Möbelrenovering.... typ

Jag målar. Jo, ni hörde rätt. Jag målar. Dock inte tavlor. Det är en gammal kökssoffa som jag skänkt till äldsta dottern som har blivit sliten och ful. Tyget var trasigt och jag tyckte inte att det var någon idé att byta tyg utan att måla soffeländet först. Så... nu målar jag.
Vet ni om att jag hatar att måla? Visste ni inte det så vet ni det nu. Jag tror att det har att göra med att jag är så otålig med att bli klar och det går ju inte att skynda på det där med torktiden. Spelar ingen roll hur mycket man står där och blåser. Det tar den tid det tar.
Sen tror jag också det där med allt slipande och målande i flera lager avskräcker mig redan vid tanken. Det blir liksom saker i flera steg som ska göras med väntetid emellan. Så då står jag där och funderar på hur många dagar det kan ta innan jag blir klar. Jag tänker liksom i för många steg på en gång istället för att ta det lite pö om pö.
Men det är ganska kul när det blir klart förståss. Om det nu blir det. Det återstår att se.
Jag blir lite irriterad på mig själv. Det är likadant när jag stickar. Jag stickar så det nästan tar eld och sen... avig, rät, så är jag klar. Så då sitter jag där och har inget att trixa med och så börjar jag med något nytt, osv, osv.
Sen är det ju ett jävla kladd också. Med färgen alltså. Man kan vara övertygad om att den kommer på väldigt många ställen där den inte ska vara. Jag brukar ha en förkärlek för att måla det jag för tillfället har på fötterna, fast jag inte tänkt det från början.
Jag smetade även lite färg på en gammal pianostol. Ja... det var meningen alltså! Innan dess så tog jag bort den nedsuttna sitsen. Jösses vilken stoppning det var på den. I flera lager. Väv, tyg, tagel och skumgummi och en hel dröööööös med spikar. Nu ska tingesten få ett nytt liv. Kanske blir det som fotpall eftersom det inte finns något piano till den. Men.... vem vet. Det kanske dyker upp något piano endera dan. Det är ändå inte jag som ska ha den utan samma dotter. Det är hennes fader som haft stolen vid sin flygel. Kanske att Pytte får någon liten släng av musiktalangen. Man kan ju alltid hoppas....