Tillbaka till barndomshemmet i Lunda

I lördags var jag och gubbe ute på en liten biltur. Åkte förbi mitt barndomshem och stannade till för att ta ett par foton. Nu var det ju en dag där det mesta iklädde sig färgen grå och att fota då är inte det roligaste. Detta första foto blev inte taget i lördags som ni förstår av björklöven, utan någon gång på sensommaren på 80-talet (tror jag.) Detta, mitt barndomshem, var också en skola. Eller kyrkskola som det hette. Jo, jag hör hur ni fnissar, ni som vet vilken ateist jag är. Men faktum är att vara uppväxt med kyrkan inpå knutarna behöver inte göra att man blir frälst. Särskilt inte med de föräldrar jag förärats. Båda mina föräldrar var kyrkvaktmästare, men inte samtidigt. Ingen av dem var/är troende. Att fadern över huvud taget stod ut med att sitta i kyrkbänken under pågående mässor är för mig en gåta. Han såg inte med blida ögon på det höga prästerskapet och de bönder som kom till kyrkan som varande kyrkvärdar hade han inte mycket till övers för. På det stora hela hade han inte mycket till övers för folk över huvud taget men det är en annan historia. Han hade ju förärats med dålig hörsel och varje gång prästen satte igång, så stängde han av hörapparaten och tog upp en påse prasslande karameller.

Huset, som på den tiden hade både stor stentrapp och balkong på "skolsidan" har numera bara en liten järntrapp. Balkongen ruttnade bort. Tyvärr verkar det som om hela huset börjar falla ihop, som det såg ut nu när jag var där. Flagnande färg runtom.

Innanför det här lilla vindsfönstret fanns ett förråd och i den fanns en garderob. Ett mycket spännande krypin när vi var små. Det var också här inne det spökade. Både fadern, äldsta brodern och jag har upplevt en figur komma från det förrådet.

Klockstapeln var ännu ett ställe att leka på. Förbjudet förståss och därför så spännande. Där, på den högra trappen, blev vi halvt ihjälskrämda av vår kusin som berättade spökhistorier. Han var några år äldre och visste mycket väl hur han skulle få våra nerver på helspänn. Tänk er själva - en mörk kväll, klockstapel och kyrkan intill. Nu var ju vi härdade eftersom vi haft kyrkan till granne hela vårt liv, men ändå. De små rara röda husen intill innehöll bland annat utedass. I den vänstra längan som har tre smådörrar intill varandra fick vi sitta och filosofera. Dörren längst till höger var för skolans elever och där kunde man sitta tre på rad om jag inte minns fel. Skräcken var att det fanns en låst dörr på sidan av boden. Där kunde man komma in om man var listig och grabb och var intresserad av att titta på eventuella rumpor som placerade sig på dasshålen. Varje tjej som gick på dasset var tvungen att titta ner i hålet först för att se om någon stod där. Man var ändå aldrig riktigt säker. Vi fick så småningom en klosett att ha inomhus. Det var rena, rama lyxen. Jag lovar - det är inte kul med utedass när det är 20 grader kallt! Ni ska veta att jag uppskattar bekvämlighet!