Livets lotteri

Jag vet hur min ångest byggdes upp. Det börjar med SKO och slutar med LA.

Tänk ändå, livets lotteri. Man föds på en plats och där står Ödet och pekar: ” den där lilla hariga ungen ska vi stoppa in i en skola med suspekta lärare som skrämmer skiten ur henne”. En del barn har det lätt för sig. Jag hade inte det. En del lärare ser barn som individer. Inte som en klump deg som ska formas till bullar, där en del lärare bara ser den finaste bullbiten och fokuserar på den. De bullar som blir över ratas. Jag = en oformlig bränd bulle.

Jag har alltid haft en känsla i skolan av att jag redan skulle kunna ämnena. Inte att jag var där för att få lära mig. Jag kände mig ständigt fel. Som att någon satt mig på en plats som nog var ämnad för någon annan. Och den där känslan av auktoritet från människor som skulle lyfta men som istället krympte. Man gick dit för att man var tvungen. Hjälp hemma med läxor var inte att tänka på. Man fick klara sig själv. Det gjorde jag inte. 

Byskola med lärare som höll hov för två klasser i taget i vardera klassrum. På något sätt undrar jag om man fick ta det som fanns i lärarväg. I första klass hade jag en gullig fröken men sen blev jag (vi) flyttad till en annan byskola. Lärarinnan i 2:a klass var en tyrann. Hon var både ful och fet och det kunde hon kanske inte hjälpa, men hela hennes pyrande inre måste hon ha odlat fram genom nån sorts satanistisk gen. Hon kan ha varit släkt med dr Mengele. Hade det varit idag hade hon nog varit med i The Com. Eller till och med varit ledaren. (Nu tog jag kanske i, men för ett harigt barn blir elaka människor tre meter långa med huggtänder). 

Läraren i klass 4-5 var en snäll, men lite förvirrad gubbe (säkert minst 38!). Jag kan ha lärt mig något där, men jag har ytterst svaga minnen. Men jag tror att det jag lyckats lära mig när det gäller siffror var nog här. Sen tog det stopp.

Fantombild. Undvik kontakt.

För i 5-6:an fick vi - som grädde på moset - en lärare som var son till en pastor. Det var psalmer och kristendom i överflöd. Om det inte är fadersarvet som gjort mig till en tvivlare så var det denna pastorswannabe. Han hade kanske kunnat lära mig lite om sifferkrumelurerna om jag inte varit så rädd för honom. Han hade ett par märkliga glasögon minns jag. Det såg ut som att det inte fanns några ögon bakom. Bara som en grå tjock hinna. Burrrr! Han var dessutom en lärare som var mottaglig för fjäsk. Fy fan för fjäsk!

När jag började på högstadiet och därmed lämnade allt vad byskolor heter så fick jag plötsligt ett par lärare som såg mig. Min klassföreståndare/svenskalärare samt min engelsklärare. Men vid det laget hade man ju redan tappat skolan och fokuserade mest på killar och kompisar. 

Dock har jag klarat mig bra genom livet. Trots taskigt siffersinne. Envis och autodidakt som jag är. Jag har ändå haft turen att aldrig bli mobbad! Jag var nog för osynlig.

Tänk ändå, livets lotteri. Grattis alla ni som greppar/greppade skolan.