Den kära Gits och husmanskosten

Jag ingår i något som vi kallar för husmanskostklubben. Vi träffas en gång i månaden på gråhalvan av året hemma hos varandra och överraskar med husmanskost av allehanda slag.
Därför vill jag nu ge er en historia från Gits Olsson. Denna berättelse finns i en av hans "Det bästa av..." från 1979. Gits Olsson dog 1985 och jag undrar vad det skulle vara bra för. Hans böcker finns dock att få tag i på diverse loppisar och antikvariat. Alltid något att glädjas över.

Utjagade i kylan

Den moderna marknadsföringen har skänkt pannbiffen många artistnamn på senare år. Ibland heter den jägarschnitzel, ibland schweizerbiff. Det händer att man kallar den för dansk sjömansbiff eller kalmarfilé.
Vi i lunchrumskön har genomskådat de vackra namnen för många tusen kalorier sen. Vi beställer vår pannbiff vad han än heter för dagen, ty det är ändå pannbiffen som mest minner om forna tiders husmanskost. Men vi ger honom en blick, där han dallrar på papptallriken, och säger strängt:
- You are a hamburg, sir!
Herrar med brickor i ringlande lunchrumskö kan lätt hemfalla åt nostalgi. Minnen från den gamla husmanskostens dagar tränger sig på medan vi väntar på paellor, lasagner, vårrullar och pizzor.
- Kroppkakor med skirat smör, suckar en gammal revisor med darr på stämman.
- Var då, var då? frågar ivrigt en medelålders kamrer.
- Inte vet jag, jag bara säger det... kroppkakor med skirat smör. Det får man inte nuförtiden.
- Sillbullar med korintsås, säger en yngre kollega med något fuktigt i blicken. Det fick man i lumpen ännu på 60-talet.
- Säger du paltbröd med fläsk, slår jag ihjäl dig! morrar en försäljningschef.
- Rotmos med fläsklägg, piper en hjärtlös yngling utan hänsyn till medelålders herrars känslolov. Minsann flinar han inte också, den finnige lymmeln.
Revisorn sopar till honom med pizzabrickan.
En senig typ från lagerexpeditionen, en sån där som brukar ta semester i februari för att ligga i en snögrop i fjällstormen och dela en kokt skridskorem med draghundarna, väser vällustigt ur ena mungipan:
- Isterband med stuvad potatis!
Det går en häftig andhämtning genom kön. En man från bokföringen kontrar med stångkorv special. En man från dataregistret drar till med fattiga riddare. En kille från reklamationsavdelningen kastar in blodpudding med lingon!
- Lingon? säger gamle revisorn, tar sig åt pappan och vacklar till. Lingon blir för mycket för honom. Han måste torka pannan med servetten. Han har inte fått lingon sen restaurangnäringen gick över till att i stället dränka allt med bearnaisesås.
- Flamberad hummer, säger mannen från datan och ser sig omkring med minen hos den som tror att han utdelat den avgörande snytingen. Men kön blir alldeles tyst i häpenheten.
- Att va, sa farbror?
- Flamberad hummer! skriker mannen från datan segervisst.
- Blä, säger kön, ty denne man har just röjt att han inte har förstått någonting. Han har förverkat rätten att uttala sig.
- Fläsk och bruna bönor, säger kamrern med fast stämma.
- Rätt så, säger revisorn, åter till ordningen.

Kön andas igen. Vi är en samling män utjagade i kylan. Pizzor, vårrullar, lasagner och paellor på jobbet. Chili con carne, nasi goreng och big mac därhemma där det är barnen som bestämmer.
Fru Jansson i kassan kastar ängsliga blickar mot kön. Vadan denna oro och detta mummel? Har det månne redan läckt ut att både pizzan och paellan tagit slut? Blir det protester igen, blir det nya arga insändare i personaltidningen under rubriken "Nej till svinmaten"? Fru Jansson vågar knappt titta när det är revisorns tur. Hon spänner blicken i disken och säger med blossande kinder!
- Både pizzan och paellan är slut, det blir raggmunk med fläsk istället!
Raggmunk med fläsk!

Minnena rullar som ett bildband genom revisorns huvud. Jämtlandsfjällen hösten 42. Minus 8 och snöyra. Rappe ligger med 1. bat. och håller dalgången mellan gränsen och Blåhammaren och här kommer vi med Rosendahl och bara 84 man, hungriga som vargar. Men vi sprider oss på vanlig simpel skyttelinje och överraskar dom i flanken. Rappe retirerar med hela bataljonen och överger kokvagnen! Det var den dagen 84 bassar smällde i sig raggmunk för 350 man. Med lingon!
Det där kunde ju inte fru Jansson veta. Hon fattar väl inte än varför hon fick en smällande puss mitt på mun, gamla människan. Och inte heller varför alla de andra herrarna på firman åt raggmunk coh sjöng "It´s a long way to Tipperary" och slog takten med besticken fast de bara druckit varsin lättöl.