fredag 15 februari 2019

Från sömn till söm och torktumlare

Nu ger jag upp på hästkoftan. Fast det blir ju en kofta. Utan häst. Vid 7:e försöket så började hästen likna en överkörd grävling. Så nu stickar jag klart koftan och broderar dit en häst istället. Vi får väl se hur jävla bra det kommer att gå. Det kanske blir en kamel.

När jag inte stickar så syr jag. Bland annat ett par mjukisbyxor till ett kräset barnbarn. Och! att man aldrig lär sig. Om det börjar jävlas... gå ut, stäng dörren, gör något annat! Men nähejsan då. Här är vi envisa.

Det började med att jag skulle byta tråd i overlockmaskinen. Det skulle ju trassla och jävlas så klart. Eftersom jag fick trä om från början. Den som trätt en sån vet vad jag talar om.
Sen skulle jag sy. Jag började med att kanta ficköppningarna. Jag funderade på att dom var så stora, men fortsatte att sy. Först på overlocken och sen på vanliga symaskinen. Då först! Upptäckte jag att jag sytt kanten på sömmen som går från midjan till grenen. Tror fan att det blev långt! Alltså det är inte jättestor skillnad men ändå.
Det är ungefär lika roligt att peta upp overlocksöm som att rensa avlopp. Båda symaskinerna sprang och gömde sig i hörnet när jag började gasta. Trådrullarna ställde sig i givakt och nålarna hoppade ner i sin ask i ren förskräckelse.
Slutade jag? Nähähähäää! Och det var inte varken den första eller sista byxan jag svurit ihop.

Sen har jag även rensat ur torktumlaren. Och där får jag nästan använda silvertejp över käften för att inte skrämma bort katterna för evig tid. Alltså... den här luckan:
Ser ni de fyra fördjupningarna? Där sitter små jävla skruvar. Dom skruvade jag bort. Inget lossnade. Jag skruvade loss hela luckan för att försöka få bort detta plastlock. Det gick inte! Fan vet vad som gömmer sig där under. Och sen... så skulle jag skruva i dom där pytteskruvarna igen. Det är ju inte så lätt när hålet är så djup så du inte kan hålla i. Tre fick jag i. Den fjärde for ner i avloppet.
Men det kan ju hur som helst inte spela någon som helst roll eftersom man inte får bort locket även när skruvarna inte är i!!! Då är det nog värre med en skruv i avloppet. Fan också!

Något senare: Herr T har grävt i avloppet och hittat skruven! Tur man har en händig karl.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 14 februari 2019

Tyngdtäcke och skatbon

I natt har jag sovit med tyngdtäcke. Och en insomningstablett. Men nog fan vaknade jag stup i kvarten och snurrade ändå. Troligen behöver jag ett betongblock för att hålla mig stilla.
Men det var väldigt skönt med tyngden. 7 kg och en katt. Det finns ju tyngre men man ska ju kunna vända sig också. Det täcket jag har har inte kedjor (Emileitha) utan kulor. Det var ett helvete att få in det i påslakanet i alla fall. Jag var helt slut när jag var klar. Kanske blir det bättre efter ett tag. Eller inte, sa den pessimistiske.

Det är plusgrader ute. Ganska många. Jag vet varför. Sigtunarännet går av stapeln i helgen. Här ute ska dom ränna. På bilden alltså. Inte hos mig. Hoppas dom har ispikar, isdubbar och flytväst med sig. Varför inte dykardräkt?
Det börjar ju lukta sportlov också. Det brukar vara ett osvikligt tecken på blid- eller skitväder. Kanske kommer hönsen hem på besök den veckan. Då kan man ju alltid hoppas på plusgrader. Ock ägg!

Apropå fåglar. Dom är verkligen bra på att bygga bon.
Fast man kan ju undra hur bra placering det är när stormarna drar igång. Om jag var skata (vilket jag i och för sig är, fast utan vingar) så skulle jag hellre boa i en lurvig skog. Men vi är ju olika, vi skator.
Det kan ju vara ett kråkbo också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 13 februari 2019

Frisk luft

Tro det eller ej, men idag har jag tankat D-vitamin. Jag var och hämtade ett paket i Sigtuna och passade på att njuta lite av solen.
Folk som inte bryr sig om fast mark under fötterna befann sig ute på isen. Jo visst, den är jättetjock. Har jag hört. Men jag är en tvivlare. Jag gillar inte att bada utomhus ens på sommaren.
Och kan ni tänka er! Jag satte mig på ett fik i min ensamhet och drack en kopp kaffe!! Det hände senast... hm, låt mig se. Typ artonhundrakallt. Men nu gjorde jag alltså det. För att solen sken.Och utsikten hade varit förträfflig, om det inte varit för de parkerade bilarna.
Och så jag hörde fåglar som sjöng tiitt-uut, tiitt-uut. Och några luftråttor som tjattrade och så fick jag sällskap av den här lilla fina:
Intill mig satt två äldre damer (typ något yngre än mig, kanske) och pratade. Bland annat om sorkfeber. Den ena hävdade att sorkfeber, den går inte på människor. Det är bara sorkar som får sånt. Och då såg jag framför mig sorkar som satt på rad hos doktorn.

Sen åkte jag hem och bäddade med mitt nya tyngdtäcke. Imorgon ska jag berätta hur jag sovit. Kanske jag drömmer att jag blir överkörd av en ångvält.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 12 februari 2019

Perfekt väder!

Men tänka sig. Idag hände det. Det var perfekt väder!
Åkte jag skidor? Nej!
Gick jag ens ut? Nej!
Men jag öppnade i alla fall dörren och sen bestämde jag mig  för att vara inne.

Och tänk om jag gått ut. Då kanske jag missat räven. Stor och fin vandrade han sakta över trädgården. Så stillsamt att jag hann få fram kameran och ta bild i sista stund.
Visst är han fin! För jag är säker på att det är en han. En riktig bamse. Den skulle nog någon jägare gärna vilja sätta ett skott i. Fast jag ser hellre rävar än jägare. Han hade inget att hämta heller, nu när hönsen är på vinterferie hos dottern.

Just nu hör jag ett ihållande tjutande svagt ljud. Vad jag förstår är det min hårddisk. Undrar om den vill säga mig något. Som att: "jag börjar bli lite gammal och sliten. Gör en backup snarast innan jag dör". Det har jag tänkt i flera dagar (veckor (månader)). Att jag ska backa upp mina bilder. Men första ska jag bara sortera lite. Och det tar en jäkla tid. För det finns en del bilder att gå igenom. Även om jag varit slö med fotografering senaste tiden (året).
Apropå gammal och sliten. Tänk om man kunde göra en backup på sig själv. Fast vad skulle man spara? Jag funderade ett tag på att donera min kropp till vetenskapen när jag dör, men jag är inte så säker på att dom vill ha ett gammalt kadaver med fel både här och där. Möjligen kan dom använda skinnet - som jag har gott om - till att göra tält eller nåt.

Förresten undrar jag varför jag bloggar över huvud taget. Att blogga verkar vara något förlegat. Jag gick igenom de bloggar jag följt tidigare och såg att hälften lagt ner. Det ska ju gå undan nu för tiden. Man går in på Instagram istället och skrollar med en jävla fart förbi 368 inlägg utan att reagera. Läsa? Nä, det är för jobbigt. Och det har man inte tid med.
Fast proffsbloggare kan man ju bli. Om man håller sig till en sak. Eller är kändis. Eller så kan man bli youtuber. Jag skulle t.ex. kunna filma och visa er mitt kaos när jag lagar mat. Då skulle kocken i Mupparna kunna gå och dra nåt gammalt över sig.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

måndag 11 februari 2019

Vintertid med glid

Sista gången vi åkte skidor här hemma var någon gång början -90 tror jag. Jag och mina döttrar var ute och åkte en svinkall dag. En bit hemifrån blev yngsta förbannad på skidorna och slängde av sig dom och pulsade hemåt i snön utropandes "jag tänker inte bli någon skidåkare i alla fall! Jag tror inte att vare sig hon eller jag åkt sedan dess.  Sen blev väl allt  undanlagt någon gång när vintrarna upphörde antagligen.

Men på vår garagevind, där ligger dom bra! Det ligger dessutom ganska många skidor där och frågan är om dom är användbara. Kanske kan man elda med dom. Är nog inte mycket återvinning att tala om där är jag rädd.
Jag har inte ens någon aning om vad det är för bindningar nu för tiden. Och pjäxorna ska vi inte tala om. Jag tog fram några gamla fotbollsskor för ett tag sen. Dom hade mössen ätit upp. Kanske är pjäxorna lika goda. Och jag tänker ändå inte åka några skidor. Mina höfter tillåter inte det.

Spark däremot är bra tycker jag. För då kan jag sitta medan herr T sparkar. Men jag är verkligen inte mycket av vintermänniska. Jag får snöångest när det snöar. Jag får isdepression av halt väglag för jag tror hela tiden att något ska hända någon. Om jag ska göra något ute så ska det vara perfekt väder. Och sol är ett måste. Och jag ska kunna planera flera dagar i förväg. Ni hör ju. Det är ju omöjligt. Inte ens SMHI vet vad det ska bli för väder två dar framåt.

Sparken har nyligen kommit ner från vinden. Men den fick herr T skruva isär. Den blev nämligen uppslängd innan nuvarande lucka kom på plats. Tydligen var den förra större. Ska bli oerhört roligt när det är dags för att slänga ut all bråte från vinden. Vilket vi (jag) har pratat om i typ åtta år nu.

Undrar om jag döstädar. Herr T döstädar inte! Han fyller på. Han tänker inte städa innan han dör. "Det får ungarna ta hand om" säger han. Det blir väl bensin och tändsticka det kan jag tro.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 10 februari 2019

TV och annat jidder

Mello... detta jippo. Förra veckan sov jag mig igenom programmet. Jag vet inte ens varför det var på.
Denna vecka tittade vi. Inte vet jag varför. Kanske för att den kanalen var på och inget annat att se.
MEN... Var är melodierna? Eller är det så musik är nu för tiden? Jag kan för mitt liv inte komma ihåg en strof av det jag hört två minuter efter att dom slutat sjunga.  Och variationen. Den är ju inte stor. Kanske inte så konstigt, med tanke på att det i stort sett är samma personer som skrivit musik/text.
En annan sak jag inte heller kan begripa är hur man kan vara fem personer på samma låt!?
Nåja, det finns dom som gillar och om inte annat så samlas det ju in pengar och det är ju en god sak!

Men sen kom ju QX-galan. Och där var det minsann trevligt. Glada, kärleksfulla människor i alla möjliga färger och former. Alla var glada och några fick pris. Alltså detta att folk kan få vara som dom vill. Ska det vara så jävla svårt? För vem är normal??

Idag har jag farit runt och letat tyngdtäcke. Allt för att jag ska kunna sova bättre. Men inte fanns det. "Om du vill kan vi beställa hem". Jo, men se det kan jag också! Så det har jag nu gjort. Beställt på nätet. Sen får vi se om man får sova.

Vi höll båda två på att få panik eftersom vi var inne i ett sån däringa bautastort köpcentrum. Irrade runt som två vilsekomna grävlingar (vilket vi ju i stort sett var). Så fick vi för oss att fika. Och nog fanns det mat- och fikaställen alltid. Men det var ju smockfullt tamejfaderullanlej överallt.
Vad är det med folk? Trivs ni inte hemma längre? Sitter och surplar på en latte i timmar och hasar sig fram över golven gloendes i sina mobiler. *stön* Det är inte utan att man har lust att skrika "SE UPP FÖR DEN RABIESSMITTADE HUNDEN" (apropå att vara normal!)

Guuuudars så skönt det är hemma i skogen! /Hälsningar Skogsmården

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 6 februari 2019

Fler underliga drömmar

Vaknade med sprängande huvudvärk. Bihålorna. Jag avskyr när dom gör så där med mig.
Bihålorna är luftfyllda hålrum i ansiktsskelettet, vars viktigaste uppgift är att bilda slem som fuktar insidan av näsan. De minskar även kraniets vikt och fungerar dessutom som ett resonansrum.
Bihålorna anses också fungera som ett slags stötdämpare som skyddar mot slag i ansiktet och isolerar ögonen och tandrötterna mot snabba temperaturväxlingar i miljön.
Alltså rätt användbara, men fan så ont man kan ha i dom!

Fortsättningsvis handlar det om nattens drömmar. Gillar ni inte det så kan ni göra nåt annat. Som att glo på TV, bada bastu eller pilla er i naveln. Gör vad ni vill

Dröm 1:
Min yngsta dotter behövde hjälp med att flytta en enorm sugfisk från ett akvarium till en stor plastlåda. Där låg det redan ett djur. Typ som en halvdöd lurvig hund. Så jag lyfte upp denna sugfisk, stor som en säl, och slängde ner den vid hunden. Där stod vi båda och blängde ner i lådan.

Dröm 2:
Jag skulle låna någons toalett. Men den var trasig så man skulle sitta på huk och försöka pricka in någon liten balja. Men jag bara kissade utanför. På en matta. Pinsamt!
Efter en stund skulle jag kissa igen. Nu på en toalettstol som stod utanför toaletten. När jag väl satt mig där och kissade - till allas beskådan - så frågade jag om den var inkopplad. (Så klart folk har inkopplade toaletter utanför toaletten!) Svaret blev nej. Men jag kissade ändå. Ännu mer pinsamt!
Dröm 3:
Jag var tillsammans med herr T och några extra gubbar på en båt. (nu igen) Och så skulle jag bada. Jag slet av mig alla kläderna och svingade mig (!) spritt språngande naken över en glasvägg för att hoppa ner i vattnet. Det var jättehögt.
(Jättehögt kan vara typ som ett trevåningshus. Jag kan inte det där med avstånd för det innebär att man använder siffror. Siffror för mig är illvilliga krumelurer som inte gillar varandra. Jag får inte riktigt ihop dom. Fast ibland får jag det ändå på något mekaniskt vis. Men jag begriper mig inte på dom. Och på min skoltid fanns inte uttrycket dyskalkyli.)
Herr T ropade "hoppa till höger. Där finns det inga berg". Så jag hoppade och när jag träffade vattnet vaknade jag. Vansinnigt kissnödig! Som tur var i en torr säng!

Nu börjar bihålevärken övergå i migrän, så godnatt.

tisdag 5 februari 2019

Passdrömsömn

Resultatet av ommöbleringen - godkänd av herr T. Han gick heller inte in i någon vägg! Däremot försov han sig!!! Man ska tydligen ha huvudet mot norr.
Annars försover han sig aldrig. Tvärtom. Han har redan anammat pensionärsmorgnar fast han har många år kvar. Han vaknar oftast en timme för tidigt. Det kommer att bli fint det här när vi båda blir pensionärer och han lägger sig vid 22 och jag vid 03. Fem timmars förskjutning på kvällar och morgnar när vi slipper umgås.

Själv sov jag som vanligt i drömsömn. Det händer så mycket när jag väl somnar, så jag är alldeles slut när jag vaknar. I natt var jag på en Ålandsbåt. Igen. Jag vet inte hur ofta jag drömmer det. Och alltid är det relaterat med stress. (Vilket är den vanligaste drömförnimmelsen för de flesta) Den här gången hittade jag inte mitt pass. Jävlar vad jag letade! Gick igenom väskorna flera gånger. Inte för jag vet vad jag skulle med passet till för jag hade med mig legitimation.

När jag inte gör något annat så stickar jag. På en flickkofta. Det ska bli en häst på den. Nu har jag gjort om hästen fyra gånger. Först såg den ut som en myrslok. Nästa gång hade jag fått ner det till en tapir. Vem vet hur det slutar.

Jag är verkligen inte bra på det här med mönsterstickning. Det blir för stramt. Och trådarna trasslar ihop sig med varandra. Sen kommer en och annan katt och hjälper till också. En vacker dag när herr T kommer hem kommer han att hitta ett jättestort nystan på golvet med armar och svansar utstickandes lite här och där.

Herr T, han skottar snö han. Med kratta!
I sommar ska han klippa gräs med en spade.
Skoja bara. Han använde krattan för att fösa ner snö från veranda- förråds- och glashustak. Han får använda vad han vill för mig. Bara han inte ramlar ner. För det får han inte.

Den tjusiga damen till höger är Maxine. En av mina favoriter. Och hon är skapad av en man (minsann) som heter John Wagner. Bara så ni vet.



måndag 4 februari 2019

Möbler, el och sånt

Hej!
Tänkte bara berätta att det har snöat ute. Mycket. Det är sånt som är viktigt att tala om ifall att någon missat det. Och jag har snödepression. Inte bara jag förresten. Katterna har snart slitit ut kattluckan som dom springer ut och in. Mest in. Skriker och gapar. Kräver mer mat fast dom inte vill ha. Går i sicksack framför mig. Konstigt att man inte trampat ihjäl någon katt än?! Gösta var till och med så frustrerad idag så han bet mig. Som om det är mitt fel.

Annars har jag idag flyttat runt sängen i sovrummet. Sånt är kul. Så fort jag flyttat den en bit så är det någon annan jävla möbel som står fel. Jag var på väg att flytta tillbaka alltihop men skam den som ger sig. Nu står den med huvudet åt norr. Det är säkert fel.
Jag funderade medan jag flyttade runt sängen om herrn i huset - herr T - kanske kliver ur sängen, tungt sömndrucken, och går rakt in i väggen. Det är smällar man (han) får ta när han lever med en möblerare.

Det värsta när man flyttar möbler är de förbannade sladdarna. Måste allt gå på el? Och så tv:n som ska ha sladd till antenn och till box. Men det är ju på gång. Det här med sladdlös el. Fast jag är ju lite tveksam till detta. Det här med att elen ska vandra omkring på egen hand i huset. Jag kommer säkert att bli mer krullhårig än jag redan är. Fast elchocker kan ju kanske vara av godo när man nu blivit äldre.

Nä, en liten stuga i skogen, utan el i en månad skulle nog inte vara fel för både kropp och själ. Fast det får allt bli under den varma delen av året i så fall. Många böcker skulle bli lästa. Ingen TV att beklaga sig över. Inga onödiga (eller nödiga) telefonsamtal. Endast post. Hm... post ja. Den kommer ju inte fram nu för tiden. Får bli röksignaler då.
I min ungdom (16 år) hade jag ett jobb där jag ibland började kl 05 på morgonen. Jag hade flyttat hemifrån och hade ingen telefon. När jag var sjuk fick jag klä på mig och gå till en telefonautomat och sjukanmäla mig. Det var tider det! Fy fan!

Nu ska jag gå och se om jag kan möblera om på något annat ställe. Lev väl i snöyran!

onsdag 5 september 2018

Funderingar

Funderar lite....
Varför John Smith från Amörka vill följa mig på Insta? Han har ett stängt konto och har inte gillat någon av mina bilder. Om jag mot förmodan skulle ”bli vän” med dessa konton så undrar man vad man ska hitta där. För John är inte ensam. Nej det kommer minst två såna följare per dag. Idag fick jag även en "vän" via meddelanden. En bild på en blomma och ett kryptiskt namn med siffror efter. Där stod det: Hello. Allt detta är naturligtvis fejkkonton, så det jag egentligen funderar på är varför Insta inte tar bort sån skit. Men det gör jag. Jag blockar och blockar.

Funderar vidare...
Varför har vi (jag) fått kroppar som trängtar efter socker och smör när vi helst ska ge fan i det? Och varför ska man slåss med sina valkar ett helt liv när äpplena hänger i klasar och bara vrålar ÄPPELKAKA!?
Ytterligare fundering...
Häromdagen när jag satt vid tv:n sent så kom den gamla serien "Mord och inga visor" med Angela Landsbury. Jag höll väl på med något annat som vanligt men så tittade jag upp och fick se Patrick Swayze.
"Har han varit med i den serien" tänkte jag. Men så funderade jag igen om det verkligen var han, för han såg så annorlunda ut. Liksom grym. Men jag tänkte att han kanske var sminkad på sånt sätt. Eller nåt.
Ja, jag blev ju tvungen att googla så klart. Och sepåfan - det var Patricks lillebror Don. Inte visste jag att han hade en sån! Som dessutom var skådespelare. Eller ja... typ skådespelare. Det lilla han gjorde i detta avsnitt var inget som kapade åt honom några storroller enligt vad jag kan hitta på karln. Men han har däremot varit stunt för brorsan.

Här är dom i alla fall bröderna Swayze. Men detta kanske ni redan visste och det var ju kul för er då.
när man håller på där och googlar. Vad dyker upp då? Jo ännu en broder som ser ännu mer ut som Patrick: Sean Swayze - ännu mer tvålfager.
Men honom står det inte något om. Sen finns det två systrar också, men dom antar jag inte ser ut som bröderna. Men man vet ju aldrig.
Ja, så där kan man hålla på. Men det är ju ändå ganska bra nu när man har internet och kan kolla. Förr kunde man sitta i evigheter och fundera med sin ömma moder om "hur han såg ut, du vet, han som var gift med hon med håret, som var med i den där filmen där den där långa var med".
Fast det händer ju nu också. Emellanåt. Fast utan modern.

Nu ska jag äta äppelkaka!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 23 augusti 2018

Mandolin

Jag tänkte bara berätta att jag älskar min mandolin. Och då menar jag inte en sån här:

Utan en sån här:
Alltså den använder jag i stort sett varje dag. Men jag vill bara säga det att dom är jävligt vassa! Det är ju liksom grejen. Vilket mitt lillfinger märkte häromdagen.
Jag använder oftast inte det där "greppet" som följer med. Det som gör att man INTE ska skära sig. Jag tycker att det går bäst utan. Men man får ju passa sig. Häromdagen så hade jag en lång bit av en squash som jag gav mig på. Den var rätt så hård och jag tryckte på medan jag skivade i en jävla fart. Plötsligt gick squashen av och eftersom min hand fortsatte att strimla så skar den av en bit av mitt lillfinger. Man kan säga att jag inte passade mig.
Jävlar vad det blödde! En stor skinnbit satt kvar i mandolinen. Detta kommer inte alls att få mig att använda "greppet", men kanske, kanske att jag inte tar i så förbövlat nästa gång. Lätta tag! Lätta tag! Och... jag älskar fortfarande min mandolin! Nu funderar jag på att köpa en sån här handske:
Jag önskar i och för sig att jag kunde använda den övre mandolinen, men där går en gräns. Förresten är jag inte säker på att jag inte skulle strimla fingrarna på strängarna också.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 14 augusti 2018

Konsultinnans val

Sommaren.... Puh! Så mycket svett som runnit av en. Synd att det inte var fett. Den biten håller sig envist fast. Men det ska fan banta. Rätt var det är så ligger man där med näsan i vädret och då kan det ju ändå vara rätt kul att veta att det ändå tar en stund att bränna upp kärringen.
Fast jag läste en bok nyligen; "skrivet i eld". Just om en uppbränd tjockis. Dom (vi) brinner tydligen rätt bra! Kanske inte så konstigt att jag kändes som att jag skulle självantända i somras.
I somras förresten. Vad jag vet så är augusti också sommar. Men nu tycker man ju att det är kallt med 22 grader plus.

Vad har jag gjort i sommar då? Inte mycket. Vaktat höns. Och barn. Typ. For med dotter på ett par snabbvändor och lämnade maken hemma hos hönsen. En liten vända till vänner på ett par dagar fick vi till efter att jag luskat rätt på en höns- och kattvaktare. Nästa år tror jag att jag ska unna mig en husmorssemester och dra till.... Säffle kanske.

Kolla! Där står hon. Husmodern. I Tessinparken med väskan packad. Det syns ju att hon inte fick vara borta länge. Några trosor och en blus kan möjligen gå ner i den väskan. Kanske därför hon ser så sur ut.

Sökes: En stuga med bekvämligheter, wifi, och närhet till bar och brygga. Jo, just bar. Inte bad. Bryggan ska användas till dans. Fast stuga... det går lika bra med ett rum. Med en säng.
Där - just där - ska jag sen sitta och längta hem. För det är det som är grejen med att åka bort. Att få komma hem igen!

Jag mötte en arbetskamrat från förr. På hennes fråga vad jag gör nu svarade jag att jag är personlig assistent till min man. Då svarade hon: "Säg upp dig. Du ska inte vara assistent, du ska vara konsult! Assistenter har så dåligt betalt." Kanske jag ska byta ut "Baronessan" till "Konsultinnan". För nog blir man konsulterad allt.

Snart ska vi välja regering också. Hur fan gör man? Det är ju så att gillar man en sak som ens parti står för så kanske man ogillar en annan. Pest eller kolera. Samtidigt så ska man inte lyssna på alla löften. Dom är till för att brytas. Partierna är ju typ "lika goda kålsupare" hela bunten. Utom SD. Dom är ett slag för sig.

där ja! Nu har jag lyckats tota ihop en sida till slut. Efter fem månader. Ja, ja, vi kanske ses om fem månader igen. Då är det januari och julen är över. Nåt att längta till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 7 mars 2018

Ljusrum istället för mangel

Hemsidan... hmmmm.
Det där med bilder är fan i mig inte enkelt. Nu har den där sidan som jag använt mig av börjat krångla till det. Eller så är det jag som ändrar så mycket så att det snurrar upp sig.
Men jag är inte den som ger mig i första taget, sade den envisa kärringen. Det finns fler utvägar. Till exempel Adobe Photoshop Lightroom 2.0. Den har jag ju haft ett tag, men den är gammal (läs uråldrig) så den funkar inte så bra som jag vill.
Därför har jag nu köpt mig en julklapp: Lightroom 6.0! Hur kul är inte det?!
"Vet inte" säger ni."  Och "vaddå julklapp? Det är ju för fan mars!". Jo, men så här är det....

I det här huset är det jag som ser till att det blir julklappar och födelsedagspresenter till 17 småttingar. Min man följer möjligen med om han måste. Jag köper också julklapp/födelsedagspresent till min man. Till mig säger han: "jag har tänkt att du ska få en - vad det nu är - men du får se ut en själv". I julas var det en mangel. För det hade jag pratat om. Men ville jag ha en mangel?
När jag tänkt efter så kom jag fram till att nej, det vill jag inte. För det första kommer den att användas oerhört sällan och jag har ingen bra plats för den. Så bort med det. Då började jag fundera på en ny provdocka (för den gamla har krympt). Men dom är så satans dyra och då tänkte jag samma där; hur ofta använder jag provdocka? Svaret blev allt för sällan för att få igen vad det kostar. Så... då går tiden och inget händer. Men nu. Nu händer det!

Lightroom är alltså - för er som inte redan vet - ett bildbehandlings/sorteringsprogram. Där kan man justera bilder och framför allt få dom i ordning. Och jag är en ordningsmänniska så det passar mig utmärkt. Från detta program kan man sedan (hoppas jag innerligt) överföra bilderna preciiiiiis så som jag vill ha dom till min hemsida. Men jag vet att utan att svära utav bara helvete, kommer det säkert inte att gå. Men det gör jag så gärna.

Och så har jag köpt mig ett nytt minneskort till kameran. Bara för att jag slarvat bort det förra. Det ligger väl och skrattar i någon ficka. Och nu lär det väl komma fram kan jag tro. Så nu gäller det bara att ta sig i kragen och ge sig iväg ut och fota igen. Det har varit dåligt med det en längre tid. Kan bero på snöångest. Kan bero på o-lust. Kan bero på ren jävla lathet. Men mest för att jag har gjort annat. Periodare som jag är.
Men faktiskt... nu har det inte blivit så mycket gjort på sistone. Jag har mest stickat. Och virkat. Så pass att jag fått ont i händerna. Fast det är mer än stick/virk-händer. Det är troligen så att artrosen letat sig även dit. Hur fan tränar man sina händer? Man tycker ju att dom borde bli tränade av att man gör något med dom!

Men apropå det där med inte så mycket gjort. Jag sköter ju marktjänsten här hemma. Så nog gör jag nåt. Men det händer att jag någon dag säger till mig själv att "nu jävlar, nu tar jag ledigt idag och gör absolut ingenting! Jag ska bara läsa böcker och fika". När kvällen kommer och jag tycker att jag gjort ingenting, så har jag ändå lagat mat, diskat, slängt in/ur någon tvätt, plockat upp sånt som kommit i min väg och matat de ständigt hungriga lurvtussarna.
Där är vi olika herr T och jag. Om han säger att idag tänker jag inte göra någonting, då gör han INGENTING. Läser, kollar på TV, dricker kaffe och inget annat. Och han har all rätt att vila! Men sånt kan jag bli så jävla avundsjuk på. För det har ingenting att göra med att jag måste göra saker, utan att jag inte kan koppla av på det sättet. Så totalt.
Men när det gäller lurvtussarna - där går han bet! För om han inte engagerar sig i matningen när han går förbi, så blir det kattsnubbel eller till och med ett bett i vaden.
Det där sista står Värstingkatten för. Men... han biter bara husse. Inte mig!
Gösta - Värstingkatt!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 1 mars 2018

Bilder och bladder

När man trodde att hjärnan helt stannat av går man upp för trappan, sätter sig vid datorn och börjar på den där nya hemsidan. Först satt jag bara där och glodde. Funderade på hur fan man gör.
Men så började den ena hjärncellen röra på sig lite åt vänster och liksom simma runt lite där inne i hålrummet och plötsligt så var jag igång. Det är knappt så man tror det. För det är så jävla segt ibland när man ska starta upp något så håret står på ända av ren frustration bara man tänker på det.
Sånt får mig oftast att ragga upp en bok, tidning eller platta för att sjunka ner i ett hörn och glömma allt. Men inte fan går det någon längre stund. Det är då man istället börjar tänka på att knyta makramé. Eller måla om skorna. Eller sortera gem. Som tur är blir det bara tankar.

Men nu alltså blev det hemsidan. Som just nu bara är en bildsida. Och det krångliga var inte att starta upp sidan utan att lägga upp bilderna från jAlbum. Det gav mig huvudbry en lång stund.
Det är faktiskt samma gamla bildsida som var länkat till förut. Eftersom jag inte uppdaterat den heller. (stön!) Fast nu på ny sida. Men jag ska! Jag ska! Lugna er!

Ha, ha, som om ni skulle bry er. Men jag bryr mig. För jag vill någonstans ha mina bilder. Om ingen annan tittar på dom så gör i alla fall jag det. Man vet ju inte annars vad man ska göra med alla bilder nu för tiden.

Ett tag fick jag för mig att sortera i mina fotoalbum. (Läs 4-5 år sedan) Där skulle jag sen klistra in nya bilder efter att jag sorterat och skrivit ut. Skriva glada texter osv. Vad blev det av det? Inte ett skit!

De flesta bilder ligger i kuvert sorterade efter år. När jag sen funderat trehundraåttio gånger på huruvida någon i framtiden över huvud taget skulle titta i dessa pärmar så la jag ner det. Ingen bryr sig om sånt längre när alla har mobilfoton i överflöd. Fotoalbum kommer att bli (läs är) lika underligt som grammofon och bandspelare är för den yngre generationen.
Man undrar vad som kommer att hända med alla dessa bilder i framtiden. Dom kommer väl att ligga där och sväva i sina moln eller bli glömda på någon backup. Framtidens auktioner kanske kommer att ha högar av backuper istället för album.

Vill ni se (de gamla) bilderna så ligger de nu här: http://baronessansbilder.se

För övrigt kan vi ondgöra oss över att det är vinter ute. Som väntat. Jag gissade på mars, men det blev slutet februari. Lite fel kan man ha. Men snö nu är inte kul. För min rygg klarar inte snö och herr T har ju opererat armen och kan inte skotta. Jävla tur för honom då! Jag får skotta ändå, jag.

Längtan till våren är stark. Starkare för varje år. Och varje år när vintern (?) viner så tänker jag att jag ska älska våren när den kommer även om det blåser satan och regnar. Kommer jag ju inte att göra! Nu ska jag fortsätta slåss med den nya hemsidan. Som så klart inte gör som jag vill!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 7 februari 2018

Löstagbara händer

Det är då fan att man ska vara så stressad jämt. Vad jag än gör så stressar jag. Även om jag sätter mig framför en film och tar fram stickningen. Nog fan stressar jag, som om jag skulle ha stickningen klar igår. Axlarna åker längre och längre upp och stickorna går som trumpinnar.
kommer jag på mig, tar ett djupt andetag så axlarna ramlar ner igen. Sen börjar jag om för att snart göra samma sak igen. Det är som att mina händer lever ett eget liv.
Det gör dom faktiskt. Hakar loss sig från armarna när jag inte kollar och går och lägger undan saker på ställen där jag inte hittar dom. Jävligt irriterande.

Jag avskyr att leta! Jag är en ordnings/kontrollmänniska som ska ha rätt sak på rätt plats. Ligger sakerna inte där de ska, så går stresshormonerna i höjden direkt. Jag försöker ibland skylla på gubben eller katterna, men innerst inne vet jag att det är mina löstagbara händer som är skyldiga. Tur att man har stickning/virkning att pyssla med ändå. Och sömnad. För annars törs man inte tänka på vad mina händer skulle hitta på.

Likadant stressar jag när jag handlar kläder. Jag går snabbt in (läs småspringer) rundar alla klädställningar och skannar av om något duger (det gör det oftast inte) och på vägen ut krockar jag med maken, för han är fortfarande på väg in.
Nåja, man är som man är. Jag behöver ju inte stressa, det är inte det. Jag bara gör det ändå för sån är jag. Man kanske skulle köra lite andningsyoga.

Ett tag nu har händerna varit sysselsatta med att hjälpa yngsta dotter att packa/rensa för lägenheten hon bor i ska säljas. Och tömmas skulle det också för att stylas. Så är det nu för tiden. Ingen ska få se hur du bott utan stylisterna ska komma och göra "fint". Visst, det blir fint, men helt statiskt.
Jag tycker det räcker med att jag gör storstädning här hemma för att jag ska tycka att det ser obebott ut. Då går jag och slänger fram lite stickningar och tidningar igen. Fast efter ett par dagar så ligger saker lite huller om buller igen. Hur går det till? Vi bor ju bara två vuxna här! Ja, just det - händerna var det ja!

Igår planterade jag om mina pelargoner och några krukväxter. Som vanligt la jag duktigt ut papper på bordet innan jag började. När jag var klar var det jord i hela köket. Mitt i alltihop ställde jag mig och gjorde en sockerkaka också. För jag kom på att jag hade lovat det till ett kalas. Typiskt mig!

Naturligtvis började jag med att ställa fram två bunkar och en visp på bänken. Jag tyckte det blev lite trångt. Ja, just det, man kunde kanske ta bort tre blomkrukor och frukostbrödet. Sen gick det bättre. Sån är jag. När jag ska göra något så ska jag göra det NU. Inte börja plocka undan så jag får plats eller kolla om alla ingredienser finns hemma. Suck!

Men har man bara KAFFE hemma så ordnar sig allting!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,