Krig, sol, ångest

Tänk att vi haft corona över hela världen i två år och tänker att äntligen får man pusta ut. Återgå. Nej, men då måste ryssidioten dra igång ett krig! Och vem vet hur det ska sluta. Många lidande blir det hur som helst. Dystra dagar.

Och så börjar solen så smått titta fram och värma. Skööönt säger kroppen först och lutar sig tillbaka. Sen får den ett anfall av depression/ångest som en käftsmäll. Men vad är ångest jämfört med krig?! Jag kan ju gå och lägga mig i fosterställning och äta godis tills det går över. 

Är det ångest som Putin lider av också kanske? Ska man skicka en påse godis till honom? Med någon "god" fyllning. Man undrar i sitt stilla sinne vad ryssarna i gemen tycker om denna man. Jag tror hur som helst inte att det är många som kommer att döpas till Vladimir i nuläget.

Kan inte någon erbjuda honom en roll i någon skräckfilm. Han är mer skräckinjagande än någon annan! Då kanske han kunde få annat att tänka på. 

Övrigt:
I år tänker jag inte odla några grönsaker åt insekterna/sniglarna! Dom får ta sig till butiken och handla. Och jag sätter inga frön. Kanske jag köper en tomatplanta eller två till lilla växthuset. Och kanske, kanske jag ska ha ett par gurkplantor. Jag sa KANSKE!

I syrummet har jag svurit ihop en hel hög med kläder. Den nya symaskinen heter Viking. Och mig veterligen var vikingarna inte några som sydde. Och inte heller gjorde dom symaskiner. Vi är grymt osams. Nålar går av, trådar går av, den matar inte som den ska och den fattar inte när jag svär åt den!
Här kan man säga att snålheten bedrar visheten, men jag trodde på riktigt att den skulle räcka till. Jag skulle köpt en mer kraftfull, flerfunktionsduglig och svärtålig maskin. 

Läs även andra bloggares åsikter om krig, putin, skräckfilm

Despot-idiot och annat svammel

Jaha, så har då det förbannade ägghuvudet där borta i Ryssland dragit igång ett krig. Makt. Makt. Makt. Han är en sann patrIDiot. Jag lider med Ukraina. Inget gott kan komma ur detta. 

Vintern fortgår med evig blåst. Det är omväxlande vitt och blött. Jag och katten lider de dagar det blir snö och kallt. Han lider mest. Han kan ju inte ens trösta sig med kaffe. Det går åt mängder nu. Verkmästaren i magen har åkt på semester på obestämd tid.
Och så känner jag mig trött hela tiden. Jag är nästan säker på att jag var en björn i mitt förra liv. En del av mig vill bara gå i ide och sova. Jag tror dock inte att jag skulle ha uppskattat att föda ungar i en grotta. 

Det pågår melodifestival. Jag spelar in och snabbspolar för snabbtitt. Det är det enda sättet man står ut. Jag vill ju ändå höra om det är något bra. Det är det inte.

Sen har jag hört att det har varit OS. Jag har nog inte sett mer än en minut av det. Och den minuten berodde förmodligen på att jag gick förbi tv:n där Husbonden satt. Nog för att jag kan se skidåkning och liknande om jag inte har annat för mig. Men det har jag.

Just nu är jag inne i en syperiod. Det blir tröjor på löpande band. Och någon klänning. Och något barnplagg. Och lite annat. Hon skulle se mig nu - syslöjdstanten. Hon som tyckte att jag inte kunde något och gav mig det lägsta betyget. Pilutta dig kärringjävel!

På streaming har jag nyligen sett Beck:s sista (senaste) fall. Jag skulle kunna dryfta mig till att säga att det var ett av dom bästa avsnitten! Riktigt bra skådespeleri. Skådespelare är ju nästan ett sällsynt släkte nu för tiden. Det ska ju vara dokusåpor. Billigt skit med "vanligt" folk. Sen kan man ju undra hur vanlig man är när man vill hålla sig framför kameran när man raggar på en bonde, hugger sig i benet med en yxa eller umgås med en programledare som "beter sig otrevligt". 

Beck, förresten - han ska väl dö snart? Han har ju försökt ett par gånger. Vad kommer sen? Blir det "Unge kommissarie Beck" som med kommissarie Morse? Ja, varför inte?! Unge-Morse-serien heter ju egentligen "Endeavour" som är Morse's förnamn. Så Beckserien får väl heta "Martin" då. 

Nu ska jag gå och göra en voododocka som liknar rysslands despot. Vet inte om det fungerar utan hårstrån men man kan väl försöka.

Hej då 2021

Nu är glada julen slut, slut, slut... Har ni anammat julefrid? Har barnen tindrat? Är plånboken tom?

Det blev en vit jul. Otroligt nog. Men jag tyckte inte att det kändes riktigt som jul i år. Men vad gör det. Det kommer säkert en ny nästa år. 

Och nu väntas nyår. Med nya restriktioner. Det var då fan vad segt det var med denna corona. 

Jag och Mr T ska tillsammans med åtta vänner åka båt igen. Nyårskryssning för åttonde gången. Men det blir inte som vanligt. Ingen dans *snyft*. Men vi får säkert roligt. Vi brukar ha det när vi ses. Vi är besprutade tre gånger och får hoppas att det håller oss friska. Annars blir detta iaf en prövning, även om det förmodligen inte kommer att vara lika mycket folk som vanligt. 

När vi kommer åter (vilket jag hoppas att vi gör) så ska julkrafset ut! Det är det bästa efter nyår. Att städa undan. Jag vet hur det blir. Jag slänger - med stor iver - ner allt i sina boxar och nästa jul blir jag irriterad på allt trassel. För ni vet väl hur det är? Även om man lägger två sladdar prydligt  intill varandra så har man ändå 14 knutar när dom ska fram. 

Sen ser vi fram emot en ny vår. Så mycket odlande tänkte jag inte ta mig för nästa år. Detta eftersom det var så mycket sniglar, löss och annan helvetes ohyra som åt upp det mesta. Skulle inte förvåna mig om det börjar dyka upp vildsvin som plöjer upp gräsmattan också.
Dessutom frös en hel del plantor på vår glasveranda, då elementet fick för sig att dö när det var som kallast. Murphys lag som vanligt. 

Men... då kan man ju glädja sig åt att köpa lite nytt då. I växtväg menar jag. Även om det är tråkigt att växter som man haft i flera år strukig med. Fyra små hyacinter dog också så dom ställde jag ut i garageförrådet. Där hade mössen fest! Frusna hyacinter är tydligen mumma för en mus. Fast dom är visst giftiga. I så fall behöver vi inga musfällor.

Och så ska vi väl klämma ur oss några löften på nyåret också!? 

Här till höger är eventuellt mina. Men bäst är att inte lova någonting.

Förresten vad händer om man inte håller det man lovar? Kommer nyårsspöket och klipper till en över näsbenet? Kommer hörseln att försvinna? Kommer matpriserna att gå upp? Nä, det är nog som med regeringslöften - det händer inte någe!

Vad ni än lovar och vad ni än gör önskar jag alla en fin nyårsafton och ett alldeles fantastiskt och friskt 2022!

Får det lov att vara en hygienist?

Tandhygienist. När blev dom till?  Jo, för typ 50 år sedan! Och jag har aldrig haft någon förrän nu. Min förra tandläkare - den bästa! som nu slutat - gjorde alltid helrenovering själv. ”Det är väl bra med tandhygienister” kanske någon säger. Visserligen, men blir slutsumman densamma? Det är dyrt nog som det är! Plus att det blir två besök.

Man kan undra... När vi får en ögonhygienist hos ögonläkaren? En som rådgör om smink och talar om vad du ska göra för att undvika skräp i ögonen. 

Man kan undra 2... Om du åker till bildoktorn för årlig kontroll, så blir det en vända till bilhygienisten också. Så det inte uppstår nya rostskador på lacken. 

Man kan undra 3... Likadant hos gynekologen. Gynhygienisten kommer och kollar så att du städar gökboet ordentligt för att undvika svamp.

Men nu ska jag bara säga att tandhygienisten - som jag var hos idag - var superbra! Noggrann och mycket trevlig. Och dyr! så klart. Men om man blir upputsad en gång om året så är det okej.
Som jag en gång sa till min förra tandläkare: "jag har råd att ha bil. Då ska jag väl ha råd med tänder". Så då höjde hon priset med en tredjedel. 

Nej då, jag bara skämtar. Eller vem vet förresten? För dyrt är det och man har inte riktigt någon referens. Men så är det ju hos bildoktorn också. Fast värre. För bil måste man ju inte ha. Det är bara bekvämt.

Läs även andra bloggares åsikter om Tandhygienist

Mord med blod av Gubbar och Tjejer

 Hörrni... vad fort tiden går! Sist jag skrev var i april.

Men nu ska jag skriva om kriminalserier på tv/play för jag har en liten fundering. Varför är alla manliga krimmare gamla gubbar?

Frost, Banks, Morse, Gently, Wallander, Barnaby

Och varför är alla kvinnliga nyss utstigna från gymnasiet?

Saga Norén-Bron  Robin Griffin-Top of the Lake,  Maria Wern, Rebecka Martinsson, Ellie Miller-Broadschurch, Sofie Gråböl-Brottet

Alla gubbar kanske inte är lastgamla och alla tjejer är väl inte purunga, men ni fattar grejen?! 

Men vi har undantaget som bekräftar regeln - Vera

Men ALLA är mig lika kära! Bara så ni vet. Jag älskar krim. Både att se och att läsa. Och vem vet... det kanske bara är så att gubbarna behöver lite mer tid på sig att bli bra krimmare. 

(Och redan nu säger jag förlåt till eventuella manliga läsare som fick kaffet i vrångstrupen.)

Men vem har någonsin trott att någon av berättelserna speglar verkligheten? Det hoppas jag verkligen inte. Särskilt med tanke på de urblåsta polischefer som alltid ska vara med. Och dessa fullständigt dedikerade kriminalare som inte har något liv utanför jobbet. 

Enligt böcker/film så sitter alla krimmare nätterna igenom och sliter sitt hår med att lösa fall. Några har barn, men är skilda och kärlek finns det verkligen inte tid till. Möjligen något snabbligg, för sexscener måste vi ju ha! Stackarna har inte ens tid att äta utom på någon sunkig korvmoj. 

Men som sagt - underhåller gör det! Vi hörs i April. Kanske....

Läs även andra bloggares åsikter om Kriminalare, Deckare,

Fönster och golv och sånt

Hurra! Värmen är här! Började jag skriva för ett tag sen. Sen kom det snö, regn, sol, blåst och lite snö och tö. Aprilväder alltså! Åh som man har längtat efter lite värme, lövsprickning, vårblommor... mmmmm

Städa hönshus, städa växthus, städa trädgård, tvätta fönster...  *suck*

Tvätta fönster kan vara nr 2 på min lista över tråkigt-måste-göras-lista. Nr 1 är nu och för alltid dammsugning. Jag tror jag måste gå till en psykolog och ta reda på vad det är med mig och dammsugare. Kan det ha att göra med min barndom?
Att farsan slog oss med dammsugarslangen? Nej det gjorde han inte!
Att morsan alltid, alltid städade? Ja, kanske.
När jag ser henne för mig ser jag hur hon alltid gör något; hänger tvätt, skurar golv, polishar (!) golv, dammtorkar, putsar möbler, stryker osv. Undrar när jag putsade mina möbler sist? Med möbelpolish. Kan ha varit någon gång på 70-talet.

Sen tog hon ut mattor, och dynor och piskade skiten ur dom. Vem vet. Hon kanske kände ett behov av att avreagera sig. Det kanske var kvinnornas räddning förr i tiden. För att inte slå ihjäl sina män, menar jag.

Städhjälp? Nej tack! Då har jag hellre damm mellan tårna. Jag anlitade en fönsterputsare en gång. När jag plockat bort allt från fönstren och torkat av allt trä runtom, då var det ju inte mycket kvar! (Vi har ca 25 fönster i huset och då har jag inte räknat glasverandornas ca 100 smårutor) Det skulle bli samma med städhjälp som med fönstren. Jag skulle städa före.

Men man får skylla sig själv när man skaffar sånt. Som tur är är det gamla fönster som är ojämna och blåsiga. Då syns inte oputsningen så mycket. Sen kan man skylla på glassjuka också.

Å andra sidan... är det inte karlgöra? Det får man väl inte säga i dessa jämställdhetstider. Men jag tänker på att inhyrda fönsterputsare för det mesta är just män.

Jag har hantverkare på besök. Jag kallar honom Mäster. Han kaklar golv i vårt nya badrum. Jag är så glad att Mr T inte gör det själv. Då skulle det ta eoner av tid (eftersom han jobbar hårt hela dagarna) Och dessutom har han så ont i ryggen nu så han kan inte gå rakt. Men jobbar gör han ändå. "Jag måste" säger han "det är så många sjuka". Tack å lov för Linnex! 

Hade jag vetat att just dessa plattor som sätts (klinker) var så jävliga att hantera så hade jag valt något annat. Mäster svär så det osar emellanåt för att plattorna är så hårda. Som tur är visslar han också ibland. Han är dock otroligt skicklig. Millimeterpassning är ordet!

Sen, när väl golvet är lagt och värmeslingorna är igång lär man väl inte få ut katten därifrån. Det är kanske lika bra att installera kattlucka i dörren. 

PS. Glöm inte att kolla på min look-a-like!

Läs även andra bloggares åsikter om Golvläggning, Fönsterputsning

Smälthjärna

Undrar om jag har vårdepression. Inte för att jag känner mig deprimerad, men jag känner mig nollställd. Mer än vanligt. Det kan vara blodtrycket också, men inte vill jag besvära vården med det i denna pandemi. Det får vara. Som modern alltid sa: "antingen går det över, eller så blir det värre". 

Det är något som går i släkten. Att inte gärna gå till läkare alltså. Några hypokondriker är vi verkligen inte. Och det spelar ingen roll vilken åkomma jag har haft - mina värden är alltid så fantastiska! Och då kan man inte vara sjuk. Fast nu var det ju typ eoner av tid sen jag kollade mig. Jag kanske har både covid och alzheimer. Mest troligt det senare.

Är ni inne på Pinterest nån gång. Jag är det ibland när jag behöver inspo. Som t.ex. när jag söker något symönster av enklare slag. Där finns minsann allt. Och innan man vet ordet av har det gått två timmar och man sitter och kollar på hur man bygger en lampa av kottar eller gör kalsonger av gem.

Det är nästan så jag skulle behöva syrgas när jag väl sliter mig därifrån. 
Eftersom jag sen fått så många intryck samtidigt, så minns jag naturligtvis inte något! Hjärnan är som en urvriden svamp. För jag kan liksom inte bara titta på saker och tänka: "den var fin, det var en bra idé..." utan jag börjar tänka på att GÖRA det jag ser, HUR jag ska göra det jag ser och VAD jag ska skaffa för att göra det jag ser. 

Kottar är i och för sig inte svårt att hitta. Men vill man ha en kottlampa?

Egennotering: Kolla inte på Pinterest eller annan göraframkallande sida. 
(Fast just det där med att återvinna och åtaranvända är ju så kul!)

Just nu är det blå himmel utanför och djur på parad. Först såg jag en ormvråk som slog sig ner i ett träd en bit bort. Konstigt nog satt den kvar när jag hämtat kameran. 

Genom fönstret en bit bort alltså. Den tittade åt mitt håll, vände upp rumpan och släppte en stor blötskit. Sen flög den. Efter detta kom en stor och fluffig räv (som jag inte hann fota) och ett rådjur. Livet på landet!

Läs även andra bloggares åsikter om Smälthjärna, Ormvråk

Fantomen och grammofonen

När jag var barn bodde vi på bondvischan. Vi hade mat- fisk- drickabil som kom emellanåt. Men vi hade också Bokbussen. Jag kan fortfarande känna den där känslan av att gå in där och känna doften av böcker och välja något för utlåning.

Vi var rätt svältfödda på böcker hemma. De böcker som fanns var ärvda eller billiga pocketar. Det var farsan som stod för böckerna för det mesta. Och det var riktigt bildande böcker som Ed McBain och Alistair MacLean m.fl. Sen fanns det några vilda västern-böcker också. Hårdkokta grabbar - det var farsans favoriter.

Den vandrande våldnaden

Han köpte även serietidningar (!) såsom Fantomen och Seriemagasinet. Han sa säkert i affären att det var till oss barn (som om någon där skulle ha vågat säga något till honom!?) men det var han som läste dom. Mest.
Tro för den delen inte att han var mindre vetande. Det han inte visste det fanns inte! Han rättade alla på TV som sa fel. Själv ärvde jag min mammas huvud. Vi kan/kunde lite av varje men ändå inte ett skvatt.

Mamma då? Jo, hon hade en diktbok. Och något gammalt bokband med bl.a. Sven Stolpe. Sen blev det väl någon veckotidning ibland när det fanns någon krona över. Jag läste det mesta jag hittade. Bara för att det inte fanns så mycket annat. Ett uppslagsverk från anno jössenamn fanns också. Ett sånt där där man kan se hur olika folkslag kan se ut bland annat.

Klart man läste. Det fanns ju inte mycket annat att göra. Det eller lyssna på radio eller grammofon. Grammofonen tror jag kom från min ena halvsyster. En präktig möbel med något så lyxigt som en matare. När en skiva var spelad så ramlade nästa ner. Repiga vinylskivor var mer regel än undantag. 

Radiogrammofon - lyx år 50-tal

Men vi lyssnade och njöt. Det kom med skivor som exempelvis Ella Fitzgerald och Martin Ljung! När jag vid 11 års ålder, vid jul, fick Sven Hedlund sings Elvis var lyckan total. Men det är en annan historia.

Gammalt djungelordspråk: "Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man". Ja! Det är ju fredag!

Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.

Läs även andra bloggares åsikter om Fantomen, Radiogrammofon

Jag - en klantverkare

 Igår lekte jag snickare. Eller rättare sagt: jag försökte såga, skruva och borra. För ett bra tag sen rev jag ner allt inne i hönshuset för jag tyckte att det skulle bli bättre att vända på pinnar och reden. Ja, jag möblerar inte bara om inne i huset! 

Så, då skulle det ju sättas upp igen då och jag tänkte att jag försöker själv. Jag kan tala om att för det första så var det inte ens lätt att ta bort det som skruvat var, eftersom Herr T är snickare. Så när jag då ska ta bort skruvarna så är det ju inte bara en sorts skruv. Nej då, det är typ 3-4 olika. Vilket kräver olika bitsar. Det här är verkligen inte mitt område även om jag fått lära mig ett och annat om skruv. (Vilket jag märkligt nog glömmer rätt fort eftersom jag föredrar spik. Vilket jag inte vet så mycket om heller). Så här kan skruvarna se ut t.ex. Dom heter olika också. Men jag kallar alla för skruv.

Herr T själv har ju fickorna fulla av bitsar och skruvar samt en del verktyg. Det är märkligt att byxorna hänger uppe! Själv måste jag ju leta mig fram. Springer fram och tillbaka mellan hönshus och garage som en galen råtta. Flåsande och muttrande.

Jag har även fått lära mig att inte skruva innan jag förborrat för att det inte ska spricka. Och då ska man ha rätt borrjävel också (suck och spring igen)

Eftersom jag inte orkar byta bits mot borr, borr mot bits varefter så har jag två maskiner. Såna finns det gott om. De är lika gamla och trötta som jag. Gammalt utrangerat skit skulle man kunna säga. Så... det tar inte lång stund innan batteriet lagt av på den ena borrmaskinen. 

Glad i hågen (hrmmmff) går man då in i garaget och tänker att på den hyllan där alla laddarna finns, där finns det säkert ett batteri. Det finns två. Men passar dom? Nej! 

Sen ska vi inte tala om det där med att såga. Jag brukar fråga Herr T hur han kan vara snickare som skär limpskivor så snett. Men plank och brädor - det kan han! Jag däremot ska vara glad om jag kommer igång att såga utan kapa fingrarna. Och det blir snett VARENDA GÅNG! Men skit samma. Det är ett hönshus. 
Om ni undrar varför jag inte överlåter sånt här till folk som kan så är det för att Herr T ju bygger på badrummet och jag vill inte störa. Han har så det räcker.

Hur det gick till vet jag knappt, men det blev klart i alla fall. Jag snickrade (skruvade) även ihop några nya stegar till fjäderfäna. Vad dom nu ska med det till. Dom flyger ju som kråkor och rymmer hela tiden.

Obs! det man ser rakt fram på väggen är inte en målning av Picasso. Det är hönsskit!

Läs även andra bloggares åsikter om hönshus, snickra,

Missbruk, keyboard och befruktningsorgan

Kred: Leslie Moak Murray

Hej, jag heter Berit och jag är en missbrukare. Av sömnad. Sådär. Nu har jag sagt det. Ni tror jag skojar? Nej, för när jag inte har fifflat runt lite i mitt syrum på ett tag, då får jag tydlig abstinens. Börjar trumma med fingrarna, skakar med benen och tröstäter. 

Så nu har jag kommit på varför jag går upp i vikt också. Då frågar man sig ( jag mig) varför jag inte bara syr hela tiden. Men det beror oftast på att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska skapa. Eller att jag inte hittar mönster eller - ve och fasa - inte har något material! 

I mitt syrum är jag lycklig. I mitt syrum är jag också vansinnigt förbannad. När det inte blir som jag vill. Mitt blodtryck kan höjas med flera.... decibel. Eller vad det heter. Måste jag sen lämna rummet mitt i ett skapande för att Mister kommer hem och är hungrig, då når blodtrycket alla övre gränsvärden.
Men jag är en vänlig själ. Jag slår inte min man. Jag bara morrar lite i ena mungipan medan jag lagar ihop en Cour de filét Provencale. (Eller en burk fiskbullar).

Nu har jag fått en annan idé i huvudet. Jag vill lära mig spela piano (keyboard). Det har jag velat i många år men eftersom jag hela halva mitt liv tänkt att jag inte kan, så har det inte blivit något av. 
Jag i ett nötskal: ”jag vill och har alltid velat”. Velar gör jag tio av mina vakna timmar. Bestäm dig människa! Snart är du död. Då får du bara spela harpa. Men om man hamnar en trappa ner så vet jag inte om det finns några instrument. Förmodligen är det Trio med Bumba som spelar ”man ska leva (!) för varandra” på repeat 24/7. Kan också vara... (Oh min skapare, låt det inte vara sant!) Carola som sjunger Eeeeevigheeeet.

Just det! Nu kom jag på att jag skulle dryfta det här med ståuppare. Tittade igår på några på Netflix? Jag gillar standup. Och jag är absolut inte moralisk av mig. Jag kan själv vräka ur mig både det ena och det andra, men..... måste man prata om sitt könsorgan/sexliv HELA TIDEN? Om det vore roligt så: ja. Men det blir bara tröttsamt. Är det meningen att det ska chocka? Eller har man missupfattat det hela med ”stå upp” och tror att det har med befruktningsorganet att göra? Det viftas lite väl mycket med den ”enögda bacillspridaren”. Jag gillar dom som kan få till roliga sexskämt utan att ge en luktförnimmelse av gubbgren.

Här kommer en av mina favoriter som sällan/aldrig talar om sitt kalsonginnehåll. Älskade Ankan!

Läs även andra bloggares åsikter om befruktningsorgan, standup, Ankan

Hjärncellen och fotostädning

 Igår hade tog jag fram min ena hjärncell som innehåller 0,25% teknik. Dottern hade en backupdisk som varken hon eller jag hade lyckats få fram något ur. Nu hade den dessutom börjat osa bränt. Jag har tidigare för över information från hårddiskar med hjälp av en adapter, men det är bara det att det går så långt om länge mellan gångerna så jag glömmer. Inte så konstigt med tanke på att jag glömmer det som hände för två timmar sen. 

Det mest spännande med det hela var att hårddisken - som för övrigt på diskussionsforum beskrevs som "en jävla pissehårddisk" - inte satt ihop med några skruvar. Den var liksom en låda som jag på vinst och förlust fick bryta upp med en kniv. Jag var ju osäker på om jag skulle skada några vitala delar av hårddisken men jag lyckades utan missöden. 

Såna här äventyr när minnet sviktar ger mig hjärtklappning vilket inte är så bra eftersom jag misstänker att blodtrycket är för högt). Jag blir stressad (= normalt tillstånd hos mig). Men jag googlade lite på youtube. Utan någon direkt lycka naturligtvis. Men hur jag satt där och kollade och pillade på kopplingarna så fick jag plötsligt ihop delarna och igång hårddisken. Bara sådär! Jag råkade väl väcka något i de där 0,25%. Med anledning av detta lyckliga slut så firade jag grundligt med en kopp kaffe.

Idag har jag gått igenom en massa foton från förr. Sparade bilder med människor som jag inte har en aning om vilka de är/var. Sorgligt att behöva slänga, men vad ska man ha dem till?

Detta foto sparades då det (inom ringen) visar min faster och min farmor. Farmor hette Elsa och var den enda av mina far/morföräldrar som jag hann träffa. Jag var 10 år då hon dog. Jag minns dock att jag tyckte om henne. Min mamma däremot sa: "Hon ser ut som en get. Hon var som en get." Det var i och för sig inte denna bild hon syftade på och jag har ju ingen aning om hur hon kom överens med sin svärmor. Dock undrar jag: hur är en get? 
Fastern hette Iris och var enligt min far "ett hår av hin". De var osams i typ 30 år och sen dog dom. Klart han visste hur hon var. Han var ju precis likadan, rolig men sarkastisk så det sved i örsnibbarna.

Stockholm Kornhamnstorg 1952

Sen ett foto med dåtidens kläder!? Hon är troligen hemsydd, den lilla flickan. Kan vara blind också. (Apropå sarkasmen som ligger i släkten)

Nu har jag inte tid med er längre. Over and out.

"Det går åt helvete i alla fall..."

The Far Side, Gary Larson

Munskydd, handskar och isolering håller i sig. Fan vet hur det ska sluta. Det kanske är dags för robotarna att ta över nu så vi får hålla oss inne för alltid. Lika bra det. Snart trycker nån på den röda knappen eller så ger Moder Jord upp. 

Kom nu inte och säg att jag ska vara optimistisk. Vi gör inte sånt i pessimistföreningen. Optimism är det som gör att man blir besviken och grämer sig. I mitt liv kan inget bli riktigt så jävligt som jag tänkt. Mitt glas är alltid halvtomt. Jag är nöjd så. 

Men jag är ändå en positiv människa. Hur nu det går ihop. Jag njuter av små saker och blir glad av lite. TV är dock något som jag inte njuter av. Vore roligt om någon kunde göra statistik på hur många repriser som går varje dag. Har alla covid på TV? Det verkar som att någon tryckt på random och sen gått hem.

Men för dom som gillar Wahlgren och deras fantastiska familj så kommer ju nu Benjamin med ett eget (nytt!!) program. Med gäster. Själv är jag av den uppfattningen att alla i familjen W borde få en egen betalkanal som inte ingår i något annat paket. För då köper inte jag det!

Typisk gengasbil

Och nu över till el. Vi ska köra fossilfritt! Yes! Men elen räcker inte till. Hur tänkte vi nu då? Själv väntar jag på att något snille ska uppfinna matavfallsbilen. Typ som den gamla gengasbilen. En behållare som bränner sopor och omvandlar till energi.
Vi kanske inte kan blåsa på i 120 men det är bara bra. Kanske får man bygga om parkeringsplatserna så behållaren får plats, men det är smällar man får ta.
Och sopor finns ju överallt. Skulle bränslet ta slut kan man sätta i sig en klase bananer och köra vidare på skalen. Vilken dröm!

Som avslutning på detta oerhört peppande inlägg vill jag ge er några textrader från Euskefeurat med Ronny Eriksson i spetsen.

Nu står man mitt mellan vaggan och graven.
Medelålders och med övervikt.
Visst har man väl planera’
att börja motionera
fast givetvis på lite längre sikt.
Och man drömmer om en ny och fin Mercedes
och om ett sommarhus i Portugal,
men man får en gammal Skoda
med en trasig växellåda
och en friggebod, i bästa fall.

Det är lika bra att sluta drömma.
Det går åt helvete i alla fall.
För om man drömmer om Paris
hamnar man på något vis
lik förbannat i Hudiksvall.

Läs även andra bloggares åsikter om Gengas, Fossilfritt, TVprogram

På andra sidan nyåret

Domedag, Apocalyps, Ragnarök osv.... Var är männen med skylten "jordens undergång är nära"?  Det är dags nu. För att vaccinera sig. Det är lika bra att hänga med. Bort med skiten nu! Innan det kommer nåt nytt.

Idag har jag avslutat julen med att plocka undan pynt. Den blev varken långvarig eller intensiv denna gång. Men väldigt mysig då vi hade brasa utomhus. Det får bli en tradition. 

Och nyåret blev lugnt med endast två vänner. Vi drack champagne och eldade tomtebloss vid 12-slaget. Maten var supergod även om kockarna var besvikna när pommes duchessen blev pommes adésif. Vi hade till och med Coronasäker dumstrut. 

Jag gav ett nyårslöfte; att jag ska äta bättre, röra mig mer och bry mig om mig själv lite bättre! Alltså att göra sånt som JAG vill. 

De två första är lätta att åstadkomma med tanke på alla skinksmörgåstuggande soffstunder. (Iaf i starten) Det sista kan bli svårare. Jag är inte en sån som ser om mig själv. Jag är oftast nöjd som det är och låter andra bestämma det mesta. Men jag bor ju med en annan velpotta som har svårare än mig att bestämma, så då blir jag tvungen. Med detta vill jag säga att nu du gubbe, ska vi gå på symässor och fotoutställningar. Ha, ha... jag får antagligen gå själv. 

Apropå röra sig så tog jag en skogspromenad idag. Mest för att mata räven. Ja, så snäll är jag även om den tar mina hönor. Vi har räv uppe i ett stort stenröse i skogen och där la jag ut skinksvål, fett och gammal risgrynsgröt. Och lite fruktkaka till dessert också. Trerätters kan man säga. Om inte räven äter så finns det fler djur i skogen. Bättre än att slänga i soporna.

Jag har tittat på "Så mycket bättre" i efterskott. Alltså den där Benjamin och hans kärleksbekymmer!? Det är ju synd om gossen. Att behöva berätta och sjunga för hela världen om och om igen om den förlorade kärleken. Herregud, han är ju bara typ tolvochetthalvt! Men sjunga/spela kan han! Även om jag inte alltid gillar hans musikval. 

Renoveringen fortgår men det är ingen lek med alla dessa avloppsrör, elkablar och annat. Men herr T jobbar vidare, viss om att det en dag kommer att ligga ett sjölejon och frusta i badkaret. 

Ta hand om er!

Fettbildning - den enda bildning som jag har

 Jag har utvecklat en ny hobby nu under pandemin. Eller... nygammal kan man säga. Jag äter! 

Vid ungefär var fjärde tugga funderar jag på hur jag ska gå ner i vikt. Äta rätt, äta på rätt tid, äta mindre, röra sig mer osv. Jag blir hungrig bara jag tänker på det.

Varför bryr jag mig ens? Jo, för att jag inte gillar när magen är i vägen. Kalla det bilringar eller volanger - spelar ingen roll. Det är lika obekvämt! För det är ju inte vidare fördelning på fettdepåerna. Dom liksom klumpar ihop sig på ett eller ett par ställen. Tack och lov för mjukiskläder! 

Julen är här sjung hopp faralla. Nu ska vi sitta i karantän och kolla på.... REPRISER! Fast det heter ju inte det. Det heter antingen nypremiär eller så heter det tradition. 

Jag undrar lite om alla inblandade i TV-sändningarna har corona. För det måste ju finnas en uppsjö av filmer och serier som aldrig spelas. Men det har väl något med rättigheter och pengar att göra antar jag.

Vi får gå tillbaka i tiden. Spela fia med knuff, svälta räv eller något annat roligt. Umgås helt enkelt. Fast inte fler än 8! Eller är det 5 nu? Snart får man inte vara med någon annan än sig själv. Blir jobbigt. Jag och herr T får turas om att vistas i huset. Eller använda varsin våning. Tjing för nedre i så fall för där finns toalett. Men det blir verkligen tråkigt om man ska spela fia med knuff med sig själv.

Men det finns faktiskt ganska många människor som ensamma för jämnan. Och som inte vill vara det. Dom är det synd om. Särskilt nu i juletid. Sitter ensamma i en lägenhet och har inget annat än TV:n. 

Jag och gubbe har ju ändå varandra. Vi får stå ut med oss. Och det gör vi!

Läs även andra bloggares åsikter om jul, corona, fett

Julbyk och julbak

Jul! Hoppfarallanla.

Lutfisk och gröt, skinka så söt. Glögg så stark och gran med bark.

När jag var barn. Det var inte nyss. Så bodde jag i ett skolhus. Stortvagning såsom badkarsbad tog man nere i källaren. Man gick ut, tog några steg och så ner i en stenkällare. Badrum var inte uppfunnet i det huset på den tiden. Betongväggar och glödlampa i taket var grejen. 

Typisk pannmur

I denna källare fanns även en pannmur. Dåtidens tvättmaskin. Eller.. maskin fick man vara själv, pannmuren eldade upp vattnet. Om man råkade hamna i badkaret samtidigt som mamma kokade tvätt i pannmuren så kunde det bli dimma. Då satt man i karet som om det vore en båt på oceanen. Endast mistluren saknades. Om man nu inte blev rädd och skrek på mamma. Vilket inte hjälpte ett dugg eftersom det inte hördes upp från avgrunden. Man kunde ha drunknat osedd.

I skolhuset bodde en till familj. Kvinnan/mamman vid namn Gun var skolkökslärarinna. Till julen - för det var ju det jag var inne på nu - så brukade hon lägga lutfisk i blöt. I källaren. Där vi badade! Där låg den och stank i 6 veckor. Jag minns inte hur mamma gjorde med tvätten under denna tid, men vi gick väl omkring och luktade lutfisk allihop.

Det var inte bättre förr!

Apropå bad så renoveras det badrum här hemma. Jag gör ju inte så särskilt mycket mer än hejar på. Herr T däremot sliter och river. 

Det ska bli lite större och nytt efter 30 år! Men till hjälp har han i alla fall katten Gösta. Han är aldrig långt borta när något ska göras. Fast han har hållit sig undan när "pappa" har slitit loss golvskivorna. Han förbannade sin noggrannhet för det var ett helvete att få loss tydligen. 

Och nu ska det bestämmas toa, badkar, blandare och - värst av allt - kakel! Varför finns det så mycket att välja på? Och varför är det så mycket grått? Jag vill ha brunt. 

Lite åt det här hållet. Fast inte bara. Det ska vara beige också. Och så blir det ju vitt porslin förstås. Där ska jag sedan ligga i badet med tända ljus, ett glas vin och en god bok! Fast inte hela tiden.

Idag har jag bakat pepparkakor med hemgjord deg. Jag är själv förvånad. Dom blev möra och bra. Sen fick jag ett ryck och började göra kristyr. Alltså... varför gör jag sånt? Jag tycker ju aldrig att det blir bra/snyggt. Men barnen kanske gillar det i alla fall. Särskilt när jag skrivit orden "får" och "ko" på grisarna. Fula men roliga är mitt måtto. Jag kommer aldrig att vara med i "hela sverige bakar".