med. Jag tänkte ha det grått nu. Vi får väl se om jag står ut. Risken är att jag inte syns eftersom hela jag är grå. Men osynlig är underskattat.

Det blir inte så mycket brake dance här hemma nu. Ingen annan dans heller faktiskt. Det är mer hasande för Herr T har opererat axeln. Och överlevt. Två muskler som gått av är nu fastskruvade (!?) Han har gått omkring lite som en zombie här hemma pga starka mediciner. Pupillerna är obefintliga. Brukar det inte vara tvärtom?
Men... han åker till jobbet så klart! Fast bara lite nu och då. Jag kör honom dit och hem, för han har fullt sjå med att gå när han är som han är i bollen.
Och varje kväll slåss vi med nattmitellan. Det klämmer här, är för löst där, nej, det är inte bra, osv. Mitella, eller armslinga som det tydligen heter, får han dras med både dag och natt tom april.


Njursten förra våren och axelkläm den här. Det kan räcka nu! Men - vi lever i alla fall! Och det kunde varit mycket värre - som man säger när man försöker trösta sig.

Apropå dans - jag brukar i alla fall skaka skinkorna lite medan jag lagar mat, om jag får igång något bra gung på Spotify. Det gör en lite piggare i det grå. Och kaffe. Alltid kaffe!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 15 januari 2018

Svammel

Ett nytt år haver inträtt. Nu igen. Redan! Och ännu mer redan mitten av januari. Alla säger att januari är så tråkig. Jag tycker det är rätt skönt faktiskt. Julen kastas ut och allt återgår till det gamla vanliga. Tråkighet är underskattat. Liksom tystnad. Jag blir mer och mer känslig för (o)ljud. Som när man går in i en butik och det ska spelas hög musik. Ibland är det inte ens musik. Och då ska man ändå veta att jag är allätare vad gäller sånt ljud. Tänker dom att man handlar mer om det spelas? Det gäller inte mig. Är det allt för jävligt så vänder jag i dörren.

Idag är det tulpanens dag. Så jag har inhandlat trenne buketter minsann. Men... jag tänker inte lägga in någon bild för det finns det miljoner av idag. Så det så. Men den viktigaste dagen är den 24:e för då är det FRUFRIDAGEN! Denna dag instiftades av Lennart Hyland 1954!
Tanken var att alla husmödrar skulle få ledigt en hel dag och deras män skulle sköta hushållet och sköta barnen. Tidningarna fylldes av recept och praktiska tips inför dagen och idrottsrörelsen undrade hur det skulle gå med tävlingar och lagsporter om männen var tvungna att laga mat och byta blöjor.
Men det är annat nu! Nya tider och nya blöjbytare. Nya friska kvinnor i leden som inte säger tack och amen. Tack å lov och heja alla unga tjejer. Ja, heja alla kvinnor faktiskt. Och heja Linnéa Claeson!

Fibern är i huset (inte febern) men bredbandet är ännu ej igångsparkat. Router beställd samt något wifi-trådlöst till herr T:s dator som inte har något sådant installerat. TV-kanalerna är ännu ej beställda. Det får herr T sköta om. Det är han som är TV-ansvarig/tittare i detta huset. Men det lutar åt Viasat. Alla dessa val!

Nu har jag dödat Baronessan också. Inte mig själv, men min gamla hemsida. Den ligger kvar ännu så länge men det blir inte länge till eftersom jag inte betalat vare sig domän eller hemsida. Jag uppdaterar ju knappt den här bloggen längre, ännu mindre då hemsidan. Det blir mest Instagram nu för tiden. Och syrum. Det senaste var en justering av en brudklänning. Något som jag inte skulle gjort egentligen, men som jag gjorde ändå. Det är ju kul med utmaningar också. Blivande brud verkade nöjd i alla fall. Jag är ju som en humla som inte kan flyga men gör det ändå. Jag kan inte sy, men gör det ändå. (Jo, humlor kan flyga!) Men nu ska jag nog göra något åt mig själv. Vi får väl se. När jag kommer in i syrummet så brukar mina två hjärnceller få så mycket för sig som inte jag alltid är med på.
Detta är mina två hjärnhalvor. Den vänstra används oerhört lite. Ni kan ju tänka er själva när man dessutom bara har två hjärnceller.


Och det här vädret då. "Kallare och mer snö än vanligt i hela landet" sa dom i höstas. Ännu har vi inte haft varken det ena eller andra. Det ska väl komma som en storm i mars då kan man tänka. Med snö upp till armhålorna. Då när man börjar tänka vår.
Nej nu vet jag! Herr T ska ju operera axeln och blir sedan sjukskriven och handikappad. Då kan ni ge er fan på att snön kommer att vräka ner. Då undertecknad får gå ut med sin spade och skitrygg och skotta. Ta mig på orden!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 22 november 2017

Veterinärbesök

Jag och Frazze har varit hos veterinären. Frazze har kronisk njursvikt och ska härmed äta specialkost. För evig tid. Om det inte blir bättre inom 14 dagar så blir det större undersökningar, vilket vi inte hoppas.
För mig fanns ingen hjälp. Endast eventuell avlivning.

Alltså ibland kan man ju undra hur man så lätt (känns det som) kan få veta vad det är för fel på en katt. Som ändå anses vara ganska så outforskad. När det är så oerhört svårt att få veta vad det är för fel på en själv!? Människan har ju undersökts i evinnerliga tider och forskning pågår ständigt. Och ändå vet man ofta inte. Eller så delas det ut piller. Men man är väl inte tillräckligt intressant eller för gammal.

Men nu skiter vi i det. Katten äter i alla fall sitt nya foder och det är alltid en god sak. Kanske maken kan äta av det också. Han har ju också njurproblem emellanåt (njursten) Det vore därmed enkelt med middagar framöver. Ställa fram en skål med torrfoder. "Varsågod. Vill du ha med mjölk eller utan?"

Sen blir det ju inga roliga helger nu då när man inte får tonfisk längre. (Katten alltså, inte maken.) Och inte kattgodis heller. Och det är ju inte så lätt att få en katt att förstå förändringarna. Hoppas han förlåter mig. För han måste ju leva. Vad vore vårt hus utan Frazze?


Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag 9 november 2017

Nu ska vi myyyysa...

November... stöööön!
Nu är den här. Årets trökigaste månad. Grått, regnigt och framför allt MÖRKT! Visst, vi kan mysa. Vi kan tända ljus och fixa brasa. Men det är ju mörkt mest hela j*vla dagarna.
Jag tänker på Mumintrollet i boken Trollvinter. När solen ska komma tillbaka efter vintern, sitter han och väntar och blir förtvivlad när den bara visar sig som en strimma och sen försvinner. Så känns det.

Och inte blir jag gladare av snö heller om den nu skulle dimpa ner. Det blir ljusare säger de flesta. Det blir halt säger jag. Och det mest troliga är väl att det regnar och sen blir det till is.

Regn ja. Och blåst. Denna eviga förbannade blåst. Min mamma älskade blåst. Hon gick gärna ut när det blåste som värst. Jag ärvde inte det. Jag gömmer mig helst under täcket.
Jag som trodde att jag ärvt det mesta från min mamma, men inte detta. Och heller inte det faktum att hon aldrig fick myggbett. Biten blev hon, men hon blev aldrig infekterad. Varför kunde inte jag få den genen? Däremot var hon otroligt snäll. Det har jag ärvt. Jag är så snäll så jag är dum. Det finns säkert många som inte skulle kalla mig snäll, men det kan vara så att dom inte gjort sig förtjänta av min snällhet. Det kan var så. Eventuellt.
För... jag har ett arv efter fadern också. Kungen av ironi och sarkasm. Jag hoppas att jag är mer av det ironiska slaget än av det sarkastiska. Jag försöker iaf vara det.

Modern var även oerhört konflikträdd. För att inte säga rädd för människor. Människor är svåra djur. Människor är anledningen till att man anförtror sig till sin katt. Jag gillar inte heller intriger och konflikter, men jag har min gräns. Blir jag tillräckligt inträngd i ett hörn då släpper allt. Men det ska mycket till.

Apropå ironi och att pigga upp sig i November. I helgen var jag och maken på Rival i Stockholm och såg bästa Ann Westin. Alltså, jag har inte skrattat så mycket på länge. Hon är makalös! Och enligt Babben (som var en av gästerna) så är hon lika rolig och pratglad till vardags. Och det liksom känner man. Det är som att sitta och lyssna på en kompis. En otroligt rolig sådan.
Det var 20-årsjubileum och jag hoppas att hon fortsätter minst 20 år till! Sen måste jag ge en eloge till hennes dotter, Camilla Isaksson som också var med. Vilken sångröst!
För övrigt bor jag i syrummet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 27 oktober 2017

Män, men, men...

#METOO

Finns det någon kvinna som sluppit undan? Troligen inte. Jag vet en hel hoper män som skulle säga att detta är en storm i ett vattenglas. Fast inte så fint uttryckt naturligtvis. Mer något om bitterfittor, kärringgnäll och "hon ska vara glad att någon vill ta i henne" eller "men vaddå, har du ingen humor". Och så naturligtvis: he, he, he...
Jo, då. Jag har humor. Från hårrötterna ner till tårna. Men hur många gånger har man inte i sin ungdom skrattat bort rena, rama dumheter? Skrattat med något surt i magen. Med en ilning i ryggraden. Särskilt när det varit stora grabbgäng.

Som
till exempel när man var 14 år. Man kunde bli "näckad" av ett gäng grabbar. Den ena gången klarade jag mig pga att min bror fanns i närheten. Den andra gången för att jag blev så jävla arg så jag blev släppt.
Som när man i sin ungdom varit stormande kär och äntligen fått vara nära just honom, som då utan vidare stoppat händerna innanför kläderna som sin fullkomliga rättighet. Och man själv - lycklig av närheten, men ledsen över utvecklingen - har känt sig enbart överkörd.
Som när kompisens farsa - han som alltid var så kul och hängde med oss och som vi alla gillade. - plötsligt blev lite väl närgången. Tafsande.
Som den gången när en annan kompis storebror skulle skjutsa hem mig och körde upp i en skog. Jag lyckades komma undan. Tack vare min humor.
Som när man varit på en spelning och någon stått bakom och tryckt sig emot en.
Som när man dansat och blivit "gnuggad" emot.
Men jag har haft tur. Jag har gått i mörker långa vägar och jag har liftat ensam i min ungdom. Två gånger har jag blivit förföljd. Men jag har alltid klarat mig. Från det allra värsta.

Men hörrni grabbar, killar, gubbar - Skärp er! Nog kan jag ta att ni vräker ur er dumheter. Även om man ibland undrar varför? Men jag tar inte att ni tar i kvinnor/tjejer som inte vill. Sluta tafsa, sluta drägla, SLUTA TA FÖR ER AV DET SOM INTE ÄR ERT!

Och alla ni män som INTE hör till dessa långfingrade kukomaner - alla ni som säger "inte jag" - hjälp till och visa var skåpet ska stå!

Följ Linnea Claeson på Facebook 


Men det finns ju män som fattat detta för länge sen. Bud Grace 1990, Doris har blonderat sig:

Berke Breathed 1992:
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 23 oktober 2017

Tantgnäll! Fler Mr Hyde än Dr Jekyll

Jag återkommer hela tiden till att om jag vore yngre och hette t.ex von Schnollenmacher så skulle jag ha lättare att få hjälp hos en läkare. Hur fan hittar man nån som bryr sig? Det tycks bara vara tabletter som delas ut. Ofta utan att kolla så särdeles noga var felet är.
Som min läkare som inte tyckte att jag ens skulle träna (det gör illa värre) utan istället äta tabletter. Han till och med log (lite "lilla gumman") när han sa att jag låg långt ner på tablettstegen och det kunde/skulle kunna ökas på långt uppåt.
Det var ju inte det jag ville höra. Men jag åt tabletterna i början. Någon sorts antiinflammatoriskt som magen inte tålde, så därför åt jag dessutom tabletter för magen och ytterligare någon sorts artrosmedicin. Två av varje. Mådde jag bättre? Nej! Kanske hade jag lite mindre ont, men fortfarande ont.
Nu gör jag gymnastik. På uppmaning av min sjukgymnast. Jag tror på henne. Hon ger mig inga tabletter. Det känns mycket bättre. Men ibland. När jag rört mig för mycket och har ont som fan, då kan jag ta en Citodon. Jag gör det ovilligt. Det händer väldigt sällan. Men ibland måste man.
läser jag på en sida om smärtlindring:
Smärtläkarnas fältrop när det gäller läkemedel är "low and slow", d.v.s. börja med små doser och öka långsamt. Då bemästrar man lättare biverkningar och hittar rätt dos lättare. Inte börja med 8 tabletter Citodon om dagen, men kanske 1 eller 2.
Men på riktigt?! 1-2 Citodon att börja med. Alltså jag kan inte ens tänka mig att sätta i mig 8 tabletter av Citodon. Måste ju bli en präktig fylla och en rejäl baksmälla på det. Nu och då undrar jag hur många aktier i de olika läkemedelsföretagen dessa läkare har.

Snart har vi det väl som i Trump-landet. Där dör fler av läkemedel än av trafiken. Låter ju vansinnigt. Man ska ju inte dö alls av läkemedel. Man ska ju bli FRISK!

Sist jag var hos läkaren - som inte tycker att jag ska träna - så sa jag till om en remiss till en specialist för att få en ny kortisonspruta (slemsäcksinflammation) och få åtgärdat min hallux vallgustå. Då kom jag till en ännu mer ointresserad läkare som inte tyckte att jag hade slemsäcksinflammation (så tydligen fick jag en spruta i onödan första gången) och som inte tyckte att jag behövde operera min tå. Istället remitterade han mig till en ortoped för att få inlägg i skorna!

Nåja, jag letar vidare. Kanske, kanske jag hittar någon som bryr sig.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 12 oktober 2017

Välkommen in i mitt badrum

Här kastar vi oss mellan ämnena.
nu över till vårt badrum. Det är på gång för totalrenovering, men det är så mycket annat först. Vi har inte gjort något sen vi flyttade in -90 och nu började jag ledsna. I och för sig inget fel på det för det fungerar ju. Så, nu har jag fixat lite.

Först gav jag mig på kaklet med ättika. Jag tog den starkaste. Gör inte det! Man kan liksom inte andas när man använder det outspätt. Det fick jag spola av kvickt som attan medan jag höll andan. När jag sedan tvättat rent, så blev jag så irriterad på de fula fogarna. Dom blev säkert fulare av ättikan också. Så dessa fyllde jag i med svart färg. Faktiskt är det permanent tusch. Såna hade vi hemma i mängder. Fastnar som attan på fogarna men är lätt att ta bort på kaklet.
Vi har pratat om att när det en gång blir renoverat så ska vi ha en kristallkrona i taket. När jag så hittade denna lampa på Rusta (av alla ställen) så slog jag till. Och jäklar så bra det blev! Inte kristall men med ett ljus som tilltalar mig.
Det här skåpet över de två handfaten är nog det enda vi ångrat sen vi flyttade in. Man slår lätt skallen i hörnorna. Här tog jag bort luckorna och klädde insidan med en bit av en f.d. plastduk. Över handfatet sitter en vers av Peter LeMarc. Där var det hål efter fästen för tandborstmuggar. Det bodde ju åtta personer här en gång.
Jag bestämde mig för att hålla mig till svart och turkos eftersom kaklet var turkos. Därför skrev jag ut och plastade in härliga citat från några kända personer. I svartvitt då.
Badkaret är jag så trött på, men nu har jag piffat det lite med dekorationsvinyl.
Även väggen över badkaret fick en dekorationsvinyl. Vinylerna (en 5-hundring c:a) var nog det dyraste i denna fix. Den stora var svår att sätta upp. Bladen ville inte riktigt och gick sönder på något ställe. Men det fixade jag till. Detta blev pricken över i!
Fönstret som tidigare haft insynsskydd av plast har nu fått en gardin. Sydd av loppisfyndat tyg. Ifall nu någon skulle stå uppe i skogen och glutta.
 Mattorna och ljusstaken hade jag sedan tidigare.
Jag är så nöjd. Nu behövs ingen renovering på ett tag. Jag kan säga att jag slet som ett djur med toaletten också. Till och med en stor cola hällde jag i. Men då hade jag redan använt ättika och bikarbonat och skrubbat som en dåre. Det blev bra även om 27 år sätter sina spår. Vattnet vi har är ganska järnhaltigt.

Nu... tror jag att jag ska gå och bada!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 9 oktober 2017

Kan dom inte lära sig sticka?

Jag har varit på kryssning. Med fem fina snippertippor. Och det är allt ni får veta om det!

Och nu över till något helt annat:

Inpräntat i hjärnbarken sitter "tänk på barnen i Biafra". Biafra självutnämnde sig själva till en egen stat i juli 1967. Två månader senare utbröt Biafrakriget som pågick från 1967-70 varpå Biafra kapitulerade. Tre års självständighet som bara innehöll krig och elände. På grund av vad då? Jo, religion och pengar (läs olja) så klart! Men det var inte det inlägget skulle handla om, utan om hur inpräntade vi blev av detta Biafra och de svältande barnen.

Vi är världsföräldrar i Unicef. Nu och då får vi hem ett blad där det berättas om vad som gått framåt. Och detta gör mig så GLAD! För de där Biafrabarnen, dom bara blev kvar där i medvetandet och man fick inte veta om dom fick det något bättre någon gång. Men det är klart. Det blir kanske inte så mycket bättre. Bara något lite mer överlevnad. Eller bara död.

Varje dag blir man påmind om att skänka pengar. Det är katastrofer, krig och svält. Då känner jag att det vore bra om det visades något program om hur just dessa insamlade pengar kommit till godo. Då kanske folk är villiga att ge ännu mer.
Det man hör nu är att  att ännu fler svälter, fler katastrofer inträffar och ännu fler krigar. Eller att den och den organisationen försnillat pengar! Och något som jag faktiskt blir irriterad över är, att när man skänker pengar, så dröjer det inte länge innan tiggarbreven kommer från den organisation man just skänkt till. Men nu vill man ju förbjuda tiggeri, så då upphör väl det. Eller?

Det råder krig och jävligheter lite här och där i världen. Oroligt skulle man kunna kalla det för att använda ett milt ord. Man får ju inte säga några elaka saker om män i dessa tider för då är man en jävla feministfitta, men jag säger ändå; vad fan är det med män, makt och skjutvapen? Har dom inget annat att göra? Lär er sticka för fan! Eller lägga patiens. 
Men Sverige är ju en av världens främsta vapenexportörer. Verkar lite som att vi är med och orsakar eländet som vi sen ska reparera. Kan vi inte exportera garn och stickor istället?

 Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 5 oktober 2017

Orangeriet

Pågående bygge var det ja. Efter att jag fullständigt storknat över den eviga blåsten i trädgården, så gnydde jag att jag ville ha ett orangeri. Med vägg mot blåsiga norr. Helst hade jag ju velat ha en fyra meter hög mur runt hela trädgården, men man får ju vara realist. Och man vill ju gärna se ut också.

Med tanke på allt som ska göras hela tiden, så närde jag inga förhoppningar att det någonsin skulle bli något orangeri. Men dröm om min förvåning när make plötsligt säger att "det ska vi ha" och sätter igång med full kraft. Då var det nära att man ramlade av stolen!
Troligen blev han inspirerad av närmsta granne, som snickrat hela sommaren. Så, ivrig som aldrig förr, satte han igång med att gräva. Det var stenhårt i marken efter sommarens torka, men han kämpade vidare.
Plötsligt var det färdiggrävt och han satte igång med att mura. Det gick undan ska jag säga. Varenda dag efter jobbet i stort sett har han varit ute och jobbat med denna skapelse.
Här har han börjat lägga på tak. Det ska inte vara hur som helst inte, utan breda plankor i gammal stil som han åkt långt för att hämta.
Även gamla fönster är inköpta på annons. Dom målas nu för fullt. Händig är han. Och effektiv när han väl sätter igång. Då kan inte mycket hejda honom. Som att få ont i armen. Det skiter han i. Han fortsätter att jobba ändå. Sen spelade han innebandy och slet av något fäste uppe i axeln, men inte ens det har fått stopp på honom.

Jag ville ha ett orangeri som inte är så stort då jag inte är någon odlare. Två långa odlingslådor på vardera kortsida. Sen öppet i mitten för bord och ett par stolar. Det övriga i utseende får han bestämma, även om han rådgör med mig i allt.
Fortsättning följer...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,